- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1229-1230

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wyandotte ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1229

Wycombe-Wüerst

1230

sedliga förfall och dess fikande efter makt och
rikedomar och fornkyrkan, genom fattigdom och renhet
idealbilden af en kyrka. Utan tvifvel intog W. denna
tid en mycket bemärkt ställning i England och räknade
bland lekmännen många vänner, men han betraktades å
andra sidan med ovilja af prästerskapet och de äldre
munkordnarna. Det gick därför därhän, att påfven
1377 fördömde 18 ur hans skrifter hämtade satser och
påbjöd, att en undersökning skulle hållas med honom,
men denna fick 1378 ett hastigt slut. då Rikard II:s
moder ingrep till hans förmån och Londons borgerskap
öppet tog hans parti.

Året 1378 var för W:s andliga utveckling af den
största betydelse. Den påfliga schismen (se Stora
schismen) vidgade hans blick för kyrkans brister
och gaf hans opposition en mera religiös färg. I de
viktiga skrifterna från 1378-79 De veritate sacræ
scripturæ, De ecclesia, De potestate papæ och De
officio regis framlade han sin religiösa och kyrkliga
åskådning. Han förkastade här traditionen och yrkade,
att endast den Heliga skrift skulle vara rättesnöret
för kyrkans lära och inrättningar. Antagande
Augustinus’ predestinations-lära, förmenade han,
att den sanna kyrkan vore samfundet af de till
salighet utkorade och hade till öfverhufvud Kristus,
ej påfven. Han var dock benägen att på vissa
villkor erkänna den senare som kyrkans synliga
öfverhufvud, dock utan yttre, politisk makt. All
sådan skulle handhas af konungen. När W. på detta sätt
uppträdde mot hela det rådande kyrkosystemet, blefvo
tiggarmunkarna, som förut stått på hans sida till
följd af hans kamp för armodsidealet, hans bittraste
fiender. Nödvändigheten att motarbeta deras agitation
i landet ledde W. in på en verkligen reformatorisk
bana. För att sprida kännedom om Guds rena ord bland
folket började han utsända resepredikanter, som
han utbildat, och företog sig 1380 att öfver-flytta
bibeln från "Yulgata" till folkspråket, men själf hann
W. med endast öfversättningen af nya testamentet -
en lärjunge öfversatte det gamla. Alltmer fördes
W. till opposition mot kyrkans dogmer. Den åsikt han
1381 framlade om transub-stantiationsläran, denna
centralpunkt i det katolska lärosystemet, gjorde
honom i kyrkans ögon till en farlig kättare. Han
ogillade nämligen förvandlingsteorien, men erkände,
att Kristi lekamen och blod äro verkligen närvarande
i nattvarden. F. ö. uttalade han sig mot aflat,
öronbikt, prästernas celibat samt mot dyrkan af
helgon, bilder och reliker. Från 1382 förkastade
han äfven påfvens andliga auktoritet, ja, började
t. o. m. likställa påfven med antikrist. Med växande
förbittring åskådade W:s fiender hans företag och
tillskrefvo honom bondupproret i England 1381. Då hans
förnekande af transubstantiationsläran blef bekant,
bröt ovädret löst öfver honom. Hans meningar fördömdes
som kätterska af en synod i London, och hans anhängare
i Oxford bannlystes eller tvungos att återkalla. Inga
åtgärder vidtogos dock mot honom personligen, emedan
han skyddades af många mäktiga vänner. Han fick ostörd
draga sig undan till Lutterworth, där han fortfor att
vara rastlöst verksam, utsändande skrifter, som stodo
på höjden af tidens vetande. Omsider (1384) kallades
han att stå till rätta i Rom, men dit begaf han sig

aldrig. Kyrkomötet i Konstanz förklarade honom 4
maj 1415 för kättare och påbjöd, att hans ben skulle
brännas, hvilket ock skedde 1428.

W:s åsikter vunno mycken spridning ej blott i England,
där hans anhängare kallades lollarder (se d. o.),
utan ock i Böhmen, där de mäktigt inverkade på Hus
(se d. o.). Han är ock den mest framstående af de
s. k. förelöparna till reformationen, men i åtskilligt
står han dock kvar på medeltidens ståndpunkt,
t. ex. i sin uppfattning af tron såsom egentligen
ett försanthållande och af goda gärningar såsom
medförande förtjänst inför Gud. Hans skrifter, som
ådagalägga, att han var en af den senare medeltidens
yppersta tänkare, ha äfven för det engelska språket
haft stor betydelse. En förteckning öfver W:s
originalarbeten utgafs 1865 af W. W. Shirley med
inledning (epokgörande för W.-forskningen). Med
uppgift att ombesörja noggranna upplagor af hans
skrifter bildades i England 1882 Wyclif society,
och genom dess försorg ha omkr. 40 bd utgetts. Om
W. finnes en mycket rikhaltig litteratur. På svenska
har han tecknats af J. H. Björnström i "Om J. Wiclif
och hans betydelse som reformationens förelöpare"
(i "Uppsala univ.s årsskr.", 1864). Fr. W.

Wycombe [o^køm], stad. Se Chepping Wycombe.

Wydler, Heinrich, schweizisk botanist, f. 24 april
1800 i Zürich, d. 6 dec. 1883 i Gerns-bach, företog
1826-27 en botanisk resa till Västindien, var 1828-30
biträde vid botaniska trädgården i Petersburg, 1830-34
konservator vid De Candolle-samlingarna i Genève, blef
med. hedersdoktor i Basel och professor i botanik
i Bern, men lefde från 1840 som privatman. Hans
flesta skrifter falla inom växtmorfologien.
C. Lmn.

Wydzga [vydjga], Jan Stefan, polsk prelat och
memoarförfattare, f. i Lemberg, d. 1685, blef, efter
teol. studier i Rom, hofpredikant hos Wía-dysíav IV,
biskop af Luck 1657, af Ermeland 1659 och ärkebiskop
af Gnesen 1678. Han författade intressanta memoarer om
det svensk-polska fälttåget 1655-60 (tr. 1678, 1858),
hvaraf ett polskt referat gjordes af K. Wí. Wójcicki
1852. Jfr "Hist. bibliotek", IV (1877-78). A-d J.

Wye OáY], flod i England, biflod fr. h. till
Severn, upprinner på sydöstra sidan af Plinlimmon
i grefsk. Montgomery (Wales), något s. om Severns
källor, strömmar mot s. ö. genom grefsk. Rad-nor,
bildar från Elans mynning gräns mellan Rad-nor
och Brecknock. upptar fr. v. Ithon, fr. h. Yfron,
inträder vid Hay, där pråmfarten begynner, i
grefsk. Hereford och flyter där i östlig riktning
förbi staden Hereford, upptar fr. v. Lugg, vid
hvars mynning den antar sydlig riktning, blir vid
Monmouth, där den fr. h. upptar Monnow, segelbar
för större fartyg under återstoden af sitt lopp
(23 km.) samt faller ut nedanför Chepstow i Severns
æstuarium. Under sitt nedersta lopp bildar W. gräns
mellan grefsk. Monmouth och Glou-cester. Dess
stränder, särskildt i of re och nedre loppet,
äro berömda för sin naturskönhet. Längd 207 km.
A. N-d.

Vyella, tygsort. Se Viyella.

Wüerst [vyrst], Eichard Ferdinand, tysk musiker,
f. 1824 i Berlin, d. där 1881, var elev af Hubert
Ries, David och (1843) Mendels-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:14:40 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free