- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
929-930

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vjernyi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

929

Vladimir Alexandrovitj-Vladislav

930

broder och tog hans änka till hustru. Under de
första åren af sin stcrfurstetid låg V. i härnad
med polacker, litauer, bulgarer och petjeneger,
visade sig som en nitisk hedning och berättas ha
haft hundratals frillor. Men särskildt begäret att
underhålla politiska förbindelser med Öst-Kom förmådde
honom att antaga kristna läran. Han återlämnade
det från Öst-Kom eröfrade Cherson (Korsun, på Krim)
mot priset af prinsessan Annas hand, lät döpa sig
(troligen i Kiev), hvarvid han antog namnet Vasilij,
och vigdes där vid Anna (989). Helgonbilder,
reliker och präster infördes från Öst-Kom. I Kiev
lät han förstöra de af gudabilder han själf rest,
tvang stadens befolkning att stiga ned i Dnjepr
och där mottaga dopet samt verkade sedermera äfven
i den öfriga delen af sitt rike för den grekiska
(ortodoxa) kyrkans utbredning. Han byggde kyrkor,
inrättade skolor för bildande af präster och gaf
prästerskapet stora företrädesrättigheter. För sådana
gärningar förklarades han af kyrkan för helgon (hans
dag är 15 juli). Hans krigiska framgångar skaffade
honom namnet den store, men folksagan kallar honom
"Vladimir den sköna solen" (Vladimir solnysjko). Han
efterlämnade 12 söner. Åt åtta bland dem hade han
utskiftat sitt rike. V:s lif har lämnat Stagnelius
ämne till den härliga dikten "Vladimir den store"
(1817). Jfr Ryssland, sp. 1437-38. - 2. V. M o n
o m a c h, den föregåendes sonsons son, d. 1125,
var son till storfurst Vsevolod Jaroslavitj och
(sannolikt) dotterson till kejsar Konstantin Monomach,
efter hvilken han antas ha fått sitt tillnamn. Under
faderns lifstid var han furste af Perejaslavl, men
fick vid det af honom föranstaltade furstemötet i
Ljubetj (1097) därjämte Smolensk, Novgorod, Rostov,
Suzdal och Bjelo ozero. Han berömmes som tapper,
klok och karaktärsfast och som ovanligt folkkär. Mot
polovt-serna kämpade han oförskräckt och förmådde
de öfrige ryske furstarna till gemensamma anfall på
dem. Sedan han 1113, tvärtemot åldersrätten, valts
till storfurste i Kiev, gick hans bemödande ut på
att förskaffa sin ätt herraväldet of ver de olika
delarna af riket med utestängande af andra grenar af
Ruriks ätt. Han efterlämnade ett berömdt testamente
(Poutjenie), delvis med autobiografisk karaktär, en af
den ryska litteraturens äldsta lek-mannaskrifter. Från
V:s son Jurij Dolgorukij härstammade furstarna af
Suzdal och Moskva, från sonen Mstislav furstarna af
Kiev och Galizien.

Vladimir Aiexa^drovitj, rysk storfurste, f. 22 april
1847 i Petersburg, d. där 17 febr. 1909, var tredje
son till kejsar Alexander II och 1886 -95 chef
för gardeskåren och befälhafvare i Petersburgska
militärdistriktet samt någon tid generalguvernör
öfver ryska Kaukasien. V., som tillhörde den
reaktionäraste gruppen bland storfurstarna, hade
rätt stort politiskt inflytande under Nikolaus II :s
första regeringsår, men trängdes sedermera undan. Han
vistades ofta i Paris och var ifrig deltagare i
nöjeslifvet där. V. var sedan 1874 förmäld med
storfurstinnan Maria Pavlovna, född prinsessa af
Mecklenburg-Schwe-rin (f. 1854), och hade med henne
sönerna Kirill (f. 1876), Boris (f. 1877) och A n dre
j (f. 1879) samt dottern Helena (f. 1882), gift 1902
med prins Nikolaus af Grekland.

Tryckt den 15/s 21

Vladimirescu, T o d o r. Se M o l d a u, sp. 827,
och Valakiet, sp. 369.

Vladimirskij-Budanov. Michail Flegonto-vitj,
rysk historiker, f. 1838, blef 1875 professor
i historia vid Kievs universitet och redaktör af
Nestorsällskapets publikationer samt af Akter rörande
sydvästra Rysslands koloniserande. Han författade en
historik om Kiev-universitetet (1884) samt arbeten
om folkbildningen i Ryssland efter 1600-talet, en
rysk rättshistoria (1886; 6:e uppl. 1909) och studier
öfver gamla ryska statsinstitutioner (bojarska duma,
zemskij sobor m. m.). Dessutom skref han en studie
öfver Tysk rätt i Polen och Litauen (1868) och
en krestomati i rysk rätt (1875; 5:e uppl. 1908).
A-d J.

Vlad?mirsorden. Sankt, rysk orden, liksom öfriga ryska
ordnar afskaffad efter revolutionen 1917. Se Ordnar,
sp. 837.

Vlad?mirviken 1. Vladimir den heliges vik,
vik af Japanska hafvet på förra ryska Sibiriska
kustprovinsen, på 43° 55’ n. br. och 135° 8’ ö. Igd
fr. Gr., är isfri 10 månader om året. Den har tre
bukter, af hvilka den sydligaste bildar en skyddad
ankarplats för sjöfarande.

Vla^islav, konungar af Böhmen. Se V l a d i s-

1 a v, konungar af Ungern, samt Böhmen, sp. 878 f. ^

Vla^islav (lat. Ladislaus, it. Lanzilao), konung af
Neapel, f. 1375, var son till konung Karl III af
Neapel och Ungern samt uppsteg efter det ungerska
mordet på fadern 1386 på Neapels tron, till en början
under sin moder Margaretas för-mynderskap. Med påfven
Bonifatius IX :s bistånd lyckades V. 1400 stadga sin
makt i det af anarkien hemsökta Neapel och kastade
sig därefter i spetsen för en stark legohär in i
Italiens angelägenheter, intog Kom 1407 samt efter
en tillfällig motgång ånyo 1413 och tycktes skola
lägga hela Italien under sig. då han dog. barnlös,
1414. Han efterträddes af sin syster Johanna II. Se
N e a p e l, sp. 656.

Vla’dislav (po. Wìadysìaw, lat. Uladislaus
1. Ladislaus), polska konungar. 1. V. I (IV) L
o-kietek ("den korte", eg. "den alnshöge"), d.

2 mars 1333 i Kråkan, tillhörande den yngre,
kuja-viska, grenen af piasternas ätt, har i sitt
lands historia den betydelsen att vara den förste
återställaren af det genom delningar och däraf
följande hundraåriga inre krig försvagade polska
riket. Ee-dan vid Przemyslav II:s plötsliga död,
1296, kallad till tronen af den storpolska adeln,
kom han snart i strid med kyrkan och måste 1300 afstå
tronen till den af de kyrklige magnaterna gynnade
konung Wenzel II af Böhmen. V. lefde landsflyktig,
mest i Ungern, tills den bömiska dynastien störtades
(1306). Han återvann småningom väldet öfver de
olika polska landsdelarna, och hans kröning (1320)
fullbordade hans triumf. Hans sista år upptogos
af krig med Tyska orden, som var föremål för alla
polackers hat och af V:s efterträdare sedermera
med växande framgång bekämpades. V. var en af
Polens bästa regenter. I sitt äktenskap med
Hedvig (Jadwiga), hertiginna af Kalisz, hade han
sonen Kasimir (den store), som efterträdde honom,
och dottern Elisabet, gift med konung Karl Robert af
Ungern. - 2. V. II (V). Se J a ge 11 o. - 3. V.
III (VI), Jagellos son, efterträdde,

32 b. 30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free