Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsyn till de tjechiska, sydslaviska och ukrainska
folkelementens hållning fann klokast att ej
sammankalla parlamentet; däremot fortgick i Ungern
det parlamentariska lifvet utan missljud. Den
ryske öfverbefälhafvaren storfurst Nikolaus sökte
(15 aug.) genom ett manifest till polackerna om
framtida autonomi under rysk spira försäkra sig
om deras lojalitet, men möttes af kylig misstro;
lika liten framgång hade trefvande tyska maningar
till polsk folkresning mot ryssarna. Misslyckade
voro äfven turkarnas på tysk inrådan företagna
försök att genom proklamering af ”det heliga
kriget” framkalla resningar i Egypten och bland de
allierade makternas muhammedanska undersåtar.
England, Frankrike och Ryssland förbundo sig
genom en 5 sept. 1914 undertecknad deklaration
i London att ej ingå separatfred och att inbördes
samråda före framläggandet af några fredsvillkor.
I allmänna drag formulerades ententens krigsmål i
ett tal af engelske premiärministern Asquith 9
nov., hvari han förklarade, att England ”ej skulle
sticka svärdet i skidan, innan Belgien återfått
allt och mer än allt hvad det offrat, innan
Frankrike var tillräckligt tryggadt mot anfallshot, innan
de små nationernas rätt ställts på oangriplig
grundval och innan Preussens militära herravälde
till fullo och slutgiltigt förstörts”. Häftiga
anklagelser mot tysk krigföring i Belgien och
Frankrike under krigets första månader framställdes
och bidrogo väsentligt att i England och Frankrike
framkalla nationalhat mot alla tyskar samt
att mot dem påverka opinionen i de neutrala länderna.
De neutrala staternas sjöfart hade redan under
krigets första månader afsevärdt lidit genom de
krigförandes afsteg från gällande sjökrigsrätt, sådan
denna sammanfattats i Londondeklarationen af
1909; särskildt gällde detta tyskarnas mineringar
i Nordsjön och Englands därpå följande förklaring
(2 nov.) af Nordsjön som ”militärt område”.
Ytterligare ökades dessa de neutrales besvärligheter
genom den tyska förklaringen af 4 febr. 1915 om
farvattnen rundt de brittiska öarna som
krigsområde, där äfven neutrala fartyg löpte fara att
sänkas, samt en engelsk ”Order in council” af 11
mars s. å. om kontroll för att hindra skeppsfart
till och från Tyskland (jfr nedan sp. 258). Mot
bägge dessa åtgärder afgåfvos från neutralt håll
resultatlösa protester. Vid sänkandet af de
engelska passagerarångarna ”Lusitania” (7 maj) och
”Arabic” (26 aug.) omkommo äfven amerikanska
medborgare, och notväxlingen därom mellan
Förenta staterna och Tyskland ledde till tyskt
villkorligt löfte (1 sept.) att ej sänka
passagerarfartyg utan varning och utan tryggande af
icke-kombattanters lif. Förenta staterna häfdade (april)
mot Tyskland sin rätt att sälja ammunition till
de krigförande allierade och fann sig i
ententemakternas vägran att medge export af lifsmedel
till den civila befolkningen i centralmaktsstaterna.
Stark spänning mellan Förenta staterna och
centralmakterna framkallades af tyska agenters
anbringande af bomber och helvetesmaskiner å
ammunitionslastade amerikanska fartyg och
framkallandet af strejker vid amerikanska
ammunitionsfabriker (återkallande, under påtryckning från
Washington, af österrikiske ambassadören Dumba
okt. och af de tyske militär- och marinattachéerna
von Papen och Boy-Ed dec. 1915).
Våren 1915 fördes, under medverkan af tyske
ambassadören i Rom furst von Bülow, lifliga
underhandlingar mellan Österrike-Ungern och
Italien om österrikiska landafträdelser till Italien
som pris för dess fortsatta neutralitet, österrikiske
utrikesministern Berchtold afgick till följd däraf
(jan.) och ersattes af den medgörligare baron
Burian, men ententemakternas anbud till Italien
öfverträffade hvad som kunde bjudas från Wien,
och 23 maj förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern;
krigsförklaring mot Turkiet följde 27
aug., men med Tyskland gick man tills vidare
ej längre än till afbrytande af de diplomatiska
förbindelserna. Japan anslöt sig i okt. och Italien
i nov. till aftalet af 5 sept. 1914 mellan de
allierade om att ej afsluta separatfred.
Centralmakterna å sin sida vunno en ny bundsförvant i
Bulgarien, som trotsade ett ryskt ultimatum (af 4
okt.) om brytning inom 24 timmar med ”den
slaviska sakens fiender” och 13 okt. gick till anfall
mot Serbien. I Grekland hade konseljpresidenten
Venizelos 5 mars afgått, då han ej mot konung
Konstantins motstånd kunnat genomdrifva grekiskt
deltagande i ententens anfall mot Dardanellerna.
Återkallad till makten (23 aug.) efter seger vid
nyvalen till parlamentet, hade han anmodat
ententemakterna att genom trupplandsättning i
Saloniki, på grekiskt område, komma Serbien till
hjälp, men konung Konstantins fredspolitik
nödgade honom 5 okt. att afgå, och Greklands
neutrala hållning försvårade i hög grad de i Saloniki
landsatta fransk-engelska truppernas hjälpaktion
åt det hårdt ansatta Serbien. Betänkligheter mot
denna expedition föranledde (13 okt.) franske
utrikesministern Delcassé att afgå, och däraf
vållades kort därpå ministärombyte i Frankrike:
Briand bildade 28 okt. ny ministär (Briand själf
utrikes-, Viviani justitie-, general Gallieni
krigsminister, ”de ärorike gubbarna” Freycinet,
Combes, Denys Cochin och Jules Guesde ministrar
utan portfölj). I England hade krafvet på större
energi i krigföring och ammunitionstillverkning
ledt till den liberala ministärens ersättande 3 juni
med en koalitionsregering under Asquiths ledning,
bestående af 12 liberaler, däribland Lloyd George
som ammunitionsminister, 8 unionister, hvaribland
Balfour, Bonar Law, Lansdowne, Austen
Chamberlain, Carson och Curzon, en representant för
arbetarpartiet (Henderson) och Kitchener. För att
få fart i den frivilliga rekryteringen ställdes den
(okt.) under ledning af lord Derby, som igångsatte
en liflig rekryteringskampanj. Då denna ej vann
afsedd framgång, antogs jan. 1916 en lag om
allmän värnplikt, hvilken (maj) följdes af en ny och
mera genomgripande värnpliktslag, som af politiska
skäl dock ej utsträcktes till att gälla äfven Irland.
Där utbröt i Dublin (24 april) formligt uppror,
anstiftadt af sinn-fein-partiet och åsyftande en
oberoende irländsk republik. Sinnfeinarna, hvilkas
uppror snart kufvades, hade t. o. m. ej tvekat att
för sina syftens främjande inleda förbindelser med
Tyskland (jfr art. Casement. Suppl.). Efter
lord Kitcheners död (5 juni, då kryssaren ”New
Hampshire” sänktes af tyskarna) blef Lloyd George
(6 juli) krigsminister, och hans kraf på mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
