Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Violin, mus. - Violinist, violinspelare - Violinistisk - Violinklav, mus. Se G-klav och Klav - Violino piccolo, it. mus., "småfiol". Se Piccolo och Pochette - Violino primo, it., mus., första violin - Violinprincipal, mus. - Violle, Louis Jules Gabriel - Viollet, Paul - Viollet-le-Duc, Eugène Emmanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
Violinist-Viol!et-le-Duc
750
deles stor förmåga af såväl klangmodulering som
tekniska prestationer och själiskt uttryck är
violinen det förnämsta af orkesterns instrument
och utanför orkestern det af både virtuoser och
dilet-tanter mest anlitade näst pianot. I orkestern
delas violinerna i två stämgrupper. l:a och 2:a
violiner; de förra ha merendels på sin lott de
sångbara fraserna och passagespel-i högre lägen, de
senare mest en kontrapunkterande, ledsagnings- eller
fyll-nadsstämma. Eiklig violinbesättning förädlar
orkesterklangen. - De båda stora grundläggarna af
violintekniken äro Corelli och Tartini med dennes
föregångare Torelli, Yivaldi och Veracini. Bland
elever af Tartini märkes bl. a. Nardini. Elever af
Corelli voro Geminiani, Locatelli och Somis, hvars
lärjunge Pugnani tillika var Tartinis och sålunda
sammansmälte båda riktningarna samt medelst Viotti
öfverantvardade dem åt eftervärlden. Med Viotti
öfvergick italienska skolan i den inflytelserika
franska, hvars hufvudmän voro Eode, Baillot och
Kreutzer. Direkt från dem öfvertogs ledningen i
viss mån af den belgiska (franskbelgiska) skolan,
som har att uppvisa namnen Bé-riot, Vieuxtemps,
Prume, Leonard, Massart, Mar-sick, Wieniawski,
Sarasate, Ysaye, C. Thomson, Sauret. I spetsen för
en gedigen tysk violinskola stod Spohr, efterföljd af
Ferd. David, Molique, Joachim, Wilhelm j m. fl. Från
österrikiskt centrum i Wien utgingo Bohm, Mayseder,
Ernst, Hauser, Hellmesberger och den förnämsta af alla
kvinnliga violinister. Vilma Neruda, medan Prag blef
bömiskt centrum genom violinmästarna Laub, Qndficek,
Sevcik och Kubelik. Alldeles för sig själfva stodo
virtuoserna Ole Bull, Paganini och Lipinski. I Berlin
utbildade Joachim utmärkta förmågor, bl. a. Auer, som
sedan i Ryssland har uppammat ett antal violinistiska
"underbarn" (Misja Elman m. fl.). Bland nyare
internationella berömdheter på området må det vara
nog med att erinra om Marteau, Petjnikov, Kreisler,
Bur-mester, Kathleen Parlow och Vecsey. I Sverige
framträdde J. F. Berwald (elev af Kode), Pacius (elev
af Spohr), Nagel (elev af Paganini), Randel (elev
af Baillot), F. Book (elev af Leonard och Joachim),
Lindberg (elev af David och Joachim), Zetterqvist
(elev af Leonard), Aulin (elev af Sauret), Kjellström,
Ruthström (elev af Joachim), i Danmark Wexschall,
T of te, Ant. Svendsen, Frida Schytte, F. Henriques
och P. Möller. - Instruktiva violinskolor ha skrifvits
af Baillot, Spohr, Alard, David, Dancla, Ondficek,
Joachim m. fl. - Litt.: Vidal, "Les instruments à
archet" (3 bd, 1876-78), Rühlmann, "Die geschichte der
bogeninstrumente" (1882), Witting, "Geschichte des
violinspiels" (1900), Pierrard, "Le violon" (1902),
R. Hofmann, "Führer durch die violin-literatur"
(1905), v. Wasielewski, "Die violine und ihre
meister" (5:e uppl. 1910), Emery, "The violinisfs
dictionary" (1912), och v. Lütgendorff, "Die geigen-
und lautenmacher vom mittelalter bis zur gegenwart"
(2:a uppl. i 2 bd, 1913).
Violin är äfven benämning på en trångt mensu-rerad,
till klangen något skarp 8-, 4- och 2-fots tennstämma
i orgeln. A. L. (E. F-t.)
Violinist, violinspelare. - V i o l i n i’s t i s k,
som är utmärkande för violinens klangförhållanden
och det konstnärliga violinspelet.
Viol?nklav. mus. Se G-klav och K l a v.
Viol?no piccolo [-nå pi’kålå], it., mus.,
"srnå-fiol". Se Piccolo och Pochette.
Yiol?no pr?rno [-å -å], it., mus., första violin. -
Violino secondo [-kå^då], andra violin. Se Violin.
Violinprincip?l, mus., en i orglar förekommande
tennstämma med trång mensur och 8, 4, sällan 16 fots
tonhöjd. Jfr Principal 2.
Violle [viå’l], Louis Jules Gabriel, fransk fysiker,
f. 1841 i Långres, dep. Haute-Marne, studerade vid
Ecole normale supérieure i Paris sedan 1861, blef
docteur-ès-sciences i Paris 1870 samt professor i
fysik 1872 i Grenoble och 1879 i Lyon. 1884-1903
var han anställd vid Ecole normale supérieure och
sedan 1892 professor i fysik vid Conservatoire
national des arts et métiers i Paris. V. har utgett
åtskilliga arbeten, hvar-ibland de förnämsta falla
inom värmeläran, sär-skildt strålningsläran. Han
bestämde 1870 den mekaniska värmeekvivalenten i
sin doktorsafh. och fann värdet 435,6, således
omkr. 2,2 proc. för högt. 1877-95 utförde han
flera undersökningar om kroppars värmekapacitet vid
höga temperaturer medelst en af honom konstruerad
kalorimeter; sär-skildt undersökte han platina,
guld, palladium och grafit. Han konstruerade 1874 en
pyrheliometer, med hvilken han utförde flera mätningar
af solstrålningen, såsom på Mont Elanc 1876 och i
Algeriet 1877 ("Annales de chimie et de physique",
1879) samt i ballong 1898. 1877-95 bestämde han
strålningen från starkt upphettade och glödande
kroppar och uppställde en särskild strålningslag,
som dock är starkt oriktig, hvilket synes däraf,
att han fann solens effektiva temperatur vara
endast 1,500° i st. f. omkr. 5,500° (se Solen,
sp. 310). Langley har också 1884 underkänt hans
pyrheliometer. V. har undersökt äfven den elektriska
ljusbågen och konstruerat en elektrisk ugn. Såsom
ljusenhet har han föreslagit strålningen från en
l kvcm. stor yta af platina vid dess smält-punkt
(1884). Tills, med Vautier har han (1886 -95)
utfört akustiska undersökningar, hvarvid han fann,
att öfvertonerna fortplanta sig långsammare
i rör än grundtonen. V. utgaf 1883 en Cours
de physique. Led. af franska vet. akad. 1897.
s. A-s.
Viollet [viålä], Paul, fransk rättshistoriker,
f. 24 okt. 1840 i Tours, d. 22 nov. 1914 i Paris,
var 1866-76 arkivarie i Archives nationales, därefter
bibliotekarie vid juridiska fakulteten och sedan 1890
professor i rättshistoria vid École des chartes. Han
är mest bekant genom Histoire du droit civil frcmpais
(1885; 3:e uppl. 1905), pris-belönt aí Franska akad.,
och Droit pullic. Histoire des institutions politiques
et administrativ e s de la France (3 bd, 1889-1903),
behandlande medeltiden, hvartill slöt sig Le roi et
ses ministres pen-dant les trois derniers siècles
(1911). Han framhöll, att vi på alla områden stå i
utomordentlig skuld till medeltiden. Hans förträffliga
edition af "Etablissements de saint Louis" (4 bd,
1881-86) torde vara den första franska rättskälla, som
ut-getts på fullt vetenskapligt sätt (J. Steenstrup i
"Dansk hist. tidsskr.", 8:e række, V).
Viollet-le-Duc [viål? lo dy’kk], Eugène Emma nu el,
fransk arkitekt och författare, f. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
