- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
61-62

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfskolor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fram och tillbaka mellan linjerna, svänga om
växelvis med hvarandra och med hvar och en af de
öfriga deltagarna, i det att armkrok bildas, samt
sedan hand i hand passera på hvar sin sida om
hvartdera ledet af de öfriga, hvilka då huka sig
ned och klappa takten med händerna. Sedan alla
paren förfarit på samma sätt, är väfven uppränd.
Sammanslagningen (riktigare: skälbildningen
medelst trampningen) härmas därigenom, att paren,
två och två vända mot hvarandra, växelvis springa
nedhukade under hvarandras upplyfta armar,
hvarvid på somliga orter skottspolens roll utföres af
unga gossar eller flickor, som oupphörligt springa
emellan paren. Stundom dansas några turer till,
såsom att hvar kavaljer fattar sin dams båda
händer och paren så springa ömsevis ett stycke snedt
framåt och tillbaka, så att de komma på samma
linje, vidare att "sladd" bildas, upplindas och
åter utdrages i ring o. s. v. En varietet af dansen
kallas kehraus och torde sålunda vara besläktad
med den tyska "kehraus" l. "grossvatertanz",
som skall ha varit allmänt bekant redan under
1600-talet. A. L.*

Väfversunda, socken i Östergötlands län, Dals
härad. 1,921 har. 458 inv. (1920). Annex till
Rogslösa, Linköpings stift, Dals kontrakt. I V.
socken står ännu kvar det hus, i hvilket kemisten
Berzelius föddes (20 aug. 1779), och invid
detsamma aftäcktes 1879 en minnessten öfver honom.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af
marken, löpande i mer eller mindre rak riktning
och afsedt, att man skall färdas därpå från ort
till annan, vare sig gående, ridande eller med
fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid
ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, häst-
banor o. s. v. (se därom Hästbana, Järnväg
och Spårväg). Väg i stad kallas vanligen
gränd eller gata (se därom Gatläggning).
Vägar på landet äro dels allmänna, dels enskilda.
Allmänna vägar äro till allmänt underhåll
indelade vägar, såsom landsväg l.
kungsväg, som går mellan städer och andra för trafiken
viktiga platser samt har större bredd än andra
vägar, bygdeväg (hvari numera i allmänhet
ingå de äldre sockenvägarna och
häradsvägarna), enklare väg och
ödebygdsväg (se därom Väglag). I motsats
till dem underhållas enskilda vägar af en
eller flera enskilda personer sammanslutna för
underhåll af utfartsväg, byväg, egoväg,
markväg, skogsväg o. s. v. Vinterväg,
ledande öfver sjöar, vattendrag, mossar och
nödtorftigt afröjda marker, är användbar, endast
då is och snö möjliggöra samfärdseln.

Vägbyggnadskonsten torde urspr. ha bestått uti
undanröjning af hinder för gående, senare för
ridande och slutligen för fordon. Då fordonen
förstört marken på ett ställe, körde man vid sidan
därom, men sedan äfven detta visat sig olämpligt,
måste man förstärka marken, d. v. s. man
måste bygga väg. Af till våra dagar bevarade
fornlämningar framgår, att kineserna redan i 3:e
årh. f. Kr. byggde en märklig väg öfver bergskedjan
Tsin-ling-schan, assyrierna byggde kamel-
karavanvägar, och perserna byggde en "kungsväg"
om 2,600 km. från Susa n. om Persiska vikens
inre ända till Efesos vid Mindre Asiens västkust.
Greklands fornvägar hade spår nedhuggna i sten
15 cm. breda och 5 à 7 cm. djupa. Romarnas
vägar äro kända för sitt utomordentligt kraftiga
byggnadssätt med vägbanor murade i sten och kalkbruk
till betydlig tjocklek och med vägbanan ofta
upphöjd öfver den naturliga marken. De tjänade
i första rummet trupptransporter (se Militärväg)
till de kufvade länderna för att kunna hålla
dessa länder i styr, men säkerligen äfven den mera
fredliga samfärdseln (se Via). Med tiden byggde
romarna vägar genom hela Italien öfver Alperna till
Gallien och Germanien, följande Rhenfloden till
dess mynningar i Holland. I det schweiziska alppasset
S:t Bernhard finnas lämningar, som visa
en endast 2,5 m. bred, af stora stenblock murad,
näppeligen för fordon afsedd vägbana. Från
medeltiden saknas exempel på stora vägbyggnader,
och under nyare tiden var det först under Napoleons
krig, som en pånyttfödelse af vägväsendet
blef framtvungen af de för trupperna och deras
förnödenheter erforderliga transporterna.

Anläggning och underhåll af vägar ha i allmänhet
ålegat egare af den jord, öfver hvilken
vägen går, men viktigare vägar, landsvägar, som
förmedla samfärdseln mellan landskap och stater
och således lända hela samhället till fördel, äro
merendels statsanstalter, hvilkas anläggning och
underhåll h. o. h. eller delvis bestridas af allmänna
medel. I många länder upptogs förr fördenskull
af de vägfarande en afgift för att bestrida
utgifterna, hvilka afgifter först på sista tiden
afskaffats. I Sverige var väg- och brobyggnad ända
från medeltiden ett onus, som besvärade jorden.
Redan landskapslagarna innehöllo föreskrifter om
byggnad och underhåll af broar, hvaraf synes, att
en del underhölls af det härad, hvari de lågo,
andra af flera härad eller af landet gemensamt,
men att, då de icke voro af betydenhet, det tillkom
jordegaren att därom draga försorg. Af ofullständigheten
i föreskrifterna kan man sluta, att
det icke var fråga om landsvägar, farbara för hjuldon,
utan blott om ridvägar och vintervägar.
Omdömen om landsvägarnas beskaffenhet under
1500- och 1600-talen, fällda både af regeringsmakten
och af främmande resande, ställa det utom allt
tvifvel, att bortom de egentliga bygderna det ofta
var svårt äfven för en ridande att komma fram. I
allmänhet föredrog man den i afseende på tidsutdräkten
osäkra segelfarten framför landsvägen, och
af den anledningen höllos möten af prelater och
världsliga rådsherrar i städer med bekväma
sjökommunikationer, sådana som Tälge och Arboga.
Ehuru man således vid medeltidens vägar icke får
fästa högre föreställning, än att de liknade våra
nuv. skogs- och sämre byvägar, funnos likväl flera,
som voro för sin tid mycket begagnade. De gamla
vägarna för nyvald konungs eriksgata (se d. o.)
voro utan tvifvel de förnämsta inom de landsorter,
som de berörde. Från hufvudstationerna vid denna
kungsväg utgingo viktiga vägar till den yttre omkretsen.
En sådan gick från Linköping uppefter
Stångån förbi Vimmerby till Kalmar, andra från
Jönköping utmed Lagan till Markaryd och utefter
Nissan till Halmstad, en från Skara öfver skogen
Risveden till Gamla Lödöse, en från Västerås öfver
Långheden till Kopparberget samt en från Uppsala
till Gäfle och norr ut utmed Bottniska viken. Att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free