- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
201-202

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viatores ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vibenna (Vivenna), Cæles, etruskisk
härhöfvitsman, som arfsägnen låter draga till Rom
under konungatiden och som för sig och sitt följe
få den höjd upplåten, som efter honom fick namnet
Cælius.
J. C.

Wiberg, Karl Fredrik, skolman, arkeolog,
f. 17 juli 1813 i Stockholm, d. natten 4-5 febr.
1881 i Gäfle, blef 1834 student i Uppsala, där han
1837 aflade prästexamen samt, efter att en tid
ha utöfvat e. o. tjänstgöring på såväl präst- som
skolbanan, 1842 filos. kandidatexamen. Han
promoverades s. å. till filos. doktor samt tog 1844
teol. kandidatexamen. 1847 utnämndes han till
lektor i historia i Gäfle. Vid sidan af sin
lärarverksamhet sysselsatte W. sig med författarskap
af dels pedagogisk, dels arkeologisk art. Bland
hans för skolan aísedda arbeten äro märkligast
Atlas till Sveriges historia (1856) och Atlas öfver
allmänna historien
(1859-62; flera uppl.),
bägge utarbetade i förening med T. von Mentzer,
de första i sitt slag i Sverige och mycket använda.
Han utgaf vidare Historisk-geografisk öfversigt af
gamla verlden
(1850), Lärobok i nyare geografien
för elementarläroverken
(1852), Öfversigt af nyare
historien
(1854; 2:a uppl. 1870), Lärobok i
fäderneslandets historia
(1863; 2:a uppl. 1870). Som
arkeolog sysselsatte han sig förnämligast med den
skandinaviska Norden och författade Asarna efter
nyare, deribland slaviska, källor
(1853), Bidrag
till kännedomen om grekers och romares förbindelse
med norden och om de nordiska handels-vägarne

(i Gäfle allm. lärov:s program 1861; utg.
i bokform 1868 med titeln De klassiska folkens
förbindelse med norden och inflytande på dess
civilisation
, 2:a uppl. 1878; öfv. till ty.). Om
grekernas och etruskernas inverkan på bronskulturen

(i ofvann. lärov:s progr. 1869; öfv. i "Archiv
für anthropologie", 1870), Louis De Geer et la
colonisation wallonne en Suède
(i "Bulletin de
l’Institut archéologique liégeois", bd 12, 1876)
och Fornariska folkens behandling af sina döda (i
ofvann. lärov:s progr. 1877). Därjämte utgaf han
Gestriklands runstenar (2 hftn, 1865, 1867). W.
var korresp. led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1861)
och medlem af Nord. oldskriftsselskab i Köpenhamn.
Jfr B. Schnittger, "Carl Fredrik Wiberg
som fornforskare" (i "Medd. från Gestriklands
fornm:s fören.", 1920).
(T. J. A.)

Wiberg, Anders, vägbrytare för baptistmissionen
i Sverige, f. 17 juli 1816 i Vi, nära Hudiksvall,
d. 5 nov. 1887 i Stockholm, studerade i Uppsala,
prästvigdes 1843 och tjänstgjorde som pastorsadjunkt
i Hälsingland, men suspenderades 1850,
emedan han utdelat nattvarden i enskildt hus, och
tog s. å. afsked från prästämbetet. Vid ett besök i
Hamburg 1851 kom han i beröring med baptister,
och stadd på en resa till Amerika, döptes han i
Danmark 1852. Han arbetade flera år som
missionär bland svenska emigranter i Amerika. Efter
återkomsten till Sverige åtnjöt han understöd af
ett par amerikanska missionssällskap, var 1855–69
pastor vid Stockholms första baptistförsamling,
under hvilken tid Betelkapellet uppfördes (för
medel, som han samlat i Amerika och England),
och stiftade 1856 Stockholms missionsförening. 1878
blef W. pastor vid en på Söder bildad församling,
för hvars räkning Salemkapellet uppfördes. 17 juli
1916 af täcktes på W:s födelsegård Vi en minnesvård,
rest af svenska baptistsamfundet. Han skref
bl. a. Hvilken bör döpas och hvari består dopet?
(1852, omarb. på eng. 1855) och Svar på lektor
Waldenströms "Barndopets historia"
(1882) samt
utgaf tidskrifterna "Evangelisten" (1855-72), det
första organet för de svenske baptisterna, och
"Kristianen" (1873-89).
C–th.

Wiberg, Martin, mekaniker, uppfinnare, f. 4
sept. 1826 i Viby, Skåne, d. 29 dec. 1905 i Stockholm,
blef student i Lund 1845 och filos. doktor där
1850. Bland W:s mera bemärkta inventioner må nämnas en räknemaskin
(se d. o., sp. 34), hvarmed han uträknade och tryckte
Logaritmtabeller (1875), som utgetts äfven på ty.,
fr. och eng.; en kupéuppvärmningsapparat, använd
på flera svenska järnvägar ; en kontrollapparat
för bestämmande af tåghastigheten på järnvägar;
själf tömmande, mekaniska breflådor (ännu i
bruk); en s. k. bottenhuggare för upphämtning
af djur och växter från hafsbottnen, prisbelönt
vid världsutställningen i Philadelphia 1876;
maskiner för tillverkning af tändsticksaskar,
de första i sitt slag och som funnit användning
äfven utomlands; s. k. remisskistor, använda vid
statens järnvägar; en gräddsättare; en separator;
en kaffeextraheringsapparat; en kontrollapparat för
uppmätning af vätskor; en satt-maskin, som besatt
afsevärda fördelar framför dåtida sådana (till
följd af ekonomiska svårigheter gick uppfinningen
om intet), och ett bakladdningsgevär, försedt med
automatiskt slutstycke och hvars låsmekanism kunde
med synnerlig lätthet isärtagas (den ansågs vara
alltför snabbskjutande och därigenom förorsaka
ammunitionsslöseri). 1896 erhöll W. patent på ett
"spektralinstrument", anordnadt med klaviatur,
så att vid anslag af olika tangenter olikfärgade
ljusstrålar skulle kunna framkallas och därigenom
"åstadkommas ett färgspel, som, alltefter färgernas
växlande, framkallar olika intryck på ögat och olika
fysiologiska verkningar på de föremål, som däraf
påverkas". Tangenterna stå i förbindelse med "färgade
skifvor af glas eller annat genomskinligt ämne", genom
hvilka ljuset från en utom instrumentet befintlig
ljuskälla växelvis och efter "den spelandes" önskan
kastas. W. ansåg, att ljusets inverkan på synsinnet
borde under vissa omständigheter kunna åstadkomma
lika behagliga sensationer, som luftdallringarna,
omsatta till toner, verka på hörseln. I akt och mening
att åstadkomma en "färgtonsopera" egnade W. sig
åt uppfinningen, hvars fullbordande omintetgjordes
genom Alfred Nobels död (denne lär ha varit villig
att förskjuta nödigt kapital). 1896 erhöll W. patent
äfven på en "anordning för separering af olika tunga
vätskepartiklar" och på en "automatisk smörkärna",
1901 patent på "sätt att behandla torf för att öka
dess användbarhet som bränsle" samt 1903 ett patent,
afseende "Luftmaskin" ("En

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free