- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
221-222

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vibo Valentia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dess södra (se fig.) leder en bred stentrappa upp
till den af heraldiska emblem krönta monumentala
hufvudingången, under ett, med en bred balkong åt
s. försedt och i en lanternin slutande, fyrkantigt
torn. Från midtpartiet utgå vinkelrätt åt s. två
med detta jämnhöga, breda flygelbyggnader, och
slottet begränsas på norra sidan af en vidsträckt
trädgård. V. innesluter en af Sveriges rikhaltigaste
porträttsamlingar, sammanbragt, restaurerad
och ordnad af grefve G. Trolle-Bonde (f. 1806,
d. 1884), med omkr. 300 porträtt, utförda af svenska
och utländska målare alltifrån 1600-talets början,
de flesta föreställande medlemmar af Bondeätten och
närbesläktade (se C. Bonde, "Porträttsamlingen på V.",
1876). - Redan 1331 omtalas Viby. Det förvärfvades
af Karl IX och ombildades till ett gods åt hans gemål
Kristina, återgick 1625 efter hennes död till kronan
och donerades 163? till Gustaf af Vasaborg samt
blef 1646 med underlydande friherreskap inom hans
familj. Det reducerades från hans änka, grefvinnan
Anna Sofia af Wied-Runkel (d. 1694), bortbyttes
1684 mot Möllerud, i Skåne, till J. J. Hastfer
(se d. o. 1), kom genom köp 1705 till änkefru
Kat. Ribbing, f. Falkenberg, och 1730 till kammarherre
G. Bonde till Säfstaholm (f. 1698, d. 1772),
hvars måg riksmarskalken K. Bonde (se d. o. 8)
1783 gjorde V. till fideikommiss för sin andre son,
grefve F. U. Bonde (f. 1774, d. 1852). Det innehas
f. n. af dennes sonsons son, hofstallmästaren grefve
K. G. Bonde. E. A-t.

Vic [vikk], namn på flera orter i Frankrike. 1. V. en
Bigorre
[a bigår], stad i dep. Hautes-Pyrénées,
vid Adours biflod Echez. Omkr. 3,800 inv. -
2. V. de Sos l. Vic dessos [däså], järngrufva i
dep. Ariège, n. n. ö. om P. de Montcalm. Omkr. 800
inv. Se Pyrenéerna, sp. 660. - 3. V.-Fezensac
[fesasakk], stad i dep. Gers. vid den till
Garonnes flodområde hörande Losse. 8,185
inv. (1901). - 4. V.-le-Comte [-le-kå’t]. stad
i dep. Puy-de-Dôme, 20 km. s. ö. om Clermont. 2,346
inv. (1901). Mineralkällor. Fajanstillverkning. Ruiner
af Château de Buron. grefvarnas af Auvergne gamla
borg. l-4. A. N-d.

Wicacoa. kommun. Se Philadelphia. sp. 764.

Vicaire [vikär], Louis Gabriel Charles, fransk
skald, f. 1848 i Belfort, d. 1900 i Paris,
deltog i fransk-tyska kriget 1870-71, var en
hänförd hembygdspoet, som i Émaux bressans (1884)
skildrade La Bresse och lifvet där med frisk,
chansonaktig ton. Andra diktsamlingar af V. äro
L’heure enchantée (1890), À la bonne franquette
(1892), Au bois joli (1894) och Le Clos des fées
(1897); det ursprungligaste i dem äro de rabelaisskt
kraftiga dryckessångerna. V.s staty är rest i Quartier
latin i Paris. Se monografi af H. Corbel (1892).
R-n B.

Vicander, Jöns, präst, bibliofil, donator, f. 25
nov. 1834 i Västra Vram. d. 2 jan. 1919 i Stockholm,
bataljonspredikant 1871, komminister i Adolf Fredriks
församling i Stockholm 1876, samlade ett bibliotek
på 30,000 bd - ett af de största enskilda i riket -
och testamenterade till stipendier åt studerande
m. m. 106,000 kr. samt till en
Vicanders stiftelse (afsedd för släktingar till
V.) 125,000 kr.

Wicander, August, fabriksidkare, f. 9 juli 1836
i Nybble, Vintrosa socken. Örebro län. d. 21 maj
1891 i Stockholm, grundlade där en korkfabrik, som
1868 öfvertogs af a.-b. Wicanders korkfabriker (se
därom Korkfabrikation, sp. 1053). Han efterträddes
i ledningen af äldste sonen, konsul August
Hjalmar W.
, f. 1860, egare af Sveriges största
miniatyrsamling. Se om denna K. Asplund, "Hjalmar
Wicanders miniatyrsamling. Beskrifvande text" (1920),
återgifvande närmare 400 af miniatyrerna dels i
fyrfärgstryck, dels i ljustryck. Hjalmar W. lämnade
1919 fabrikernas ledning åt sin son Karl August W.

Vica Pota
, fornromersk gudinna, som hade ett tempel
i Rom på Velia-åsens sluttning och som senare
likställdes med Victoria. Jfr Nike, sp. 991.

Vicarello [-re’llå], en plats på västra stranden
af Lago di Bracciano i italienska prov. Roma,
mycket ryktbar i romerska arkeologiens historia för
det fynd, som där gjordes 1852 i den största af de
svafvelkällor, som nu benämnas Sorgenti di V. och som
i forntiden hette Aquæ apollinares. Jesuitfäderna,
platsens egare, läto förse källan med en ny
steninfattning. Sedan murarna afledt vattnet, fann man
några fot under den vanliga ytan ett lager af brons-
och silfvermynt från 300-talet. Därunder låg ett annat
lager af den äldre kejsartidens guld- och silfvermynt
jämte votivbägare af silfver och så ännu en bädd
af konsulär- och familjemynt från republikens sista
skeden och slutligen kopparmynt från fristatens äldre
tider. Sedan arbetarna sinsemellan delat och bortfört
fyndet af ädla metaller, anmälde de ändtligen sin
upptäckt för vederbörande. Pater Marchi fann endast
några hundra stycken œs grave signatum, Roms äldsta
mynt (koppar-) med djurbilder o. s. T. Därunder kom
det fram ännu ett lager, oformliga kopparstycken,
hvilka användes som betalningsmedel före det
präglade myntets tid. Så låg underst ett lager
af pilspetsar, knifvar m. m. af polerad sten,
sålunda ett halfvildt folks offer till källans
gudomlighet och i likhet med de öfriga lagren minnen
af halftannat årtusendes källkult (se d. o.). Det
lilla af fyndet, som räddades undan rofgirigheten,
förvaras i Museo Kircheriano, nu i Sant Angelo (jfr
Rom, sp. 684). Äfven andra fornsaker ha funnits
där, t. ex. en resebägare med marschrut från Gades
till Rom. J-C.

Vicari. Hermann von, tysk katolsk prelat, f. 13 maj
1773 i Aulendorf, Württemberg. d. 14 april 1868 i
Freiburg im Breisgau, studerade i Ingolstadt, var
en tid led. af generalvikariatet i Konstanz under
Wessenberg och Dalberg, blef 1832 biskop (in
partibus) af Macra och valdes 1842 till ärkebiskop
i öfverrhenska kyrkoprovinsen (Freiburg). Som sådan
gick han i spetsen för ultramontanismens kamp mot
statskyrkodömet och mot den flacka upplysningen samt
sökte förnya det religiös-sedliga lifvet i strängt
kyrklig anda. I den badensiska kyrkostriden 1853-61
stod han i medelpunkten, utan att dock till sist
kunna genomföra sitt program. Han efterlämnade ett
äradt namn i den katolska kyrkohistorien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free