Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XV (1872, vid sorgfesten i Uppsala). Åtskilliga
romantiska dikter i månadsskriften "Nu" fäste några
år senare en allmännare uppmärksamhet vid honom. 1876
utgaf han sin första samling Dikter (2:a uppl. 1877),
i hvilka hans formtalang och poetiska skaplynne
framstå fullt utbildade. Därpå följde Nya dikter
(1880), Sånger och bilder (1884), Vintergrönt (1890),
Toner och sägner (1893), Under furor och cypresser
(1896) samt Visor, romanser och ballader (1899). Af
mindre omfång äro hans i form af illustrerade
praktverk utgifna diktsamlingar Från Betlehem
till Golgata (andliga sånger, 1882), Vid juletid
(1887), I lifvets vår (1888) och Kristna högtids-
och helgdagar (sånger och psalmer, 1889). Under sina
sista år uppträdde W. endast med enstaka dikter, i
"Svenska akad:s Handlingar" eller annorstädes. W. var
den längst kvarlefvande inom ett släktled, hvars
poesi och tankevärld klart speglade den stora
platonsk-romantiska åskådningen. Som tänkare
utbildade han ej – såsom Viktor Rydberg – denna
idealism med personlig insats, men den bestämmer
hans diktning och kritik; Platon och Boström äro
hans lärofäder ända till de punkter, där de kristna
trosmysterierna ensamma ge honom svaret på de djupaste
frågorna. Vid sidan af Rydbergs är också W:s poesi
den, som – låt vara eklektiskt – ensam är afgjordt
idébestämd inom hans släktled. Också hans poetiska
form slöt sig liksom Rydbergs och Snoilskys till vår
klassiska tradition och blef i hans svagare vers till
efterklang, men där funnos dock alltid, hvad hans
teoretiska idealism ej hade, detta personligt nya,
denna värdiga grandezza å ena sidan, denna innerliga
elegik och idyll å den andra, som afspeglade hans
dubbelväsen af orubblig fasthet och vek romantisk
känsla. Hans vers är fast, korrekt, stundom retoriskt
praktfull, kan i det efterklangsmässiga bli stel,
men i det intima få den äkta lyriska skälfningen
och musiken, bli utsökt och förfinad. Innehållets
tankfulla eftersinnande och versmusikens rena
harmoni kunna påminna om Lamartine. W:s mesta
diktning är känslolyrik, ymnigt uppblandad med
reflexion. Den eger en mild, vek grundstämning och
ett själfullt eftersinnande tycke samt utmynnar
mycket ofta i en religiös vändning, en trånfull
utsikt mot en andevärld. Med förkärlek besjunger
W. människosjälens helgdagsstämningar, barndomstrons
uppehållande kraft i lifvets frestelser, barnaålderns
frid och oskuld, som han anser böra genomtränga all
mänsklig sträfvan. Idyllen grönskar och blommar i
hans dikt, oftast stilla tankfull, någon gång mera
sorglös (Stocklycke äng). Skildringen af ung älskog
förmår stundom locka fram skalkaktiga toner från hans
merendels till vemodigt allvar stämda lyra. En stark
fosterländskhet kommer mångenstädes till uttryck hos
honom; han finner intet offer för högt, som kräfves af
trohet mot konung, besvuren ìag och evangelisk kyrka,
och i inträngande toner manar han att skaffa väpnadt
värn för det kulturarf fäderna lämnat. Af landets
natur är det hufvudsakligen de svenska skogshagarnas
undangömda poesi, som lämnat några starkare spår i W:s
dikter. Han sökte ej det realistiska átergifvandet af
måleriska enskildheter. Däremot ger han förträffliga
naturstämningar. Men dessa äro mestadels inväfda med
romantik; naturstämningen är ej omedelbar, utan ledes ofta öfver i en
reflexion eller mystisk förklaring. När W. ger sig
in på sagans område, flödar hans fantasi vackert
och lätt, stundom lekande, t. ex. i "Merlin",
"Storken", "Flickan och blommorna" samt de längre
förtäljande sagobilderna "Aster" (byggd på en antik
anekdot) och "Trollspö’t" (i Ariostos stil). Äfven
i fornnordisk förklädnad har W. gett sagobilder och
lifsbilder, som då få en viss tragisk storvulenhet. Så
"Sägnen om Eyvind", som visar, hur en människa
andligen går under, då hon släpper det ideala,
eller de gripande "Vesterled" och "På floden",
af hvilka den förra skildrar ett vemodigt hjälte-
och hjärteöde, den senare därjämte W:s eget öde
som kämpe och offentlig person. I teckningen
af en och annan historisk bild, t. ex. den af
Tiberius i dikten "På Capri", har W. åstadkommit
mästerstycken. När han f. ö. tecknar bilder ur
lifvet, är händelseförloppet för honom af mindre
värde, än att bilden blir uttrycket för en tanke. Som
tillfällighetsdiktare uppträdde W. vid fosterländska
högtider, minnesfester, invigningar eller då det gällt
att lindra de lidandes lott o. s. v. Här må nämnas
den haltfulla "Prolog vid sällskapsspektaklet till
förmån för skandinavisk-etnografiska samlingen"
(1879) samt bland minnessångerna "Minnesruna
öfver professor A. J. Ångström" (1875),
"Vid tvåhundraårsfesten till Calderons minne"
(1881; belönt med guldmedaljen vid den af Spanska
akad. öppnade internationella sångartäflingen),
"Sång öfver Esaias Tegnér" (1882), "Rafael" (1883)
och "Sång vid Svenska akademiens hundraårsfest"
(1886, till anläggningen ett motstycke till Tegnérs
berömda femtioårssång). Alla dessa äro praktfulla
stycken, oftast af en viss retorisk hållning i stil
med den Tegnérska tidens stolta traditioner, men
på samma gång lefvande poesi och poetiskt lefvande
karakteristik. W. skref dock äfven ett antal dylika
tillfällighetsdikter, som äro långt svagare och där
det traditionella i tankegång och uttryckssätt blir
tämligen stel efterklang. Den kristliga tro, som
utgör det centrala i W:s lifsåskådning, har tagit
sig uttryck i ett ej ringa antal rent religiösa
sånger. I dem besjunger han företrädesvis den
kristna religionens kraft att skänka inre frid,
det glada medvetandet om frälsning och vissheten om
odödlighet. Af de ofvan nämnda samlingarna andliga
dikter innehåller den äldre flera tilltalande och
formfulländade sånger. I den senare samlingen ha
psalmens folklighet och osmyckade enkelhet tagits till
ögonmärke. Som en själfbikt angående den ställning
W. vill anvisa religionen i lifvet torde kunna
anses dikten "Far och dotter" (1890), en idyll i
Runebergs stil, skrifven på hexametrar. – W. tillhör
det slutande 1800-talets betydande lyriker. Men
det är icke endast som skald W. har sitt rum i vår
litteraturhistoria. Hans lidelsefulla tro på sina
kristna, spiritualistiska ideal bringade honom i
harnesk mot den filosofiska och estetiska naturalism,
som från Taines och Zolas Frankrike, från Brandes’ och
Jacobsens Danmark på 1800-talet sökte sig in äfven i
svensk litteratur och svenskt åskådningssätt och äfven
här vållade ett andligt oväder, hvars centrum någon
tid var A. Strindberg. Mot denna rörelse, mot den
naturalistiska och problemdebatterande litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
