Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerås revir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 254,216 inv., tillsammans 38,971 kvkm. och
454,986 inv. (1920). Om stiftets historia m. m.
se J. F. Muncktell, "Västerås stifts herdaminne"
(3 dir, 1843-46).
L. Wll.
Västeuropeisk tid. Se Tid, sp. 1265.
Wästfelt (Westfeldt, Westfelt, Wästfeldt),
en utomordentligt medlemsrik svensk
adlig ätt, härstammande från rådmannen och
bryggaråldermannen i Stockholm Andreas
Eriksson Westeman, hvars son Anders
Westeman (häradshöfding 1680, lagman på
Gottland 1700, d. 3 dec. 1705) 1681 adlades
med namnet W. Bland ättens medlemmar, hvilka
till allra största delen egnat sig åt den militära
banan, torde böra nämnas följande.
Ludvig Henrik Benjamin W., sonsons son till
ofvannämnde Anders W., f. 28 april 1807 på
Vädbjörntorp i Frideneds socken, Skaraborgs län,
d. 2 mars 1889 i Alingsås, var 1849–69 öfverste
och chef för Älfsborgs regemente, sedan 1863 (till
1883) generalmajor i armén. Han var led. af
Nordiske oldskriftselskap (1843) och Krigsvet.
akad. (1844) samt ordf. i kommittén för ordnande
af militär hälsovård (1858). – Hans kusin
Alexander Johan W., f. 18 sept. 1811 på
Alebäck, Säfvare socken, Skaraborgs län, d. 29
jan. 1892 på Kungslena kungsgård, var 1864–79
öfverste och chef för Skaraborgs regemente och
1880–86 domänintendent i Skaraborgs län. Som
framstående jordbrukare kallades han till led. af
Landtbruksakad. (1858) och hedersled, af Skaraborgs
läns hushållningssällskap (1868), hvars stora
guldmedalj han erhöll 1890. – Deras kusin Axel
Georg W., f. 7 april 1821 på Storaliden, Horns
socken, Skaraborgs län, d. 4 april 1901 i Linköping,
blef major och chef för Västernorrlands bevärings-
bataljon 1869 och var 1873–91 landshöfding i
Västerbottens län. 1891–93 satt han i Andra
kammaren, vald af Härnösand, Umeå och Skellefteå.
Han främjade ostberedningen i Västerbottens län
(Västerbottens fetost l. Burträskost), blef
led. af Landtbruksakad. (1886) och fick af länets
hushållningssällskap, hvars ordf. han var, stora
guldmedaljen 1891. – Deras kusin Gerhard W.,
f. 22 dec. 1828 på Harg, Södermanlands län,
d. 24 sept. 1899 på Drottningholm, med. licentiat
i Uppsala 1862, hedersdoktor där 1893, var 1867–76
lifmedikus hos drottning Josefina och 1878–98
tjänstgörande läkare hos drottning Sofia, blef
1898 förste lifmedikus samt var sedan 1876
styrelseled, och läkare vid Konung Oskar I:s minne. Han
författade bl. a. Om dryckenskap ens tillstånd och
fysiska följder i Sverige under åren 1861–77 etc.
(i "Sv. läkaresällsk:s Nya handl. Ser. II", d. VII)
och art. i Nordisk familjebok. W. uppförde 1876
(med k. tillstånd) utsiktstornet Belvedären (se Belvedere
med fig.), nu Bredablick, på Skansen.
– De föregåendes kusins dotter Augusta Charlotta Sofia W.,
f. 18 juni 1850 på Ågården, Råda socken, Skaraborgs län,
d. 3 okt. 1920 i Stockholm, var 1884 en af stiftarna af
Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar (se art.
därom), hvars sekreterare hon var till några må-
nader före sin död och för hvars framgång hon ar-
betade med sällspord viljekraft och hänförelse.
Västfinska språk. Se Finsk-ugriska språk, sp. 378.
Väst-Flandern. Se Flandern, sp. 539.
Väst-Florida. Se Florida, sp. 629.
Väst-Franken, lat. Frafncia occidentälis, under
den äldre medeltiden stundom benämning på
Neustrien (se d. o.) såsom västra delen af f rän-
kernas rike. Jfr Franker, sp. 1089.
Västfrisiska. Se Frisiska språket, sp.
1460.
Väst-Galizien l. Ny-Galizien. Se Galizien, sp. 601.
Västgermaner. Se Germaner, sp. 1037-38.
Västgermanska språk. Se Nordiska språk, sp. 1319. Jfr Germanska språk.
Västgoter (lat. visigothi, visigothae), en
afdelning af goterna (se d. o.). Före hunnernas
ankomst lydde de under östgoterna (se dessa) och
styrdes då ej af konungar, utan af höfdingar (reiks),
hvilka stodo i spetsen för hundarena eller möjligen
fylkena (i hvilket senare fall de nästan skulle ha
motsvarat våra lagmän). Genom romerskt inflytande
vann arianismen tidigt insteg bland dem, och
detta föranledde, att en del under ledning af
biskop Wulfila (se denne) omkr. 348 undan
sina hedniska stamförvanter invandrade i det
romerska Mesien (nuv. Bulgarien), efter hvilket land
de erhöllo namnet mesogoter (de kallades äfven
gothi minores) och där de sedan i århundraden
fortlefde som ett fredligt herdefolk. Bland folkets
hufvudmassa, som kvarstannade i Dacien
(Rumänien och östra Ungern), uppträdde en af
höfdingarna, Atanarik, som ifrig förföljare af de
kristne (369–372), under det att en annan höfding,
Fridigern, som i ett krig med honom (369
–372) understöddes af romarna, verkade för
kristendomen. När östgotariket störtades af
hunnerna, underkastade sig västgoterna ej liksom
deras förra herrar (östgoterna) dessa, utan en
mindre del, under Atanarik drog sig undan till
Siebenbürgens berg, och de öfrige skaffade sig
af romarna tillåtelse att rädda sig öfver Donau
för att bosätta sig på romerskt område som
"foederati". De blefvo emellertid illa behandlade
af de snikne romerske ståthållarna, grepo då till
vapen, drogo härjande och plundrande omkring i
Tracien och tillfogade slutligen den till landets
försvar anryckande kejsar Valens vid Adrianopel 9
aug. 378 ett fruktansvärdt nederlag, hvari han
själf omkom – händelser, som pläga räknas som
begynnelsen till den germanska folkvandringen, då
man därmed menar ej germanernas vandringar i
allmänhet och försök att intränga i det romerska
riket, hvilka började långt tidigare, utan deras
slutliga inträngande däri. Efter slaget vid
Adrianopel sväfvade själfva Konstantinopel i fara. Men
sedan Theodosius 379 blifvit kejsare, lyckades
han genom kraft och klokhet lugna västgoterna,
ja t. o. m. vinna den gamle romarfienden Atanarik,
som lämnat Siebenbürgen och efter Fridigerns
död fått en slags ledarställning. Så länge
Theodosius regerade, utgjorde därpå folkets
hufvudmassa som "foederati" en gränsvakt mot andra
"barbarer", under det att enskilda medlemmar af
folket rundt om i Romerska riket hade anställning i
hären eller i förvaltningen. Därigenom hotades
emellertid västgöternas nationella sammanhållning;
men då valde de 395 efter Theodosius död
Alarik till sin gemensamme konung. Därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
