- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
373-374

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västergötland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

373

Västergötland

374

Närke, i ö. når den ut till Vättern, och gränsen
går därefter genom Kedväg, nordvästliga Kind,
nordöstliga Mark och fortsätter nästan rakt norrut
genom Kålland fram till Vänern. Den tydligaste
gräns, som går genom det inre af landskapet,
betecknas genom den olika behandlingen af g.
Efter främre vokal har Skaraborgs län j, ex. stej,
öja, efter bakre vokal j i ö. och frikativt g (7)
i v. haje: haye. Billingen, Hornborgasjön och
Mösseberg ligga i gränsen dem emellan. Frökind
följer dock med Älfsborgs län, som har g i bägge
ställningarna i stort sedt. Västgötadelen af Göte-
borgs och Bohus län har äfven j, resp. w, särskildt
västerut. Pronomina jag, mig, dig heta i central-
västgötska ja(k), mä(k), dä(k), men i s. (och delvis
i Vadsbo) ja(k), me(k), de(k), (om ek se Mark-
och Kindsmålet nedan); hon heter ho i central-
västgötskan, hu i s. och v., på hvilket område det
negerande prefixet vanligen heter u-, ex. ulika.
Stora områden i landskapets ytterkanter uppvisa
emellertid många afvikelser fråncentralvästgötskan.
Detta är fallet med Vadsbo i n., Mark och Kind i s.
samt några härad i v. Vadsbomålets vikti-
gaste kännemärken äro: 1) ett slutet (och ofta
rätt långt) a-ljud i ändelser af typen ’boka, boken,
hasta, hästarna, tösera, töserna; 2) r kvarstår van-
ligen i pluralsuffixet -ar, ex. hästar, där r f. ö.
faller i hela landskapet; ändelse -t har ofta bortfallit
efter svagtonig vokal, ex. huse, huset, skreve,
skrifvit, kasta, kastat; 4) i ett stort område i
nordvästra Vadsbo sammanfalla gammalt Ö och
u i ett å-ljud, ex. lav, gåbbe. Typen gåbbe
fortsätter åt v. utmed Vänern ända in i Åse
härad. En tendens till samma utveckling finns
äfven i östra Kind. - I södra V. verkar målet
i Mark och Kind mest främmande, men många af
dess egenheter fortsätta norrut, ofta försvagade
eller utdöende. Särskildt är detta förhållandet
med följande: 1) diftongen ai i olika variationer,
vanligen motsvarande gammal diftong, ex. bain,
ben, haller, hel, men äfven någon gång äldre e
eller t, ex. frraù’, bref, haije, pojke (eg. herde);
af denna diftong finner man spår ända upp till
Skaraborgs läns gräns, som till och med öfver-
skrides längst österut; 2) personböjning af verben
förekommer, ex. (från Mark) vaistu, vet du,
banstu. band du, vi binnem, I binne, de binna,
hvilken arkaism fortsätter norrut på så sätt, att
formerna sammanfalla alltmer och slutligen blott
utmärka skillnad mellan sing. och plur., i hvilken
form företeelsen når in en bit i Skaraborgs län
(i ö.); 3) a kvarstår - vanligen slutet - framför
ng, ex. läng, lång, på flera håll sporadiskt;
4) en annan kvalitet hos en del vokaler, mest märk-
bar i fråga om långt ä, som ofta får e-färg
("Stockholms-e"). - Mark- och Kinds-drag
äro: 1) gammalt w bevaradt efter konsonant, ex.
kwiga (särskildt kw- sträcker sig dock längre
norrut); 2) tw- har utvecklat sig till tjw-, i vissa
fall till f w- eller enbart /-; 3) sw- öfvergår ofta
till fw-, ex. fwennonga, Svenljun^a; 4) i Mark
heter jag ofta ek i svagtonig ställning: dä vatt
ek la, det vet jag väl; 5) a öfvergår - särskildt
i Kind - framför gg till ett ä-liknande ljud, ex.
flaggstång, flaggstång; 6) i stora delar af Kind,
särskildt österut, förekommer diftongering af voka-
ler i allmänhet, men i synnerhet af a, ex. maot,

mat; 7) förbindelsen gd finnes någon gång bevarad,
ex. högd, höjd. - Ett bälte utmed Göta älf
och delvis Vänern uppvisar en mängd afvikel-
ser, ofta likheter med norska eller danska mål: 1) i
häradena utmed Göta älf uppträder på många
håll ett slutet a-ljud framför gammalt Id, mb,
nd (under det att centralvästgötskan här har å),
ex. kall, kamm, sann, sand; 2) något längre in i
landskapet (ung. från Viste till Veden och
Å s) står nd ofta kvar oassimileradt, ex. onder
ande, dålig andedräkt (i vissa fall når företeelsen
ut öfver hela nordvästra V.); 3) gammalt ö och u
i ord af typen kol fördela sig i nordvästligt o-ljud
och östligt M-ljud; 4) iu blir jy eller y i mycket
större utsträckning västerut än i landskapet f. ö.,
ex. jyp, djup, sjynne, sjunde, jyster, ljuster,
nyre, njure o. s. v. - I ö. däremot når central-
västgötskan tämligen obruten fram till Vättern,
och söder ut gå många af dess karakteristiska egen-
skaper öfver detta vatten, som dock bildar språk-
gräns i en så viktig fråga som y > u. - Väst-
götamålen fingo redan 1772 en utförlig beskrif-
ning i S. Hofs förträffliga "Dialectus vestro-
gothica" (ordbok med grammatisk inledning).
Senare är målet behandladt i flera specialundersök-
ningar: L. J. Wersander, "Westgötadialecten" etc.
(1862), Å. Belfrage, "Om verbet i Vestgötamålet"
(1871), S. Landtmanson, "Västgötamålets l- och r-
Ijud" (1905), J. Sandström, "Studier öfver utveck-
lingen af f sv. ö och U i starktonig ställning inom
västgötadialekterna" (1910), samt J. Götlind, "Stu-
dier i västsvensk ordbildning" (1918), och "Var är
äldre västgötalagen skriven?" (1921). En viktig
källa är Kungl. ortnamnskommitténs arbete "Ort-
namnen i Älvsborgs län" (1906 ff.). Landskapet be-
röres äfven af J. Swennings "Samnordiskt æi i syd-
svenska mål" (1909) m. fl. Sammanfattande upp-
lysningar om västgötamålens indelning och ljud-
förhållanden finnas i S. Lampas "Ljudbeteckning
för västgötamålen" (1897) och hans uppsats om
"Folkspråket" i V. i "Sverige" III : 24 ff.
(Ahlenius-Kempe) samt Noreens "Vårt språk",
I (1903 ff.). Af folklifsskildringar och berät-
telser på dialekt är särskildt att nämna Joh.
Sundblad, "Gammaldags seder och bruk" (3:e
uppl. 1917), N. L. Hallenders bidrag i 0.
Svahns "Svenskt skämtlynne" och i "Svenska
landsmålen", 0. W. Sundén, "Allmogelifvet i en
västgötasocken under 1800-talet" (1903), Hanna
Dahlgren, "Från Synnerby" (Sv. landsm. 1920),
samt en mängd otryckt material, det mesta i
Landsmålsarkivet i Uppsala. En utförlig förteck-
ning öfver litteraturen på och om västgötskan finnes
i Noreens "Vårt språk" samt i J. Götlinds ofvan-
nämnda "Studier" etc. För studiet af V:s språk
ha verkat V:s landsmålsförening vid Uppsala uni-
versitet, stiftad 1872 af 0. E. Norén (upplöst 1901),
samt organisationerna Undersökningen af V:s folk-
mål (1897-1914) och Västgöta folkmålskommitté
(från 1918). J. G-d.

Historia. V. är sannolikt det egentliga Sve-
riges äldsta bygd. En mängd stendösar, gång-
grifter och hällkistor, i synnerhet i Falköpings-
trakten och vid Göta älf, vittnar om en relativt
stark befolkning redan under den äldsta sten-
åldern, och götarnas namn möter i de första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:51:56 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free