Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskrigets förhistoria - Världskriget. Den afgörande krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ej företaga oprovoceradt anfall mot andra
parten samt att ej deltaga i någon aggressiv
plan eller kombination mot denna eller i någon
marin eller militär kombination med annan makt
i sådant syfte. Förhandlingarna om
rustningsminskning till sjöss strandade på tyske
sjöministern Tirpitz’ motstånd, försöket att förmå
England att utlofva obetingad neutralitet på dess
farhågor för, att Tyskland vid krig mot Frankrike
skulle genom besättande af franska nordkusthamnar
hota Englands sjöherravälde vid Kanalen.
Emellertid banades väg för en uppgörelse i fråga
om båda makternas afrikanska besittningar och
inflytande i Portugals afrikanska kolonier samt
om Bagdadbanans fullbordande; hithörande aftal
voro vid Världskrigets utbrott (1914) färdiga att
undertecknas. Å andra sidan inlät sig England
på förhandlingar om en våren 1914 genom fransk
bemedling vid konung Georgs och Greys besök i
Paris från ryskt håll föreslagen engelsk-rysk
marinkonvention. Ryssland hade samtidigt
förordat trippelententens konsolidering till en formlig
ny trestatsallians; detta afböjdes af Grey, som
däremot gick med på förhandlingar om en
marinkonvention och på att de fransk-engelska aftalen
af 1912 officiellt delgåfvos Ryssland (22 maj).
Det ryska, vid en förberedande konferens i London
(26 maj) framlagda och preliminärt diskuterade
förslaget till konvention gick bl. a. ut
på, att England genom att fasthålla större delen
af tyska flottan i Nordsjön och genom att dirigera
engelska handelsfartyg till Östersjöhamnar skulle
underlätta ryska trupptransporter för en eventuell
landstigning i Pommern. På engelskt håll uppsköt
man af hänsyn till den radikala underhusoppositionens
besvärliga interpellationer förhandlingarna
till sensommaren, och de hade sålunda vid Världskrigets
utbrott ej hunnit öfver begynnelsestadiet.
Den afgörande krisen och krigets utbrott.
Mordet på österrikisk-ungerske tronföljaren,
ärkehertig Frans Ferdinand, och hans gemål i Sarajevo
28 juni 1914 blef utgångspunkten för den
slutliga, liksom dess förelöpare 1908–09 och
1912–13 af oförenligheten mellan Österrikes och
Rysslands Balkanpolitik präglade kris, som direkt
ledde till Världskriget. Wienkabinettet hade redan
en månad tidigare beslutit inleda en diplomatisk
aktion för att korsa de ryska, särskildt af Rysslands
sändebud i Belgrad, Hartwig, företrädda
planerna på ett nytt, mot dubbelmonarkien riktadt
Balkanstatsförbund under ryskt beskydd. I detta
syfte ville man i förening med Tyskland dels
pressa Rumänien att öppet proklamera sitt
förbund med trippelalliansen, dels förmå Bulgarien
att ansluta sig till denna. Lyckades endera planen
eller båda, så skulle Serbien kvarstå isoleradt
och nödgas undandraga den storserbiska
propagandan i dubbelmonarkiens sydslaviska landsdelar
sitt stöd. Ett för tyska regeringen afsedt
memorandum med dessa synpunkter förelåg färdigt i
koncept, då dubbelmordet i Sarajevo inträffade.
Österrikiske utrikesministern Berchtold beslöt då,
trots energisk varning från ungerske
ministerpresidenten Tisza, att omlägga sina planer
därhän, att en skarp, helst väpnad, vidräkning med
Serbien skulle skjutas i förgrunden. Mördarna,
två unga bosnier, voro österrikisk-ungerska
undersåtar, men hade stått i förbindelse med en
propagandacentral i Belgrad, där fått sina vapen
och kommit öfver gränsen med hjälp af ett par
underordnade serbiska gränstjänstemän. Med
åberopande däraf ville Berchtold understryka
propagandans och serbiska regeringens, åtminstone
indirekta, medansvar för mordet, företaga en militär
straffexpedition till Serbien eller ock på
diplomatisk väg afpressa Belgradregeringen sådana
utfästelser, att propagandans fortsättande
omöjliggjordes och det tillämnade anti-österrikiska
Balkanförbundet kväfdes i sin linda. Risken för krig
med Ryssland i händelse af väpnad aktion mot
Serbien ansåg han sig kunna taga, i fall betryggande
försäkran erhölles om Tysklands fördragsenliga
bistånd. I hast försågs nu regeringens
memorandum till den tyska med ett postskriptum
om nödvändigheten för Österrike-Ungern att ”med
beslutsam hand sönderrifva de trådar, som dess
motståndare förtäta till ett nät öfver dess hufvud”,
och det afsändes 4 juli till Berlin, åtföljdt af en
handskrifvelse från kejsar Frans Josef, hvari talades
om lämpligheten att ”eliminera Serbien som
politisk maktfaktor på Balkan”. De båda
dokumenten förelades kejsar Vilhelm II i Potsdam 5
juli, dagen innan han anträdde sin vanliga
sommarresa till Norge. De besvarades dels s. d.
muntligen af kejsaren och rikskansleren Bethmann-Hollweg
till ambassadören Szögyény, dels i en
telegrafisk instruktion till tyske ambassadören i
Wien, Tschirschky (6 juli), och en handskrifvelse
från Vilhelm II till kejsar Frans Josef (14 juli).
Svaren inneburo tyskt löfte att stödja den föreslagna
nya politiken i Bulgarien; till tvisten med Serbien
afböjde tyska regeringen att taga ställning, ”enär
den undandrar sig dess kompetens”, men med tanke
på risken för krig med Ryssland tillades, att
Tyskland ”i enlighet med förbundsplikten och gammal
vänskap troget skall stå på Österrike-Ungerns
sida”. Dessa förhandlingar gåfvo senare upphof
till sagan om ett stort ”kronråd i Potsdam”, där
i närvaro af båda staternas generalstabschefer,
ledande statsmän och militärer kriget skulle ha
beslutits. – Berchtold hade nu fått fria händer,
och 7 juli beslöts i österrikisk-ungerskt ministerråd
inledande af diplomatisk aktion mot Serbien.
Tisza hade motsatt sig omedelbart väpnadt
inskridande och afrådde äfven uppställandet af helt
oantagliga villkor. Berchtold vidhöll dock, stödd
af öfriga ministrar, sin krigiska politik, äfven
sedan undersökningar i Sarajevo (genom sektionsrådet
Wiesner) gett vid handen, att serbiska
regeringen ej kunde antagas ha känt förberedelserna
för mordet eller attentatsmännens
förseende med serbiska vapen. Tisza, som först
hotat afgå, förmåddes (omkr. 14 juli) uppse sitt
motstånd på villkor, att det uttryckligen protokollfästes,
att aktionen, strategiska mindre
gränsregleringar frånsedda, ej skulle åsyfta landförvärf
från Serbien. Beslut därom fattades vid nytt
ministerråd 19 juli, hvarvid äfven bestämdes, att
krafven mot Serbien skulle i en not med 48
timmars frist framställas i Belgrad 23 juli. Det
långa uppskofvet med aktionen berodde på Berchtolds
önskan, att franske presidenten Poincaré ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
