- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
223-224

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vibo Valentia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Se Lauer, "Geschichte der katholischen kirche
in Baden" (1908).
Hj. H-t.

Vicarius (lat., "ställföreträdare"). 1. I den
diokletiansk-konstantinska riksförfattningen namn
på en ståthållare i en dieces (se Romerska riket,
sp. 760), kallad så i egenskap af ställföreträdare
för någon af de fyra store riksståthållarna
l. pretorianprefekterna. Dessa vicarii voro 10
till antalet. Det fanns dock flera dieceser,
hvilkas guvernörer buro andra benämningar. Se
bl. a. Centerwall, "Romersk fornkunskap" (1891). –
2. Man, som en soldat fick ställa för
sig. –
3. Slaf, som en annan slaf kunde, mot betalning
ur egen kassa, få låta förrätta hans sysslor. –
4. V. apostōlicus. Se Apostolisk vikarie. -
5. V. Dei ("Guds ställföreträdare"),
beteckning på påfven i Rom. Påfvedömets anspråk
byggdes alltsedan gamla kyrkans dagar därpå,
att biskopen i Rom vore apostlafursten
Petrus’ efterträdare och arftagare af dennes
af Jesus gifna makt. Innocentius III gaf
påfvedömets kraf på världsvälde en starkare
grund att hvila på därigenom, att han utbytte
tanken på påfven som Petri ställföreträdare
mot tanken, att han vore Kristi och Guds
ställföreträdare på jorden. Det blef sedan
den härskande synpunkten på påfvens ställning.
Se A. Hauck, "Der gedanke der päpstlichen
weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII" (1904). –
6. V. generalis, generalvikarie. Se Official.
1–3. J. C. 5. Hj. H-t.

Wicarmuseet. Se Lille, sp. 517.

Vi’ce (förkort. v.; lat., af obruklig nom. vix,
genit. vicis, skifte, ombyte), eg. "i (någons)
ställe", t. ex. vice præfecti. Ordet vice i
förening med en ämbets- eller tjänstetitel betyder i
vanliga fall ställföreträdande, tjänstförrättande,
vikarierande, som sköter sysslan i stället för en
ord. ämbetsinnehafvare eller då sådan icke finnes,
och ordet utmärker således då en ställföreträdare
i egentlig mening, t. ex. vicekonung (se d. o.),
vice landshöfding, vice talman, vice pastor,
vicevärd, vice ordförande o. s. v. I andra fall
nyttjas detta prefix för att beteckna innehafvare af
vissa ord. tjänster med lägre grad än som innebäres
i motsvarande tjänstetitlar utan detta prefix,
t. ex. vice ceremonimästare, vicekonsul, vice
krigsdomare, vice professor (vid Konsthögskolan),
vicekorpral. Slutligen sättes ordet vice framför
några få ämbetstitlar för att beteckna endast en
grad eller värdighet, t. ex. viceamiral (se d. o.),
vice häradshöfding.

Viceamiral benämnes innehafvare af näst högsta
officersgraden inom svenska flottan. Hans rang är
lika med generallöjtnants. Då viceamiral är chef för
eskader eller flotta, för han som befälstecken svensk
örlogsflagg med två hvita stjärnor i det nedre blå
fältet (se Befälstecken). L. H.*

Vice häradshöfding. Se Häradshöfding (äfven i Suppl.).

Vicekansler. Se Universitetskansler, sp. 1132.

Vicekonsul. Se Konsul.

Vicekonung betecknar vanligen en monarks omedelbare
ställföreträdare i ett biland. Så brukas detta namn
(eng. vice-roy) i dagligt tal om engelska kronans
högtbetrodde representant i Indien och på Irland,
ehuru de officiella titlarna äro
"Governor general of India" och
"Lord-lieutenant-general and general governor of
Ireland" (se Indien, sp. 518, och Irland, sp. 857).
Af samma slag var ock det vicekonungadöme, som i juli
1814 från norsk sida föreslogs för Norge under unionen
med Sverige. Namnet upptogs i de svenska förslagen
till norsk grundlov, men i en annan mening, som äfven
blef fastslagen i den norska grundlagen (§§ 12–14, 21,
32, 75 e och h samt 77). "Vice kongen" blef nämligen
icke någon permanent institution, utan tillsattes
efter konungens behag och nedlade alltid sina
funktioner, då konungen själf kom till Norge. Hans
makt inskränktes till försäte i statsrådet, med tvenne
röster vid lika röstetal. Själfständig rätt egde han
(sedan tanken att göra honom äfven till riksrättens
ordf. öfvergetts) endast så till vida, som han
kunde vid utomordentliga tillfällen konstituera
extra statsrådsledamöter. Ämbetet var således
till karaktären likt ståthållarens; dock kunde till
vicekonung utses endast kronprinsen och dennes äldste
son. Som kunglig prins förde han hofstat (§ 75, e)
och kunde ej inkallas inför stortinget, ej heller
stämmas inför riksrätt. Dessutom var det särskildt
föreskrifvet, att han måste bo inom Norge och ej
fick lämna landet för längre tid än 3 månader. Denna
sistnämnda bestämmelse vållade, att platsen endast
fem gånger var besatt, nämligen en kort tid 1816
(kronprins Karl Johan), fyra månader af 1824 och ett
par månader af 1833 (kronprins Oskar), maj 1856–juni
1857 (kronprins Karl), slutligen en vecka i mars 1884
(kronprins Gustaf). Redan tidigt hade man ock varit
betänkt på att utsträcka den för bortovaro tillåtna
tiden till 6 månader (k. prop. 1815, 1824, 1857) eller
alldeles borttaga detta villkor (prop. 1827). Äfven
1844 års unionskommitté strök ut inskränkningen; men
en af dess norska ledamöter reserverade sig däremot
af formella skäl, med honom förenade sig norska
regeringen i 1847 års "Indstilling", och lydelsen i
grundlagen fick kvarstå orubbad. Lika liten framgång
hade försöken att öppna tillträde till platsen
för närmaste tronarfvinge i allmänhet och hans son
(k. prop. 1859; enskilda förslag 1857 och 1863). Under
tiden började den norska uppfattningen af själfva
ämbetet undergå en förändring. I början hälsadt som
en förmån för Norge och ännu af 1844 års kommitté
motsägelselöst betecknadt som en sådan, betraktades
ämbetet i senare tider som ett provinsmärke på
Norge. Då därtill kom, att det visade sig sakna
praktisk betydelse och f. ö. befarades vara egnadt
att blanda en kommande konung in i partistriden,
bortföll det alldeles i 1867 års kommittéförslag
och blef, efter motion af Qvam 1886, 30 juni
1891 genom beslut i norskt statsråd afskaffadt.
Kj.

Vicekorpraler, krigsv. Se Korpral 1.

Vicente [visä’ti], Gil. Se Gil Vicente.

Vicentiner-alperna [vitjen-]. Se Alperna, sp. 699.

Vicenza [vitje’ntsa]. 1. Provins i italienska
landskapet Venezia, innesluten mellan Verona och
Tyrolen i v. samt Treviso och Padua i ö. 2,735
kvkm. 518,238 inv. (1915). Nordvästliga delen
uppfylles af Alpernas utlöpare; längs gränsen löpa
här Monti Lessini, hvilkas högsta punkter äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free