- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1011-1012

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volframit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dock W. af de kejserlige, men återtogs af svenskarna
1638. Efter 5 dagars belägring eröfrades det af
"store kurfursten" 10 nov. 1675, och svenskarnas
försök 1676 att återtaga det afslogs. 1713 intogs,
plundrades och brändes W. af ryssarna, hvarefter
det under förevändning af sekvester öfvertogs af
preussarna, hvilka dock 12 febr. 1715 bortkördes af
svenskarna; men 27 mars brändes det för andra gången
af de framryckande ryssarna. – Svensk besittning genom
Westfaliska freden (1648), ingick staden 1654–89 i
drottning Kristinas underhållsländer. 1815 kom den
jämte det återstående svenska Pommern till Preussen.

A. N–d. L. W:son M.

Volga-tatarer. Se Ryssland, sp. 1394, och Tatarer, sp. 515.

Wolgemut. Se Wohlgemuth.

Volger [få’l-], Otto Georg Heinrich, tysk-schweizisk
geolog och mineralog, f. 30 jan. 1822 i
Lüneburg, d. 18 okt. 1897, blef 1851 professor i
naturalhistoria vid kantonskolan i Zürich och var
samtidigt privatdocent vid universitetet. 1856–60
arbetade han vid den geologiska afdelningen
af Senckenbergska museet i Frankfurt a. M. Han
grundlade 1859 föreningen Freies deutsches hochstift,
som egnade sig åt vetenskap, litteratur och konst,
eller bildning i allmänhet; denna förening inköpte och
restaurerade Goethes födelsehem i Frankfurt a. M.,
Goethehaus. V. utöfvade ett ganska vidsträckt
författarskap i geologi och mineralogi, delvis
populära arbeten.

K. A. G.

Volgsjön, en 22 kvkm. stor sjö i Vilhelmina socken,
Västerbottens län, genomfluten af Ångermanälfven,
har en största längdutsträckning i n. v.–s. ö. med
omkr. 12 km. och en största bredd af 3 km.; höjden
ö. h. är 333 m. Djupet är troligen ringa, omkr. 10–20
m. Längs sjöns östra strand löper Inlandsbanan. Där
är Vilhelmina stora kyrkplats belägen vid Vojmåns
utlopp i sjön.

J. V. E.

Volhynien. Se Volynien.

Volière [våliär], fr. (af voler, flyga), fågelhus; stor fågelbur.

Voljsk. Se Volsk.

Volk [vå’lk], Leonard, amerikansk skulptör, f. 1828
i Wellstown (New York), d. 1895, utbildade sig
som autodidakt, bl. a. i Italien. Sedan slog han
sig ned i Chicago, där han utförde monument öfver
statsmannen Douglas, statyer af Lincoln och Douglas
i Illinois’ state-house samt krigarminnesvårdar
flerstädes. – Hans son, Douglas V., målare, f. 1856,
studerade i Paris och Rom, har gjort sig känd genom
historiska genretaflor, interiörer och porträtt.

G–g N.

Volk., vid växtnamn förkortning för tyske botanisten G. Volkens.

Volkelt [få’l-], Johannes, tysk filosof och estetiker,
f. 1848 i Lipnik i Galizien, sedan 1894 professor i
Leipzig, har utgått från Hegel, rönt inflytande af
Schopenhauer och E. v. Hartmann, men tillhör i det
hela den nykantiska riktningen och har utvecklat en
kritisk metafysik. Inom estetiken utgår V. från en
psykologisk analys af de för den moderna människan
gällande "estetiska normerna" och för undersökningen
slutligen öfver till en skönhetens metafysik. V:s
hufvudarbeten äro Erfahrung und denken (1886), System
der ästhetik
(3 bd, 1905–14)

och Die quellen der menschlichen gewissheit (1906).

S–e.

Volkens [få’l-], Georg, tysk botanist, f. 13
juli 1855 i Berlin, d. där 10 jan. 1917, blef
filos. doktor i Berlin 1882, inriktade tidigt sina
undersökningar på växternas förhållande till ståndort
och klimat med afseende på den inre byggnaden,
skref däröfver Ueber liquide wasserausscheidung an
den blättern höherer pflanzen
(1882) och Zur kenntnis
der beziehungen zwischen standort und anatomischem
bau der vegetationsorgane
(1884) m. m., hvarpå han
för att studera växter i extrema lefnadsvillkor
reste till Egypten, där han fick material till Die
flora der ägyptisch-arabischen wüste, auf grundlage
anatomisch-physiologischer forschungen dargestellt

(1887). I liknande syfte reste han (jämte geologen
K. Lent) till Kilima-ndjaro 1892–94, hvaröfver
han utom smärre arbeten skref Der Kilimandscharo
(1897). Utom dessa ekologiska och anatomiska arbeten
idkade V. systematiska undersökningar, allt mer
med dragning åt kolonialväxterna. Han blef docent
vid Berlinuniversitetet i växtfysiologi 1887,
anställdes vid botaniska museet 1889, erhöll
1895 professors titel, deltog i stiftandet af
tyska kolonialföreningen och blef kustos för den
kolonial-botaniska centralbyrån vid museet 1898. I
denna befattning for han 1899–1900 till de af
Tyskland nyförvärfvade Karolinerna och Marianerna och
1901–02 till Java. Af V:s omfattande författarskap
må ytterligare framhållas Ueber pflanzen mit
lackierten blättern
(1890), Die vegetation der
Karolinen
(1901), Die flora der Marshall-inseln
(1903), Die nutzpflanzen Togos (1909–10) och
Laubfall und lauberneuerung in den tropen (1912).

C. Lmn.

Volkensjtejn, Ljudmila Aleksandrovna,
rysk revolutionskvinna, f. 1857, d. 1906, var
anklagad i den stora processen 1884 (Figner)
och dömdes till fängelse i Schlüsselburg,
hvarifrån hon fördes till ön Sachalin, sedan till
Vladivostok. Där dödades hon under en revolt bland
fångarna. Om den långa fängelsetiden utgaf hon
skriften 13 ljet v Šlisselburgskoj krëposti.

A–d J.

Wolkenstein [vå’lkenstajn]. Se Oswald von Wolkenstein.

Wolker, Elias. Se Walcker.

Volker (lat. volcæ), keltisk stam, som urspr. bodde
på sedermera germanskt område, n. om Main och
Sudeterna; de undanträngdes därifrån omkr. 300
f. Kr. och funnos 281 på den grekiska halfön. De
öfvergingo sedan till Mindre Asien; man spårar
dem därefter vid öfre Save, i södra Frankrike och
på Cæsars tid äfven vid Schwarzwald. I Frankrike
delade sig volkerna i två grenar: volcæ arecomici
med hufvudstaden Nemausus (Nîmes) och volcæ
tectosages
(hufvudstad: Narbo, nu Narbonne). Till
de senare hörde äfven tolosaterna (kring Toulouse).

J. C.

Volkmann [få’lk-]. 1. Alfred Wilhelm V., tysk
fysiolog, f. 1800 i Leipzig, d. 1877 i Halle, blef
1826 med. doktor, 1828 docent och 1834 e. o. professor
vid universitetet i sin födelsestad, kallades 1837
till professor i Dorpat samt blef 1843 professor i
fysiologi i Halle. V. var en framstående och flitig
forskare. Förutom en mängd smärre arbeten utgaf
han Anatomia animalium (2 bd, 1831–33), Beiträge
zur physiologie des gesichtssinnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free