- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
371-372

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västergötland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammanhang mellan alla bergen samt möjligen vidt
därutom. En återstod af en sådan större
utbredning utgör det lilla sandstensområde, som träffas
vid Lugnås n. om Billingen; alla de öfre
silurlagren äro där fullständigt liksom bortsopade. Längs
västra kusten af Vättern, från Karlsborg söderut
förbi Hjo, förekomma lager af olikfärgade
sandstenar och lerskiffrar, hvilkas ålder i saknad af
fossil ej kunnat säkert bestämmas, men som
sannolikt tillhöra keupern. De ha sammanfattats under
benämningen Visingsöformationen, efter Visingsö,
som är uppbyggd af liknande lager. I ekonomiskt
afseende äro de kambrisk-siluriska aflagringarna af
stor betydelse, enär på en mängd ställen flera af
deras bergarter i större eller mindre skala brytas
för praktisk användning, nämligen sandstenen, till
byggnadssten och för slipstenstillverkning vid
Kinnekulle, trakten af Stenstorp, n. om Sköfde och
Billingens nordspets, silurkalkstenen, dels till
byggnadssten, dels för kalkbränning, vid Sköfde,
Falköping och trakterna däromkring (Kaflås, Ekedalen,
Ulunda och Regumstorp), på Kinnekulle (vid
Hällekis, Gössäter, Råbäck) och vid Hunneberg. Vid
Lugnås brytes och bearbetas till kvarnstenar den
närmast under sandstenen liggande, där vittrade
gnejsen. Under namn af "svart granit" brytes,
vid Baskarp och Sågartorp vid Vättern n. om
Jönköping, en inom gnejsen förekommande
hyperitartad bergart. – Berggrunden är inom norra delen
af Älfsborgs län (mellan Herrljunga, Alingsås och
Göteborg) ganska mycket blottad i dagen såsom
flerstädes tämligen vidsträckta och
sammanhängande berg och bergsträckningar, mellan hvilka, i
dälder och på slätter, sand och lera förekomma
äfvensom krosstensgrus. Inom södra och östra delarna
af samma län däremot är berggrunden mera allmänt
dold af grus, hvarur gnejsen uppsticker i spridda
och jämförelsevis mindre berg och hällar. Blott
inom dälder och mindre områden förekomma där
aflagringar af sand. Lera saknas inom vidsträckta
områden. Torfmossar äro synnerligen talrika och
ha flerstädes stor utbredning. Inom Skaraborgs
läns södra och största del, den, inom hvilken
silurbildningarna varit och äro utbredda, förekomma
lermarker mera allmänt. Dessa trakter ha
nämligen, efter morängrusets (krosstensgrusets)
afsättning på berggrunden under istiden, varit betäckta
af vatten; ett bredt sund tvärs öfver Sverige, öfver
nuv. Väner- och Vätterområdena, förenade då
Östersjön och Nordsjön, och därvid afsattes vidt
utbredda mäktiga lager ishafslera och märgel, som
nu bilda odlade fält. I dessa lager äro lämningar
af grönlandssäl och storsäl funna. Märgelns halt
af karbonater är jämförelsevis obetydlig, varierande
mellan 3 och 4 proc. (Se Kinnekulle, sp. 123,
Lugnås, sp. 1332, Billingen, sp. 395, och
Silursystemet, sp. 549.)
E. E.

Förvaltning. I administrativt hänseende är V.
deladt på tre län, Skaraborgs,
Älfsborgs samt Göteborgs och Bohus län,
af hvilka de två första h. o. h. ligga inom V., det
sistnämnda endast till ringa del tillhör V., med
tills. 14 fögderier och 60 landsfiskalsdistrikt. V.
har 13 städer: Göteborg, Vänersborg, Trollhättan,
Alingsås, Borås, Ulricehamn, Mariestad,
Lidköping, Skara, Sköfde, Hjo, Tidaholm och Falköping;
3 köpingar: Töreboda, Grästorp och Vara; samt
20 municipalsamhällen (1920). I judiciellt
hänseende omfattar det 15 domsagor med 24 tingslag
under Göta hofrätt. I ecklesiastikt hänseende är
V. deladt mellan Skara stift och Göteborgs stift.

Landskapets vapen är i ginstyckad sköld, svart
och guld, ett upprätt lejon af de motsatta
färgerna, i öfre fältet 2 sexuddiga stjärnor, silfver,
en i öfre, en i nedre hörnet.
E. A-t.

Af folkdräkter må omnämnas den i Toarps
socken (se pl. I till art. Folkdräkt).

V:s folkmål bilda centrum i den götiska
dialektgruppen, och i V. torde de speciellt götiska
egenheterna uppträda mest renodlade. – Mera
allmänna västgötska dialektdrag, af hvilka flera äro
gemensamma för större eller mindre områden af
götadialekterna äfven utanför landskapet, äro:
1) d har fallit mellan vokaler och i slutljud efter
vokal, ex. spae, spade, se, sed; 2) ”tjockt” och
”tunt” l förekomma efter en viss fördelning
(”tunt” l är dock så godt som enarådande på
några håll utmed Smålandsgränsen); 3) gammalt
slutljudande kort n har fallit, ex. boka, boken,
klocka, klockan, Kari, Karin; 4) gammalt ŏ och ŭ
särhållas, det förra vanligen som ett mycket öppet
å- eller ö-ljud; 5) skorrande r används: i början
af ett ord (äfven om detta utgör senare
sammansättningsled), ex. riker, regera, beväringsrekrut, i
början af en tryckstark stafvelse inuti ett ord,
ex. bröggeri, eraker, envis, samt för rr, ex. harre,
herre, tjar, kärr, i öfriga ställningar uppträder
ett ofta svagt frikativt tungspets-r; ensamt eller
öfvervägande används tungspets-r i häradena
utefter Göta älf liksom i angränsande trakter af
Dalsland, Bohus län och norra Halland; 6) sj-ljudet
är så godt som uteslutande det bakre s. k.
sydsvenska; 7) tj-ljudet saknar t-element utom i
Kind och angränsande trakter; 8) ĭ och ha i
mycket stor utsträckning öfvergått till e, resp. ö
(dock kvarstår i vanligen framför nn, ng); 9) gamla
kortstafviga ord ha förlängt vokalen, äfven då
konsonanterna varit p, t, k, r, s, ex. drôpe, droppe,
hete, hetta, bek, beck, bôra, borra, bus, boss; 10)
böjningsformer som beet, bitit, haern, haren, seern,
selen, hust, huset, fatt, fatet, brunn, brunnen,
nökel, nyckeln äro vanliga; 11) best. plur. har
formerna hästa, hästarna, nåla (västerut ofta
nålera), nålarna, prästera, prästerna, sorgera,
sorgerna etc.; 12) imp. plur. har särskild form,
ex. äta I (söderut ofta äte); 13) pret. af 1:a svaga
konj. saknar ändelse, ex. kalla, kallade, och dess
particip slutar på -ater (-ader i sydligaste V.);
14) liksom en stor del af västra Sverige har V.
i utpräglad grad förkortning af vokal framför
konsonantgrupp, ex. rikkt, rikt, räckna, räkna, lässte,
läste; 15) af de produktiva substantivsuffixen
märkas särskildt -inge, ex. stögginge, -ek, ex.
smilek, smilande mansperson, -el, ex. Brittel, son
till Britta, -ing, som är allmänt suffix för
verbalabstrakter, ex. bögging, byggande; 16) vid
sammansättning kvarstår ”bindevokalen” -a-, ex.
hånnalag, handlag, haraspår, vealass, vedlass, utom
i nordvästra delen, som har -e-. – Språket i det
inre af V. är ganska enhetligt. En af västgötskans
mest påfallande särutvecklingar är, att gammalt
ȳ (i vissa fall äfven ) motsvaras af ett rätt
spetsigt u-ljud, ex. dur, buta, dunga. I n. når
denna företeelse ej fullt fram till Värmland och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free