Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidmarken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hithörande många arter, som bebo Afrika, Indien och
Australien, äro utmärkta genom den utomordentliga
längd, som hannens stjärtpennor uppnå under
fortplantningsperioden.
L–e.
Widukind (Wittekind), själen i sachsarnas
frihetskamp under Karl den store, var en förnäm man
ur westfalernas stam. Hvilken roll han spelat under
krigets tidigare skede (772–777), är ovisst. Efter
riksdagen i Paderborn 777 framträder han i hvarje
fall som ledare för motståndet mot Karl den
store. Medan denne var sysselsatt på Pyreneiska
halfön, eggade W. sachsarna till nytt uppror; de
frankiska länderna vid Rhen härjades. Återkommen,
lyckades Karl ånyo slå ned motståndet (riksdagar
780, 782). För andra gången höjde W. upprorsfanan
(782). Han nedgjorde vid berget Süntel en frankisk
här, men måste därefter söka räddning undan Karls
hämnd genom en flykt till Danmark, där han f. ö. redan
vid ett tidigare tillfälle funnit skydd. Efter Karls
segrar vid Det-mold och Hase (783) var Sachsens
öde i verkligheten afgjordt. W. och flera af hans
anhängare underkastade sig och mottogo i Attigny
dopet (785). W:s hjältegestalt har omspunnits af en
mångfald sägner. Hans öden efter underkastelsen äro
okända. Icke ens hans dödsår är kändt. Otto den store
ledde genom sin moder, dotter till en westfalisk
grefve, sina anor tillbaka till W. Litt.: Diekam,
"W., der sachsenführer" (1877), och Dettner, "Der
sachsenführer W. nach geschichte und sage" (1879).
N. H–tz.
Widukind (Wittekind), forntysk häfdatecknare,
munk i det berömda klostret Korvey i Westfalen,
d. omkr. 1004, skref omkr. 968, eldad af Otto den
stores bragder, på latin det sachsiska folkets
historia t. o. m. Otto, Res gestœ saxonicœ (i 3
böcker), än i dag en af de viktigaste källskrifterna
för hans samtids tyska historia. Den tillegnades
Ottos dotter, abbedissan Matilda af Quedlinburg. W:s
politiska synkrets är inskränkt, men han är i
sina uppgifter sanningskär och tillförlitlig. I
stilen söker han efterlikna Sallustius. Hans
verk är utg. af bl. a. G. Waitz i "Monu-menta
Germaniæ historica" ("Scriptores", bd 3, 1839;
ny uppl. 1861); separatuppl. med inledning af
K. A. Kehr (1904). Jfr R. Köpke, "W. von Corvei"
(1867). och J. Kaase, "W. von Korvei" (1880).
(V. S–g.)
Vidyasagar, Iswar Chandra, bengalisk författare,
f. 1820, d. 1891, studerade från 9-års-åldern i
Calcutta och blef 1850 s. k. head pandit vid Fort
William college. Sitt litterära författarskap började
han 1846, då The twenty-jive tales of Betal utkom;
de följdes af Sakuntala (1855) och The exile of Sita
(1862). Genom dessa verk blef han jämte den berömde
religionsstiftaren Kam Mohun Eoy och ett par andra
skapare af den bengaliska prosan. V. framstår af ven
som social skriftställare och reformator, särskildt
i fråga om kvinnans uppfostran och ställning, i
sammanhang med sitt föreståndarskap för en flickskola
(från 1851); därjämte var han under en följd af år
rektor (principal) vid Sanskrit college i Calcutta,
hvarvid han hade rikt tillfälle att genom förenklad
metod och i öfrigt verka för vidgad kännedom om
sanskrit bland sina landsmän. Sin socialreformatoriska
verksamhet inledde han genom ett arbete, hvari
han lifligt tog till orda för änkas rätt till
omgifte, näml. Kemarriage of hindu widows (1855),
som genom sin revolutionära tendens emot den ortodoxa
bramanismen väckte en storm af ovilja. Icke dess
mindre lyckades han förmå den brittiska regeringen
till promulgerande af en lag, som gaf söner af
omgifta hinduiska änkor arfsrätt (1856). Hans lif och
verksamhet f. ö. karakteriseras af vidsynt verksamhet
för tidsenliga reformer och storartad välgörenhet i
den andliga odlingens tjänst.
K. F. J.
Vidöstern, ©n af de större sjöarna på det småländska
höglandet, ligger på gränsen mellan Jönköpings
och Kronobergs län, 144 m. ö. h. V. har sin
största längdutsträckning i n.-s. med 20 km.,
en största bredd af nära 5 km.; dess största
kända djup är 35 m. Sjön genomflytes af Lagan och
uppsamlar vatten från ett område af omkr. 1,200
kvkm. utsträckning. Sjöns areal är 49,2 kvkm. Från
ö. mottar V. bifloden Toftaån, som bildar aflopp åt
bl. a. de stora sjöarna Hindsen, Furen och Flåren. 2Va
km. n. om V. vid Lagan ligger Värnamo stad.
J. V. E.
Viebig [f?bich]. C l ar a. författarinna. Se Cohn, Clara.
Viebäck, vårdhem för minderåriga flickor i
Almesåkra socken, Jönköpings län, omfattar tre
1906-09 upprättade hem, V., Björkhaga och Mossebo,
med 1/4 mtl jordareal, 329,000 kr. tax.-värde (1919)
och plats för 42 elever. Jfr Magdalenahemmet, sp. 452.
E. A–t.
Wiechert [víchert], Johann Emil, tysk fysiker, f. 26
dec. 1861 i Tilsit, 1898 e. o. professor i geofysik i
Göttingen och direktor för geofysikaliska institutet
där. Se Seismograf, sp. 1489.
Wieck [vik], Friedrich, tysk pianist, f. 1785 nära
Wittenberg, d. 1873 i Loschwitz, studerade teologi,
men egnade sig sedan åt pianotillverkning och
musiklånaffär, slutligen åt piano-och sångundervisning
i Leipzig och Dresden. Som pianolärare åtnjöt han
stort anseende, sedan han utbildat sina döttrar,
Klara (se Schumann) och Marie (f. 1832, konserterade
i Stockholm 1879, 1882 och 1886; hon fick professors
titel 1914). Hans själfskapade pianometod lade
an på naturlig handställning samt utbildning af
handleden och fingrarnas smidighet och styrka. Bland
hans elever var äfven Hans v. Bülow. W. utbildade
sig sedermera af ven till ansedd sånglärare. Han
författade Klavier und gesang (1853; 3:e uppl. 1878)
och Musikalische bauernsprüche (2:a uppl. 1875)
samt komponerade pianoetyder m. m. Ett arbete
Materialien zu F. Wiecks pianofortemethodik utgafs
1875 af sonen Al w in W. (f. 1821, d. 1885, violinist
vid italienska operan i Petersburg 1849 -59). Jfr
monografier of ver Friedrich W. af A. v. Meichsner
(1875), Kohut (1887) och Joss (1900, 1901).
A. L.*
Wied [vid], fordom riksomedelbart grefskap i
Westfaliska kretsen, tillhörde urspr. grefvarna af
Isenburg och öfvergick vid denna ätts utgång 1462
genom arf till den ännu lefvande ätt, som
tagit sig namn efter grefskapet (se nedan). Sedan
1595 var grefskapet deladt i det öfre grefskapet
Wied-Runkel (220 kvkm., vid Lahn i det
forna hertigdömet Nassau) samt det nedre
grefskapet Wied-Neuwied (600 kvkm., med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
