- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1121-1122

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Woynarowski ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1121

Wrangel

1122

(1654). Hermans äldste son, den vidtbekante Karl
Gustaf (se W. 3), fick nämligen 26 mars 1651 Salmis’
grefskap, men slöt 1676 själf sin grefliga ätt. 6
april 1653 hade han erhållit fri-herreskapet
Lindeberg (sa d. o.), och på grund af Hermans
förtjänster upphöjdes 21 mars 1654 dennes öfriga
barn i friherrligt stånd med namn efter ofvannämnda
friherreskap. Den ofvannämnde fält-öfversten
Herman W:s yngre son, fältöfversten Herman W., blef
stamfader för c) friherrliga ätten W. af Ludenhoff
(1653) och d) adliga ätten W. (1772) därigenom,
att hans äldre sons son Herman 1653 upphöjdes till
friherre af Ludenhoff (hans ätt utdog i Sverige på
svärdssidan 1790, men en gren - från Ryssland -
blef 1898 på svenska rid-darhuset åter upptagen
bland de lefvande ätterna) och att ättlingarna af
hans yngre son, Jürgen, 1772 naturaliserades såsom
adelsmän. - e) W. af Adinal. Landtrådet Herman W. af
Adinal hade två söner. Den äldre. Didrik (se W. 10),
upphöjdes 1680 till friherre och 1693 till grefve
W. af Adinal, men hans ätt utgick på svärdssidan med
hans son Karl Gustaf (f. 30 nov. 1667 i Stockholm,
d. som kaptenlöjtnant vid Karl XILs drabanter och
generalmajor af kavalleriet i Altranstädt 29 maj
1707). Den yngre, Reinhold, blef 1680 jämte brodern
friherre af Adinal; hans ätt utgick på svärdssidan
med hans sonsons sonson, den excentriske Henning
Gustaf (f. 1780, d. 21 okt. 1833 på Sperlingsholm
som öfverstekammarjunkare).

B. Till hufvudlinjen Jesse höra följande svenska
grenar af ätten.

a) W. af Fall. Denna linje naturaliserades 1734 med
Vilhelm Gustaf W. af Fall (se W. 13) och utgick på
svärdssidan med hans son 1815.

ò) W. af Sauss (förr oriktigt skrifvet Sausis). Denna
gren introducerades på svenska Riddarhuset 1723 med
bröderna Anton Johan W. (se W. 14) och Otto Reinhold
W. (f. 1681, följde som kapten \id Nylands regemente
Karl XII från Poltava till Turkiet, vistades 1711-12
på Krim för att utlösa svenska krigsfångar och dog som
generalmajor 1744 i Stockholm). Anton Johan W. blef
1747 friherre och 1751 grefve och är stamfader för
den ännu fortlefvande grefliga ätten W. af Sauss
(n.r 93). Otto Reinhold W:s bägge söner erhöllo 1771
friherrlig värdighet. Den äldre af dem, F r e d r i
k U l r i k W. (f. 1719, d. 1793 som generalmajor)
är stamfader för jriherrliga ätten W. af Sauss,
den yngre Anders Reinhold W. (se W. 16) för grefliga
ätten W. (n:r 99).

c) W. af Sage och Waschel. Denna gren naturaliserades
och introducerades på svenska Riddarhuset 1731 med
Otto Vilhelm W. (d. 1747 som öíverste och kommendant i
Kalmar). En af hans söner, Johan Vilhelm W. (d. 1786
som f. d. öfverstelöjtnant vid Västmanlands
regemente) erhöll 1754 efter sin mormors broder,
frih. Johan von Brehmer, som fideikommiss Skeinge
(sedermera utbytt mot Hyby i Bara härad, Malmöhus
län) mot villkor, att han och hans efterkommande
skulle jämte eget namn och sköldemärke bära von
Brehmers. Han blef 1765 friherre och är stamfader
för friherrliga ätten W. von Brehmer. Adliga ätten
W. af Sage och Waschel utgick på svärdssidan 1810.
(V. S-g.)

Tryckt den 23/0 21

A. Hufvudlinjen II o ebb et-Adinal.

a) W. af Salmis.

1. Herman W., krigare, riksråd, f. 1584 eller
1587 i Estland, d. 11 dec. 1643 och be-grafd i Sko
kyrka, medföljde som "ung person" polska armén under
kriget i östersjöprovinserna, men trädde sedermera i
svensk tjänst och var 1608 ryttmästare vid Östgöta
ryttare och 1612 vid konungens Liffana. 1612-21
var han i slottslofven på Kalmar slott, men deltog
i ryska kriget och utförde äfven andra uppdrag,
såsom när han 1619, då öfverste, för svensk räkning
mottog det af danskarna återlämnade Älfsborg. 1621
finner man honom som riddare och fältmarskalk vid
Rigas belägring; följande år deltog han jämväl i
fälttåget mot polackerna. 1623 aflöste han Peder
Mikaelsson Ham-marskiöld som ståthållare på Öland,
men förflyttades 1625 till Jönköpings slott. I de
preussiska fälttågen 1626-29 deltog han med utmärkelse
och var därunder svensk kommendant i Marienburg
samt, i konungens frånvaro, under ^.xel Oxenstierna
befälhafvare öfver hären. Då Potocki 1629 sökte hindra
honom att med 8,000 man skynda det belägrade Strasburg
(Westpreussen) till undsättning, tillfogade W. denne
vid Gurzno ett grundligt nederlag, hvarvid polackerna
förlorade 2,000 man i döda och sårade. Under
ett af de preussiska fälttågen skola W. och Åke
Tott. bägge hetlefrade, ha utmanat hvarandra på
duell; då konungen på den utsedda mötesplatsen lät
förkunna, att den af dem, som öfverlefde enviget,
skulle till varnagel för den öfriga hären straffas
efter lagens bokstaf, d. v. s. med lifvets förlust,
afstodo de från duellen. W. blef på våren 1630 riksråd
och fick kort efter konungens affärd till Tyskland
s. å. befälet öfver Älfsborgs och Jönköpings slott
samt de däromkring förlagda trupper, som skulle skydda
gränsmarkerna i händelse af ett danskt anfall. Stort
obehag vållade han den svenska regeringen, då han
1631 i Stockholm öfverföll danske diplomatiske agenten
Pros Knudsen, i hvilken han fruktade en gynnad rival
om Margareta Stenbocks hand. 1632 utnämndes W. till
vice generalguvernör i Preussen och var

1635 en af svenskarnas fullmäktige vid
underhandlingarna i Stuhmsdorf. Efter fördragets
afslutande drogos W:s regementen till Pommern.
På nyåret

1636 bildades under hans befäl en svensk kår vid
Öder. Denna östra sidokår kom emellertid knappast
att infria de förhoppningar man fäst vid
dess upprättande, och otvifvelaktigt var det
ett fel, att den ej direkt underordnades Johan Baner,
hvars strategiska af sikter ej alltid förstodos
af W. Omvändt minskades dennes initiativ genom
hjälpsändningar till Baner. Från Pommern företog
W. hösten 1636 ett fälttåg, som förde till eröfringen
af Berlin och Frankfurt am Main, men eljest bar ringa
frukt, då armén för öfverlägsna fiendekrafter måste
retirera tillbaka till Pommern, där Baner, sedan

32 b. 36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free