- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1245-1246

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Württemberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

garanterades dem. Bland annat skulle intet krig
få börjas och ingen skatt uppbäras utan deras
samtycke, hvarjämte flera rent personliga friheter
tillförsäkrades invånarna, så att högst få folk
vid denna tid hade några med dem jämförliga. Detta
fördrag blef under nära 300 år ett värn mot furstarnas
godtycke och åtnjuter anseende som en W:s "magna
charta". Snart därefter framkallade Ulrik genom sina
våldsamheter nya uppror och ådrog sig både kejsarens
vrede och ett anfall af Schwabiska förbundet. Ifrig
protestant, genomförde han reformationen i sitt land
(se om honom vidare under Ulrik, sp. 938 f.). Sonen
Kristofer (1550–68) var en utmärkt man, som försonade
sig med kejsaren, förbättrade lagarna och bekräftade
reformationen samt var i alla afseenden en af sin
tids mest framstående furstar. Hans son Ludvig
(1568–93) liknade i mycket sin fader, men dog vid
unga år och efterträddes af en släkting, Fredrik
I (1593–1608), hvars son Johan Fredrik (1608–28)
inträdde i Evangeliska unionen och därmed utsatte
sitt land för först Tillys och sedan Wallensteins
anfall. Under dennes son Eberhard III (1628–74)
ödelades landet alldeles under Trettioåriga kriget. I
de därpå följande striderna iakttog han neutralitet,
en politik, som äfven hans son Vilhelm Ludvig
(1674–77) sökte följa. Efter sin faders för tidiga död
besteg Eberhard Ludvig (1677–1733) tronen. W. härjades
1688 af de franska mordbrännararméerna, och under
det nu följande kriget sjönk folkmängden från 450,000
till 300,000 pers. Äfven i Spanska tronföljdskriget
(1701–13) indrogs W. och plundrades åter af
fransmännen (1703 och 1707). Under tjugu års tid
styrdes landet i verkligheten af hertigens mätress,
en fröken von Grävenitz, hvarunder det dyrbara
hoflifvet utarmade landet. Efterträdaren, Karl
Alexander
(1733–37), af en annan linje, hade gjort
sig ett frejdadt namn som kejserlig fältmarskalk i
kriget mot turkarna, men var katolik. Han lämnade
hela finansförvaltningen åt en judisk bankir Josef
Süss Oppenheimer, som oförsynt bestal sin herre
och som afrättades efter hertigens död. Dennes
son Karl Eugen (1737–93) var under förra delen af
sin regering en af 1700-talets uslaste regenter,
som på alla tänkbara sätt plågade och utarmade sina
undersåtar, sålde sina soldater till främmande makter
och lefde i den största osedlighet. Efter 1770, då han
ingick en "erbvergleich" med landständerna, inträdde
en förändring till det bättre, och en del reformer
infördes under inflytande af upplysningsfilosofernas
läror. Han efterträddes af sina bröder Ludvig Eugen
(1793–95) och Fredrik Eugen (1795–97). De franska
revolutionskrigens vågor nådde då äfven till W.,
där Moreau 1796 trängde in. Alla de fyra sist nämnde
hertigarna voro katoliker, men Fredrik Eugen var gift
med en preussisk prinsessa och hade vid giftermålet
lofvat att uppfostra sina barn i den evangeliska
tron. Så fick W. åter en protestant till regent,
när Fredrik II 1797 besteg tronen. Despotisk till
sin karaktär, råkade han snart i liflig strid med
landständerna, men deltog samtidigt i kriget mot
Frankrike. Han måste dock undan Moreau fly till
Wien. Efter freden i Lunéville var det Bonapartes
mening att
dela landet mellan Baden och Bajern, men genom
ett fördrag i Paris 1802 försonade Fredrik
sig med Frankrike och fick löfte om ersättning
för sina förluster på vänstra Rhenstranden. I
riksdeputationens hufvudbeslut (1803) erhöll han
äfven stora områden, med 120,000 inv., och riket blef
kurfurstendöme. I tredje koalitionskriget (1805)
var han Napoleons bundsförvant och vann därigenom
nya områden, hvarjämte W. blef konungarike från 1
jan. 1806. Som konung kallad Fredrik I (1806–16)
slöt han sig till Rhenförbundet, hvilket inbragte
honom en ny landutvidgning, så att han, som
ärft ett hertigdöme af 160 kv.-mil med 600,000
protestantiska invånare, 1810 egde ett konungarike
af 354 kv.-mil. med 1,380,000 inv., af hvilka en
tredjedel var katoliker. Samtidigt med att W. blef
konungarike, gjorde Fredrik sig fullt enväldig. I
många afseenden lände detta till landets nytta;
förvaltningen förbättrades, armén ökades, och reformer
infördes äfven på andra områden. Men å andra sidan
medförde det äfven ett tyranniskt godtycke, som
måste alstra stark förbittring mot konungen. Efter
Napoleons fall förstod Fredrik att behålla sitt rike
oförminskadt, men måste mot sin vilja lofva sitt
folk en fri författning. Underhandlingarna därom voro
dock ej afslutade, när han dog (se vidare om honom
Fredrik, sp. 1308). Hans son Vilhelm I (1816–64)
fick sålunda att ordna denna sak, hvilket ingalunda
var lätt, enär åsikterna därom i det "gamla" och det
"nya" W. voro mycket delade. Det var Vilhelms klokhet,
som till sist lyckades förena dessa olika landsdelar
till ett organiskt helt, och det var i främsta rummet
hans förtjänst, att enighet uppnåddes om den nya
författning, som utkom 25 sept. 1819. För landets
ekonomiska lyftning sörjde konungen på många sätt,
biträdd af den duglige ministern Schlayer; och om
äfven ett och annat uttryck af tidens reaktionära
skaplynne ej alldeles saknades, var dock stämningen
i landet sådan, att både julirevolutionen 1830 och
februarirevolutionen 1848 gjorde sig vida mindre
kända där än i andra tyska stater. Vilhelms politik
i den stora frågan om en närmare sammanslutning
af Tysklands länder var såväl 1849 som i början af
1860-talet anti-preussisk. Han efterträddes af sin
son Karl I (1864–91), under hvars regering tyska
författningsfrågan slutligen afgjordes. I kriget 1866
ställde W. sig bland Preussens fiender och fick därför
bota med en krigsskadeersättning af 8 mill. gulden
samt med Preussen afsluta en allians, enligt hvilken
W:s trupper i händelse af krig skulle ställas
under preussiskt öfverbefäl. Nordtyska förbundets
bildande framkallade mycken förbittring bland W:s
radikala och ultramontana partier, som förenade sig
till ett "folkparti", hvars våldsamma uppträdande
framkallade häftiga slitningar 1867–70. För att
motarbeta Preussens planer yrkade de på bildande
af ett "Südbund" af de tre sydtyska staterna. Det
Preussen-fientliga partiet hade ett starkt stöd hos
drottning Olga, kejsar Alexander II:s af Ryssland
syster, som förstod att underblåsa den bland folket
förefintliga motviljan mot förening med norra
Tyskland. Vid krigsutbrottet 1870 beslöt regeringen
emellertid att ställa sig på förbundsaftalets
grund. W:s trupper togo en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:58 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0655.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free