Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zaragoza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ebros högra strand löper den berömda
kejsarkanalen, på vänster sida Tauste-kanalen, hvilka
båda hufvudsakligen tjäna bevattningsändamål.
Flodslätterna, särskildt kring Ebro själf och dess
biflod Jalon, äro utomordentligt bördiga (vegas och
huertas, ”trädgårdar”). Förutom säd (mest hvete)
odlas hampa, lin, vin och oliver. Silkesmaskar
uppfödas, och i bergstrakterna bedrifves fårafvel.
De lägre bergssluttningarna äro bevuxna med
ekskogar. – 2. Hufvudstad i nämnda prov., fordom
i konungariket Aragonien, ligger på en slätt
på högra stranden af Ebro, strax of vanför dess
förening med Huerva. 124,998 inv. (1918). Sedd
på afstånd, har staden med sina många kupoler och
torn ett imponerande utseende, men detta försvinner
till större delen vid närmare bekantskap med
densamma. De äldre gatorna äro smala, mörka
och illa stenlagda; de stora palatsen, fordom
bebodda af den aragonska adeln, ligga i ruiner eller
ha degraderats till hyreskaserner eller magasin,
och en anda af fattigdom och förfall hvilar öfver
det hela. Utmed flodsidan ligga vackra promenader.
De förnämsta byggnaderna äro de båda
metropolitankyrkorna S. Salvador l. Catedral de la
Seo, till större delen från 1300-talet, hufvudsakligen
byggd i gotisk stil, samt Nuestra Señora del
Pilar l. Catedral de la Virgen, en praktfullt smyckad,
i sällsam senrenässans under senare hälften
af 1600-talet af Fr. Herrera uppförd byggnad,
bakom hvars högaltare i ett dyrbart marmortempel
står på en jaspispelare den heliga Jungfruns
undergörande bild, föremål för talrika vallfärder. Bland
andra mera framstående byggnader förtjäna
nämnas det gamla börspalatset, Lonja (från 1541),
rådhuset, den vackra moderna universitetsbyggnaden
och ärebiskopens palats. Det ståtliga ”lutande
tornet” (Torre nueva), ett 84 m. högt klocktorn,
uppfördt 1504, nedrefs 1892. Staden omges af
gamla murar med torn och portar, och till dess
försvar tjänade äfven det på västra sidan belägna
Castillo de Aljaferia, fordom de moriske och
aragonske konungarnas residens, senare tillhörigt
inkvisitionen, därefter kasern, militärlasarett och
fängelse, nu obegagnadt och förfallet. Öfver Ebro
leder en stenbro från 1447. Z. är säte för en
ärkebiskop och har ett 1474 stiftadt universitet med
748 studenter (1918–19) samt en veterinärskola.
Stadens fordom blomstrande industri inskränker
sig nu till tillverkning af siden och ylleväfnader
samt maskiner, ljus, tvål, glas och porslin.
Z., det keltiberiska Salduba, förstördes 45 f. Kr.
af Cæsar och blef 27 f. Kr. romersk koloni med
namnet Cæsar Augusta Salduba l. Cæsaraugusta.
Inga ruiner af den gamla staden ha bevarats. 409
intogs den af vandalerna, 452 af sueverna och 475
af västgoterna. Sin nuv. storlek nådde staden först
genom morerna, som intogo den 715 och gjorde
den 1017 till hufvudstad i ett särskildt rike,
Saragostha. Eröfrad af Alfons I 1118 efter en lång
belägring, blef den i st. f. Huesca Aragoniens
hufvudstad och inom kort det kristna Spaniens
förnämsta stad, men efter Aragoniens och Kastiliens
förening upphörde den att vara hofvets residens
och sjönk till följd af den genom Amerikas
upptäckt förändrade riktningen af Spaniens handel
småningom ur sitt välstånd. De minnesvärdaste
tilldragelserna i stadens nyare historia äro
belägringarna juni–aug. 1808 och dec. 1808–febr.
1809, under hvilka general Palafox på ett
glänsande sätt ledde försvaret, utfördt icke allenast af
den endast provisoriskt befästa stadens garnison
(mest irreguljära trupper), utan äfven af hela
befolkningen, som, uppeggad af ett fanatiskt
prästerskap, med utomordentlig tapperhet och
själfuppoffrande fosterlandskärlek deltog i de
förbittrade striderna om de till försvar inrättade
många klostren och kyrkorna samt öfriga byggnader.
Då fransmännen i maj 1808 bemäktigat sig
Madrid, hvilket förorsakade ett allmänt uppror i
hela Spanien, utsågs Palafox af befolkningen till
generalkapten i Aragonien och guvernör i Z. I
sistnämnda egenskap förberedde han försvaret af
staden med mycken ifver. Sedan franske generalen
Lefebvre-Desnouettes slagit Palafox’ i
nordvästra Aragonien varande trupper, framryckte han
mot Z., där han 26 juni förenade sig med general
Verdier, som erhållit i uppdrag att med sin
division intaga Z. och som nu tog befälet öfver
den samlade styrkan, 10,500 man. 1 juli
började beskjutningen af staden. Upprepade
stormningsförsök från den 2 i samma månad afslogos,
och det var först sedan belägringsarmén 1 aug.
förstärkts med en infanteribrigad jämte belägringsartilleri
samt staden blifvit fullständigt innesluten
och bombarderad (3 och 4 aug.), som en förnyad
stormning bragte södra delen af densamma i
fransmännens våld. De belägrade erhöllo emellertid
5 aug. förstärkningar, som slogo sig igenom de
franska linjerna (hvarigenom garnisonen ökades
till 13,400 man), öfvergingo till motanfall och återtogo
ett flertal byggnader. Striden blef nu stående
till 14 aug., då Lefebvre-Desnouettes, som
efterträdt den sårade Verdier, på order från franska
krigsledningen – i samband med Madrids
utrymmande – upphäfde belägringen. Förlusterna under
denna uppges till för fransmännen 3,500 och för
spanjorerna 3,000 man, befolkningens förluster icke
medräknade. Under de följande månaderna
förstärktes Z:s befästningar, och garnisonen ökades
till 31,000 man, hvartill kommo 15,000 beväpnade
bönder, som sökte sin tillflykt i staden, och
dennas invånare, allt som allt omkr. 60,000
stridande. Efter fransmännens seger vid Tudela 23
nov. ryckte marskalk Moncey med 35,000 man mot
Z., och belägringen började på nytt 20 dec. Den
29 öfvertog general Junot befälet öfver belägringsarmén,
och s. d. anlades 1:a parallellen.
Belägringsarbetena fortskredo dock endast långsamt, tills
marskalk Lannes 22 jan. 1809 öfvertog befälet.
Sedan en uppmaning till Palafox att kapitulera
afslagits, bombarderades stadens sydöstra del 26 och 27
jan., hvarpå omfattningslinjen på denna sida med
dess fasta stödjepunkt klostret S. Engracia stormades.
Som spanjorerna hårdnackadt försvarade
hvarje hus, måste de anfallande betvinga dessa
genom minering, hvilket i hög grad försinkade
anfallets fortskridande. Slutligen lyckades fransmännen
18 febr. på så sätt bemäktiga sig universitetsbyggnaden,
som utgjorde försvarets stödjepunkt i
ifrågavarande stadsdel. Detta jämte intagandet af
förstaden på Ebros vänstra strand s. d. afgjorde
stadens fall. 20 febr. afslöts kapitulationen, och
följande dag uttågade den till 8,200 man
sammansmälta garnisonen, som gjordes till krigsfångar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
