Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildenfels ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Wildenfels-Wildenvey
452
gjort som referendarie i Frankfurt a. d. 0. 1871-76,
inträdde han 1877 i tyska utrikesministeriet,
där han tjänstgjorde till 1900, då han tog af sked
som geheime legationsråd. - W. var länge tämligen
förbisedd. Hans hjältedikter Vionville (1874;
4:e uppl. 1891) och Sedan (1875; 3:euppl. 1896),
bland de tidigaste Eörsöken att finna eposmotiv ur
fransktyska kriget, passerade skäligen obemärkta,
och stor uppmärksamhet skänktes icke heller på
länge den starka och lidelsefulla diktsamlingen
Lieder und gesänge (1877; 7:e uppl. 1900). Däremot
lyckades han, delvis tack vare Meiningarnas
utomordentliga teaterkonst, hastigt få fast fot
på scenen, och han gjorde trots allt motstånd det
fosterländska historiska skådespelet ånyo populärt i
Tyskland. Hans sorgespel Die karolinger (1882; 18:e
uppl. 1898) efterföljdes af bl. a. Harold (1882; 7:e
uppl. 1903), Vater und söhne (s. å.; 4:e uppl. 1903),
Der mennonit (1883), Das neue gebot (1886), Der
generalfeldoberst (1889; 3:e uppl. 1890), Bern-hard
von Weimar (1892), Heinrich und Heinrich geschlecht
(1895), König Laurin (1902) och Die Rabensteinerin
(1907; uppf. i Stockholm 1909), framför allt egnade
fäderneslandets stora häfdaminnen, samt Die Quitzow’s
(1888, 21 :a uppl. 1902), med inslag af drastiska
folkscener mellan de historiska blankversscenerna, Die
hauben-lerche (1891; "Tofslärkan" uppf. i Stockholm
1892) och Meister Balzer (s. å.), som ansluta sig
till det moderna realistiska skådespelet. Schil-ler
och Kleist voro hans förebilder, men W. saknade
den förres djup och kultur liksom den senares
individualiseringsförmåga. Hans personlista upptar
fasta typer, hvilka endast flyttas från stycke
till stycke, från tid till tid. Ett stormande
patos är det nästan konstanta stämningsläget för
hans framställning, han diktade, som det sades,
"med knutna händer" och i en brinnande ifver,
som ej tillstadde ro och mognad. Begåfvad med en
icke ringa teatralisk skicklighet, sökte han sig
framför allt konfliktscener, våldsamt gripande
effektsituationer, där passionen, de stora orden
och de starka gesterna gjorde sig gällande. Man
har i detta härskande drag hos W. velat återfinna
ett hohenzollernskt arf. Omisskännliga äro
samtidigt den osjälfviska hänförelsen, det
ridderliga, fosterlandsdyrkande sinnelaget och det
personliga medlefvandet i de diktade gestalternas
själsstrider. I Das deutsche drama (1906) tecknade
han sin uppfattning af skådespelet och sitt eget
dramatiska författarskap. Som novellist skapade
W. den forngrekiska konstnärshistorien Der meister
von Tanagra (1880, 10:e uppl. 1907; of v. i "Noveller
och humoresker" af W., l.a saml.
1889 och 1912), Francesca von Rimini
(1882; öfv. i "Nov. och humoresker" af W., 2:a saml.
1890 och 1912), Das edle Uut (1893),
Eifernde liebe (s. å.), den hälft själfbiografiska
Schwester-seele (1894), en del barnskildringar, såsom
Vize-mama (1902), m. m. - Yissa af hans dikter, såsom
den mycket spridda balladen Hexenlied (sv. of v. af
K. A. Tavaststjerna 1898; som melodram ton-satt af
M. v. Schillings), ge det bästa skaldiska uttrycket
för hans kynne. W:s Gesammelte werke utgåfvos 1911
ff. i 17 bd med biografisk inledning af B. Litzmann.
R-nB.
Wildenfels, stad i sachsiska kretsen Zwickau,
nära västra Mulde. 352 m. ö. h. Omkr. 2,500
inv. - Slott (uppf. omkr. 1200), tillhörigt grefven
af Solms-W., med tafvelgalleri.
Wildens, Jan, flamsk målare, f. 1586 i Ant-werpen,
d. där 1653, var lärjunge af Peter Yer-hulst, blef
1604 mästare i sin fädernestads målår-gille, vistades
1613- 18 i Italien och kom efter sin återkomst i
nära beröring med Ru-bens. I dennes taflor under
hans bästa tid utförde han ofta landskapet med
bred pensel och dekorativ uppfattning. Hans
själfstän-diga arbeten äro mera sällsynta;
bland dem är Jägare med hundar i vinterlandskap,
med figurer i kroppsstorlek, en i brunt hållen,
kraftigt målad realistisk bild (1624, Dresden),
Utsikt af Antwerpen jrån landsidan (1636, i Amsterdams
Kijksmuseum), Landskap med väderkvarn, ovädersmoln,
blixt, regn och regnbåge (sign. 1640 eller 1649;
i Augsburgs galleri) och ett stort land-skap med
solnedgång öfver en flod och lummiga stränder (i
Wiens museum). Framför allt dessa sistnämnda verk
visa målaren från hans bästa sida och förklara,
huru Kubens kunde välja honom till sin hjälpare
och hvarför framstående kopparstickare graverade
hans landskap. Dessutom tilldelas honom några icke
signerade taflor i Madrid, Karlsruhe och London.
C. R. N.*
Wildenvey, Herman Teodor, norsk författare, f. 20
juli 1887 i Nedre Eker, aflade 1903 middelskoleexamen,
vistades sedan några år i Förenta staterna, hvarunder
han 1906 vardt bache-lor of arts vid State university
of Minnesota. W. har utgett diktsamlingarna Ny ing er
(1907; 3:e uppl. 1910), Digte (1908; 2:a uppl. 1911),
Pris-mer (1911; 2:a uppl. 1912), Årets eventyr
(1913), Kjœrtegn (1916; många uppl.), Alle slags vers
(1919), Hemmeligheter (s. å.; 4:e uppl. 1920), Trold
i ord (1920) och ungdomsdikterna Den glemte have (3
uppl. s. å.), versdramat Ringsgang (2 uppl. 1910),
komedien Lys över land (1913), novellerna Brœndende
hjerter (1915) och Flygt-ninger (1917). Ett urval af
hans Digte utkom 1917; dess 5:e uppl. har ett förord
af Georg Brändes. - När W. debuterade, hälsades han
som en förnyare af den norska lyriken, som sedan Nils
Collett Yogt och Vilhelm Krag icke egentligen visat
lifligare tecken till modernitet eller omfattats
med intresse af publiken. W. bjöd på en ny form, som
delvis ansetts utgå från Hamsuns (i "Det vildo kor")
och som en svensk är böjd för att finna i mycket
erinra om den nya svenska poesien från 1890-talet,
särskildt Frödings; W. skref talspråks-naturligt och
med en påtaglig böjelse för att blanda in uttryck
från slangen i den lyriska vokabulären. Han visade
ett nyckfullt, impressionistiskt lynne, som växlade
efter alla en "galgenfugls" skiftande stämningar och
erfarenheter, sjöng lätt och melodiskt, pratade också
gärna i monologiska stämnings-kåserier, var öfver
hufvud en alltigenom personlig, ursprunglig poet,
som gaf känslodikt, genrebild och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
