Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolfenbütteler fragmente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1001
Wolff
1002
(Leipz. 1849; 2:a uppl. Göteb. 1858). Muhame-danische
eschatologie (Leipz. 1872). Philos ethik i sina
hufvudpunkter jramstäld (Göteb. 1879) samt en tysk of
v. af Moses ben Maimons etik (Mose ò. Maimuni’s acht
capitel, Leipz. 1863). Dessutom skref W. en mängd
uppsatser i utländska tidskrifter. - 2. L u d v i
g W., den föregåendes son. läkare, f. 17 jan. 1860,
med. doktor i Uppsala 1889, har sedan 1887 utöfvat
omfattande praktik i Göteborg (med specialitet på
magsjukdomarnas område) och var 1902-09 öfverläkare
och intendent på Särö. Han har publicerat ett
stort antal uppsatser i med. facktidskrifter och
är led. af Vet. o. vitt. samh* i Göteborg (1907).
1. L. L.
Wolff, Adolf, tysk arkitekt, f. 1832 i Esslingen,
d. 1885 i Stuttgart, studerade vid polytekni-kum i
Stuttgart och sedan för professor Breymann där och
användes af honom vid byggandet af synagogan. Efter
dennes död (1859) fullbordade han byggnaden och
reste sedan i Tyskland. Belgien, Frankrike och
Italien. Efter sin återkomst utförde han bangården
i Stuttgart (1863-70) och en synagoga i Nürnberg,
där han 1872 blef stadsbyggmästare. 1873 fick han
motsvarande anställning i Stuttgart och utförde
där privathus, skolbyggnader och en kyrka i
förstaden Heslach, hans förnämsta verk. Af ven i
Ulm. Heilbronn och Karlsbad byggde han synagogor.
(G-g N.)
Wolff, Julius, tysk skald, f. 1834 i
Quedlin-burg, d. 1910 i Charlottenburg, idkade
universitetsstudier i Berlin och förestod, efter
förvärfvande af tekniska insikter, en fäderneärfd
klädesfabrik till 1869. Sedan han 1869-70 utgett
"Die Harzzeitung", deltog han som landt-värnsofficer
i kriget mot Frankrike 1870 -71 och bosatte sig
därefter i Berlin (Charlottenburg), egnande sig åt
poetiskt författarskap. W. skref först de friska
dikterna Aus dem felde (1871; 4:e uppl. 1896),
öfvergick sedan till en efterapning af Scheffels
historiskromantisk-patriotiska författarskap,
som vann oerhörd popularitet och raskt hamnade i
fullständig förflackning. Af sådant slag äro Till
Eulenspiegel redivivus (1874), Der rattenjänger von
Hameln. Eine aventiure (1876; bearb. för scenen med
musik af V. Nessler, 1879), Der wilde jäger (1877),
Tannhäuser (1880), Lurlei (1886) och Der flie-gende
kolländer (1892). W. skref af ven ett stort antal
romaner och teaterpjäser. W:s Sämmtliche werke, med
biografi af J. Lauff, utkommo 1912 ff. i 36 bd. Jfr
äfven J. Hart. "W. und die möderne minnepoesie"
(1882). (R-n B.)
Wolff, Albert, fransk tidningsman af tysk börd, f. 1835 i Köln,
d. 1891, sattes vid unga år i handelslära i Paris,
studerade sedermera vid universitetet i Bonn och skref
skämtsamma skildringar, delvis med illustrationer
af hans egen hand, hvarefter han försökte sig med
noveller och barnböcker (fortfarande på tyska),
1857 kom han
till Paris för att referera årets "salong" och
kvarstannade där för alltid. Efter en tid ingick han
som medarbetare i "Le Figaro" och "Chari-vari" och
skref under en följd af år regelbundet i "Le Figaro"
och "Événement" krönikor, teater-och konstkritiker,
reseskisser m. m. Han till-egnade sig i grund
fullblodsparisarnas föreställnings- och uttryckssätt,
och hans lediga, blixtrande kåserier stodo högt i
kurs. Efter kriget 1870 -71 lät W. naturali-sera sig i
Frankrike. Bland hans i bokform utg. skrifter märkas
Mémoires du boulevard (1866), Les deux em-pereurs
(1871) och Le Tyrol et la Carinthie (1872). I yngre
år författade han lustspel i samarbete med Kochefort,
Gondinet m. fl. - Hans brorson, Pierre W., f. 1865
i Paris, har författat romaner (Le roman d’une jemme
mariée 1890, Sacré Léonce 1898) och ett stort antal
teaterpjäser, mest lustspel med ironisk hållning och
spirituell dialog, bl. a. Ceux qu’on aime (1895),
Fidèle (s. å.), Le secret de Polichinelle (1903),
som hade en mycket stor framgång, L’áge d’aimer
(1905), Le ruisseau (1907) och Le lis (1908).
(R-nB.)
Wolff, Julius, tysk läkare, f. 21 mars 1836, d. 18
febr. 1902, blef 1860 med. doktor i Berlin samt 1868
docent och 1884 e. o. professor i kirurgi där. Sedan
1890 var han föreståndare för den nyinrättade
polikliniken för orto-pedisk kirurgi, på hvilket
område han ansågs vara en auktoritet af första
rang. Jämte en stor mängd större och mindre afh. utgaf
han Das gesetz der transformation der knochen (1892).
R. T-dt.
Wolff, Karl Oskar Eugen, finländsk patriot,
f. 2 nov. 1851 i Vasa. blef student 1869 och
egnade sig sedermera åt affärsmannabanan. Han
erhöll 1876 anställning i firman Hackman & c:o
i Yiborg samt blef prokurist och delegare däri
1879. Verkställande direktör 1899 i A.-b. Torna-tor
(trådrulls-, pappers- o. a. träförädlingsrörelse),
gaf han detta en storartad utveckling (inlöstes
af statsverket 1918). 1899 var han medlem af den
s. k. stora deputationen (se Finland, sp. 325),
hvilken skulle till monarken framföra Finlands
folks adress i anledning af den statskupp, som
februari-manifestet innebar. Då deputationen icke blef
mottagen, gaf W. vid adressens öfverlämnande till
Finlands ministerstatssekreterare i ett briljant
an-dragande uttryck åt deputationens känslor i
anledning af adressens tillbakavisande. För detta i
hela landet med varmaste bifall mottagna tal blef W.,
på initiativ af ryska regeringen, af satt från den
vicekonsulspost han länge beklädt för Storbritannien,
hvilket hade till följd, att så godt som alla
brittiska vicekonsuler i Finland afgingo från sina
platser. Efter att ha suttit vid landtdagen 1900 i
borgarståndet blef W. ett af de första offren för
generalguvernören Bobrikovs utvidgade maktbefogenhet
och förvisades från landet 1903. Han åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
