- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1243-1244

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wyndham-Quin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stadtdirektor), och jämte honom ett delvis beslutande
råd (bezirksrat) af 6 ledamöter, valda för tre år
af distriktets representation (amtsversammlung),
hvars hufvudfunktion är dess ekonomi och som består
af -20-30 medl. med den förstnämnde som ordförande. I
spetsen för hvarje kommun står en, i de större af
landsregeringen, i de mindre af kretsstyrelsen vald
ledare (schultheiss). Rättskipningen utöfvas af en
högsta domstol (oberlandesgericht) i Stuttgart. 8
landsdomstolar (landgerichte) i Stuttgart,
Heilbronn, Tübingen, Rottweil, Ellwangen,
Hall, Ulm och Ravensburg och 64 amtsdomstolar
(amtsgerichte). Hufvudstad är Stuttgart. –
Budgeten 1 april 1919–31 mars 1920 upptog
inkomsterna till 487,02 mill. mk och utgifterna
till 208,79 mill. mk brutto och 174,5 mill. mk
nettoinkomster samt 197,62 mill. mk nettoutgifter,
d. v. s. ett deficit på 23,12 mill. mk. Största
posten på inkomstsidan voro de direkta skatterna
(208,97 mill. mk) och på utgiftssidan anslag på grund
af dyrtiden (89,4 mill. mk). Bland inkomsterna märkas
f. ö. statsegendomarnas afkastning (51,46 mill. mk)
samt indirekta skatter (9,34 mill. mk) och bland
utgifterna de för statsskulden (31,77 mill. mk),
för kyrka och undervisning (26,65 mill. mk) samt för
pensioner (15,45 mill. mk). Statsskulden utgjorde
769,90 mill. mk (1919). – Landsfärgerna äro svart
och mörkrödt, och vapnet innehåller på guldgrund tre
svarta hjorthorn på högra och tre svarta leoparder på
vänstra halfvan af den lodrätt tudelade skölden samt
valspråket "Fruchtlos und trew" (orädd och trogen).
E. A-t.

Historia. I W. har man påträffat spår af en
förhistorisk befolkning, som bodde i pålbyggnader, af
hvilka rester finnas i Federsee och andra sjöar. Dessa
urinvånare ha dock undanträngts af kelterna,
som under århundraden bebodde dessa nejder och
hvilkas språk återfinnes i många namn, t. ex. Donau,
Rhein. Från n. ö. kommo slutligen germanska stammar,
som antingen fördrefvo eller kufvade kelterna
vid pass ett par hundra år f. Kr. Under Cæsars
ledning sammanstötte romarna med germanerna ö. om
Rhen, och en mansålder senare började Tiberius
och Drusus eröfringarna i dessa trakter (år 15
f. Kr.). Längre fram byggdes en skyddsvall (limes)
till värn mot de nordlige germanerna. Största delen
af nuv. W. låg inom denna gräns; endast nordöstra
delen var fritt land. För de ständiga striderna
mellan romare och germaner var detta gränsland
en af krigsskådeplatserna. Slutligen drefvos
romarna bakom Rhen och Donau, och en germansk
stam, alemannerna, blef herre i dessa nejder
(vid midten af 300-talet). Dessa blefvo i sin
ordning kufvade af frankerna (496). Kristendomen,
som trängt dit redan under den romerska tiden,
blef då fullt införd. Under de svage merovingerna
återfick Alemannien en viss själfständighet; på
600-talet omtalas alemanniska hertigar. När Pippin
af Héristal och hans ättlingar som "majores domus"
sökte återställa det frankiska öfverväldet, uppstodo
flera strider med de själfrådige hertigarna, hvilka
slutligen blefvo kufvade. Sedermera var landet en
del af Karl den stores monarki. Genom fördraget i
Verdun (843), som delade Karls rike, tillföll det
Tyskland. Under de följande striderna uppsvingade
sig en grefve
Burchard till hertig af Alemannien men hans släkt
utslocknade 973. Under de följande åren innehade
stormän ur skilda familjer hertigvärdigheten i
Alemannien eller, såsom det snart började kallas,
Schwaben, till dess kejsar Henrik IV 1079 förlänade
landet åt Fredrik af Hohenstaufen. Det var då deladt
i en mängd större och mindre län, hvilkas herrar ofta
med våld måste tvingas att lyda hertigen. När sedan
Hohenstauferna som romerska kejsare råkade i strider
med påfvarna, yppade sig ett gynnsamt tillfälle
för deras vasaller att göra sig alltmer oberoende,
och när slutligen den hohenstaufenska ätten upphörde
att regera i Tyskland (1254), upplöstes Schwaben i en
stor mängd fullt själfständiga län. Hertigvärdigheten
försvann, och alla dessa småfurstar lydde till
namnet direkt under kejsaren. Det var en af dessa
vasaller, grefven af Wirtemberg, hvars ätt sedan under
århundradens lopp förenade med sitt lilla land det
ena efter det andra af de öfriga länen och sålunda
till sist upprättade konungariket W. Kring denna
ätt vänder sig därför W:s historia under de följande
tiderna. Släktens anor gå tillbaka till 1080, men det
var först efter Hohenstaufernas fall, som grefvarna
af W. erhöllo någon större betydelse. Grefve Ulrik
(1241–65) är grundläggaren af ättens politiska
makt. Hans son Eberhard I den upplyste (1265–1325)
kämpade utan framgång mot Rudolf af Habsburg, men
lyckades efter dennes död betydligt utvidga sitt rike,
som han efterlämnade till hälften förstoradt. 1321
gjorde han Stuttgart till residens. Sonen Ulrik III
(1325–44) fortsatte rikets förstorande, men lämnade
sitt land förhärjadt af krig och af digerdöden. Hans
båda söner Eberhard II "grälmakaren" (1344–92)
och Ulrik IV (1344–66) regerade gemensamt till
den senares död. Eberhard slog vid Döffingen
1388 de schwabiska och renska riksstäderna och
tillintetgjorde därmed det schwabiska stadsförbundet
(se Schwaben, sp. 1233). Under hans ständiga krig
ödelades 1,200 byar och städer i W. Under hans
närmaste efterträdare Eberhard III (1392–1417),
Eberhard IV (1417–19) och Ludvig I (1419–50)
fick landet hämta sig under en fredsperiod, som dock
ej var utan afbrott. Den sistnämndes broder Ulrik V
(1433–80) var Ludvigs medregent och fick uti dennes
son, Eberhard V, såsom hertig Eberhard I "med skägget"
(1459–96), själf en sådan. Denne Eberhard, som 1482
genom öfverenskommelser med Ulriks son Eberhard VI
blef ensam regent, var en framstående furste. Han
bildade till fredens bevarande "Schwabiska förbundet"
1488, och under hans regering upphöjdes grefskapet
till hertigdöme, 1495. Han efterträddes af sin kusin,
den nyssnämnde Eberhard VI, hvilken som hertig fick
ordningsnumret II, men som afsattes 1498. Honom
följde brorsonen hertig Ulrik I (1498–1550). Genom
ett lyckligt krig 1504 utvidgade han betydligt
sitt land, men hängaf sig därefter åt dyrbara
hofnöjen, som utarmade landet och framkallade flera
folkupplopp. Slutligen ingrepo ständerna, hvilka hade
funnits sedan 1300-talet, och tvungo hertigen att
godkänna det s. k. Tübingenfördraget 1514. Ständerna
åtogo sig att betala hertigens skulder mot att vissa
rättigheter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:58 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free