- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
447-448

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilcke ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och hos Censor librorum 1755, var flera gånger
t. f. censor, blef 1758 e. o. och 1760. efter
Celsius, ord. kungl. bibliotekarie, erhöll 1762
kungl. sekreterares och sedermera kansliråds
fullmakt. Han biträdde fadern i arbetet
och öfversatte flera skrifter till svenska
samt ett par af faderns verk till latin.

J. Th. W.

Wilde [waild], Oscar Fingal O’Flahertie Wills,
engelsk författare, f. 16 okt. 1854 i Dublin, d. 30
nov. 1900 i Paris, var son till den berömde ögon-
och öronläkaren William Robert Wills W. (f. 1815,
d. 1876), känd äfven som författare, och Jane
Francesca Elgee (f. 1826, d. 1896), af hvars under
märket Speranza offentliggjorda vittra arbeten
kunna nämnas Driftwood from Scandinavia (1867) och
Ancient irish legends (2 bd, 1887); jfr Lotten von
Kræmer, "Wildes föräldrahem i Irlands hufvudstad"
(i "Ord och bild", 1902). W. mottog ett betydande
intellektuellt arf från såväl fädernet som mödernet,
men också ödesdigra anlag. Efter skolgång i Portora,
Enniskillen, inskrefs han 1871 i Trinity college,
Dublin, men sändes redan året därpå till Oxford,
där han slöt sig till den s. k. estetiska rörelsen,
som hvars allra mest uppmärksammade företrädare han
rätt snart väckte stort uppseende. W. mottog starka
intryck från Ruskin och Walter Pater, och den resa
till Grekland, som han företog 1877 som följeslagare
åt professor Mahaffy, gaf näring åt hans svärmeri för
antiken, hvilket fick uttryck i den 1878 i Oxford
prisbelönta dikten Ravenna. Hans utgångspunkter
voro f. ö. prerafaeliternas och Whistlers konst och
konstuppfattning, Rossettis och Swinburnes, Gautiers
och andra moderna fransmäns diktning. Efter en lysande
examen begaf han sig till London, tidtals uppehållande
sig i Paris, där han vardt förtrogen med de litterära
kretsarna. Den sensation han åstadkom var till att
börja med icke litterär, utan personlig; begåívad
med ett frapperande, vackert och ståtligt yttre,
lade han sig vinn om att uppträda i originella,
estetiskt utsökta kostymer af gammaldags snitt och
vann insteg i Londons societet som ett lejon för
dagen, begapad på gatorna och föremål för ständig,
elak satir i "Punch" och andra skämtblad. Han nådde
utan svårighet sitt mål, att bli ryktbar och omtalad,
men den notoritet han vann parades med ett visst
åtlöje, och han togs trots allt ej på allvar. Under
denna första period af sitt offentliga lif, då han
sträfvade att tränga sig fram i den engelska publikens
medvetande, utgaf han ett band Poems (1881), som raskt
såldes i flera upplagor, men mottogs ytterst snäft af
kritiken. En virtuos språkbehandling och en lysande
rytmisk smidighet uppenbaras i dessa dikter, hvilkas
innehåll vimlar af reminiscenser från Rossetti,
Swinburne, Keats och andra. På nyåret 1882 företog
han en föredragsresa till Förenta staterna och
Canada, hvilken icke var framgångslös, och återvände
till England först i april 1883, där han likaledes
uppträdde som föreläsare. Någon större behållning
gaf honom denna verksamhet likväl icke. Hans försök
att vinna fast fot på teatern misslyckades till
att börja med. Det aktuellt anlagda nihilistdramat
Vera (1880) och den akademiska blankverstragedien
The duchess of Padua (1883; uppf. 1891) föllo
båda till marken. För att dra sig fram nödgades
han utföra allehanda journalistiskt arbete, äfven
anonymt, och redigerade 1887–89 en liten damtidning,
"The woman’s world". En liten skara entusiastiska
beundrare egde W. ända sedan universitetstiden,
och hans fullkomligt enastående konversationsförmåga
förskaffade honom stigande ryktbarhet som själfull
och kvick resonör. Lord Savile’s crime, and other
prose pieces
(1887; "Lord Arthur Saviles brott",
1905) var den första samlingen af W:s smärre
prosaberättelser. Sagosamlingen The happy prince and
other tales (1888) vardt mycket omtyckt genom sin
luftiga fantasi och muntra ungdomlighet; de estetiska
uppsatserna Intentions (1891; "Lögnens förfall", 1893,
öfv. af E. Alkman) verkade genom sin originella,
lysande form liksom W:s muntliga resonemang eggande
och suggererande; deras l’art-pour-l’art-ståndpunkt och
artistiska betraktelsesätt af lifvet äro genomförda
med älskvärd paradoxal sinnrikhet. Idéerna äro
till stor del öfvertagna från hans förut nämnda
inspirerande företrädare som t. ex. Pater (jfr Bendz,
"The influence of Pater and Matthew Arnold in thd
prose writings of O. W.", 1914), The portrait of
mr W. H.
(1889), där han diskuterar sannolikheten
af, att Shaksperes kärlekssonetter riktats till en
manlig individ, gaf anledning till hetsiga angrepp mot
honom, och dessa tilltogo efter publikationen af The
picture of Dorian Gray
(i bokform 1891; "Dorian Grays
porträtt", 1905, 7:e uppl. 1917), som till sin idé
erinrar om arbeten af Balzac, Poe och Stevenson, men
hvars gnistrande kvicka samtal visa W:s ojämförliga
originalitet i dialogen. Att händelseförloppet och
karaktärsteckningen tillfredsställa alla moraliska
kraf, var icke nog för den engelska offentliga
anständigheten, och W:s of vemodiga bemötanden
retade motståndarna ännu mer. Först med de kvicka
skådespelen Lady Windermere’s fan (1892; "Solfjädern",
uppf. 1897 och 1906 i Stockholm, tr. 1919), A woman
of no importance
(1893; "En kvinna utan betydelse",
uppf. 1913 i Stockholm), An ideal husband (1895;
"En idealisk äkta man", uppf. 1906 i Stockholm;
tr. 1919) och The importance of being earnest (s. å.;
"Mister Ernst", uppf. 1907 i Stockholm), hvilka hade
en kolossal framgång i London och snabbt gingo öfver
världen, eröfrade W. den stora publiken och lyckades
få en verklig ekonomisk grund för sitt lif. Det
af Maeterlinck och Heine påverkade Salome (1893;
sv. öfv. af E. Alkman 1895, 8:e uppl. 1919; uppf. 1915
i Stockholm, tonsatt af Strauss) förbjöds af censorn
i England, "emedan det behandlade ett bibliskt ämne",
men gafs 1894 af Sarah Bernhardt i Paris och vardt
snart världsbekant. Af en yngre vän, lord Alfred
Douglas, som utöfvade ett i allo skadligt inflytande
på W., lät han 1895 förmå sig att åtala lordens fader,
markisen af Queensberry, som gång på gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free