- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
403-404

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wiklund, Karl Bernhard - Wiklund, musiker. 1. Viktor W. - Wiklund. 2. Adolf W. - Vikmanshyttan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

403

Wiklund-Vikmanshyttan

404

Han kommer där mera speciellt in på ett spörsmål,
som han i sin Lule-lapska grammatik hade berört och
vidare behandlat i Die nordischen lehnwörter in
den russisch-lappischen dialekten (1892), alltså
frågan om den urgamla beröringen mellan nordbor
och lappar. W. har sedan utgett en hel serie afh.,
grundläggande för utforskningen af urlapskan och
af den gamla beröringen mellan lappar och finnar å
ena sidan och germanska folk å den andra. Särskildt
märkes hans påpekning, att germanska lånord i finskan
i Finland upptagits under den urnordiska tiden eller
ännu tidigare. Af dessa hans arbeten må särskildt
nämnas Zur geschichte des urlappischen ? und ? in
unbetonter silbe (1901-02), När kommo svenskarne
till Finland? (1901), Zur kenntnis der ältesten
germani-schen lehnwörter im finnischen und lappischen
(1911), Urnordiska ortnamn i de södra lappmarkerna
(1914), Die ältesten germanischen lehnwörter im
finnischen (1917) och Die erjorschung der germanischen
lehnwörter im finnischen und lappischen (1918). För
finsk-ugrisk språkforskning är Stufenwechselstudien
(1913-20) af utomordentlig betydelse. De flesta af W:s
vetenskapliga afh. äro tryckta i tidskr. "Le monde
oriental", som han 1906 var med om att uppsätta och
där han sedan varit en af redaktörerna. W:s of riga
många arbeten omfatta alla sidor af lapsk forskning:
Lärobok i lapska språket (1901; 2:a uppl. 1915),
De lapska och finska ortnamnen vid Kiruna och
Torneträsk (1910), Om renskötselns uppkomst (1918),
Lapparnas forna utbredning i Finland och Ryssland,
belyst af ortnamnen (1911). Förtjänstfull är W:s
edition af källskrifter om lappar från 1600-talet
i "Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen"
(bd 17). Tills, med rektor Qvigstad har han utgett
Bibliographie der lappischen litteratur (1899). W. var
vid underhandlingarna om de svenske lapparnas
flyttningar till Norge tillkallad som sakkunnig
med hänsyn till sakens historiska sida och utgaf
De svenska nomadlapparnas flyttningar till Norge i
äldre och nyare tid (1908) och, tills, med Qvigstad,
Dokument angående fiyttlapparna m. m. (1909). Han har
en väsentlig del i öfv. af nya testamentet på lapska
(1903). Till bruk vid undervisningen i folkskolan har
han för statens räkning utarbetat Abcbok för skolorna
i Tornedalen (1916), Nomadskolans läsebok (1917) och
Handledning vid den första undervisningen i svenska
i skolorna i Tornedalen (1916) och Handledning
etc. i nomadskolorna (1917). Genom tidnings-
och tidskriftsartiklar och populära småskrifter
har W. bidragit att utreda kännedom om lapparna
och deras förhållanden, särskildt må påpekas
W:s omfattande medarbetarskap på de lapska och
finska områdena i Nordisk familjebok. Som forskare
utmärker sig W. både genom vidsträckta kunskaper
i detalj och genom behärskande öfverblick, genom
kritisk siktning af ämnet, nykter och säker metod och
skarpsinne såväl i lösningen af särskilda frågor som i
framställningen af nya hypoteser och synpunkter. Genom
sina arbeten intar han första platsen som forskare
på det lapska området och en af de första platserna
bland nutida finsk-ugri-ska forskare. W. är led. af
Finsk-ugriska sällsk. i Helsingfors (1896), af
Kristiania videnskaps-selskap och af Humanistiska
vet. samf. i Uppsala

(1900) samt korresp. led. af
Ungerska vet. akad. (1914).
J. Qvigstad.

Wiklund, musiker. 1. Viktor W., pianist,
dirigent, f. l mars 1874 i Ånimskogs socken,
Dalsland, tog 1893-94 organist-, kyrkosångar- och
musiklärarexamina vid konservatoriet i Stockholm,
studerade vidare till 1897 kontrapunkt för Dente vid
konservatoriet och pianospel för Rikard Andersson,
vid hvars musikinstitut han därefter var pianolärare
till 1904. Han anställdes 1904 som biträdande och
1908 som ord. pianolärare vid konservatoriet, blef
1910 led. af Mus. akad. och fick 1918 professors
titel. W. var från slutet af 1890-talet under flera
år den mest anlitade ackom-panjatören vid konserter
i Stockholm, tjänstgjorde i dylik egenskap från
1900 hos Filharmoniska sällskapet och från 1903 som
repetitör hos Nya filharmoniska sällskapet, hvars
konserter han af ven vid några tillfällen anförde, och
betroddes 1915 med dirigentskapet vid Musikföreningen
i Stockholm efter F. Neruda (se denne), hvilkens
traditioner han lyckligt fullföljt. Större verk af
Bossi, Bruckner, Elgar och Handel ha därunder af
honom introducerats. - Hans hustru, Hedvig Maria
W., född E d gren, f. 6 aug. 1876 i Lerums socken,
Västergötland, gift med W. 1900, har gjort sig känd
som violinist och violinlärarinna. Hon studerade
vid konservatoriet i Stockholm 1892 -97 och är elev
af J. Lindberg och T. Aulin. - 2. Adolf W., den
föregåendes broder, dirigent, tonsättare, pianist,
f. 5 juni 1879 i Långseruds socken, Värmland, var
dt 1897 elev vid konservatoriet, tog där samma
examina som brodern, studerade komposition för
J. Lindegren (se denne) och vistades 1903-04 med
statsstipendium i Paris samt 1905-07 som Jenny
Lindsstipendiat i Berlin, där J. Kwast var hans
lärare i pianospel. W. var 1907 kapellmästarvolontär
i Karlsruhe, 1908 repetitör vid Berlins hofopera
och blef 1911 andre kapellmästare vid K. teatern i
Stockholm, där han alltmera framstått som välutrustad
och erfaren dirigent. Han rönte 1921 utmärkelsen att
få leda 2 konserter af filharmonikernas orkester i
Wien. W. är en mer ,än vanligt begåfvad pianist
med briljant färdighet. Hans kompositioner
ådagalägga klangsinne, experimenteringslust i
harmonierna, fallenhet för polyfoni och utpräglad
instrumentationstalang; melodiken företer ofta en viss
kärfhet i vändningarna. Han har skrifvit konsertstycke
för piano och orkester (1903), konsertuvertyr, 2
pianokonserter (i E moll och H moll, den senare ett
mycket anslående verk, 1917), den fina orkesterdikten
Sommar (1918), 2 violinsonater, pianostycken,
solosånger m. m. Han blef 1915 led. af Mus. akad.
l o. 2. E. F-t.

Vikmanshyttan, bruksegendom på östra
stranden af den lilla Vikmanshyttesjön i
Hedemora landsförsamling, Dalarna. Där finnas
järnverk med anrikningsverk, masugn, martin- och
valsverk, degelstålugnar, elektrisk stålugn samt
sågverk. Tillverkningen utgöres af "cru"-stål samt
däraf förfärdigad stålmanufaktur, stålgjutgods, sågade
och hyflade trävaror samt sulfitcellulosa. Bruket,
som äfven omfattar jordbruk och skogshandtering,
sysselsätter omkr. 70 arb. Det anlades troligen
i 1600-talets början, tillhörde länge släkten
Angerstein, därefter släkten Ulff och eges sedan
1875 af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free