Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski / 703-704 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zaragoza ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

brun, icke sällan också gulaktig eller hvit, ja äfven
skäckig. De fleste naturforskare antaga, att zebun
är en särskild art, men andra hålla densamma,
liksom den här nedan nämnda ”sangan”, blott
för en domesticerad banteng. Zebun är hemma
i Ostindien. Åtskilliga raser finnas.

– I
mellersta Afrika, söderut till Natal och Madagaskar,
lefver en annan puckeloxe, sangan, B.
africanus, dock ej till arten skild från den förra och
liksom denna endast känd i domesticeradt tillstånd;
den är stor, smärt, men dock starkt byggd,
högbent och tämligen långsvansad, med en väl
utvecklad puckel och längre horn än den föregående
formen; den är öfvervägande kastanjebrun till
färgen.
L–e.

Zecca [tse′ka], it., mynthus (se Zekin).

Zecchin [tsek-], mynt. Se Zekin.

Zecchino gigliato [tsekīnå djiljātå], mynt. Se
Gigliato och Zekin.

Zechmeister [tsechma′J-], A. v. Se Wilhelmi,
A. V.

Zechsten (ty. zechstein), geol.). Se Permiska
systemet, sp. 506-507.

Zechstensalter, geol. (Se Kaliumsalter,
Permiska systemet och Stassfurtsalter.)
Ang. förekomsten i Nord-Tyskland af
de i den öfre delen af det permiska systemet befintliga
lagren af salter, såväl stensalt som kali- och
magnesiasalter, har den senaste tidens lifliga arbete
med undersökningar i praktiskt syfte lämnat en del
nya upplysningar. Det har visat sig, att saltlagren
tillsammans med zechstenen i allmänhet bilda
horstar, som stå inklämda mellan yngre bildningar,
med synnerligen invecklade lagringsförhållanden.
Vissa geologer anse, att en vanlig tektonisk förklaring
i dessa fall icke är tillräcklig, utan söka
orsakerna till de egendomliga förhållandena i
fysikalisk-kemiska processer, genom hvilka saltlagren
plastiskt omformats, delvis under kemisk omvandling,
och trängt upp i högre liggande lager. De
sista årens borrningar och undersökningsarbeten ha
visat som den västligaste punkten för kalisalter
Winterswijk, på holländskt område nära tyska
gränsen, och som de östligaste Wapno och Inowrazlaw
i Posen.
K. A. G.

Zédé [ṡe-], Gustave Alexandre, fransk
ingenjör, f. 1825 i Paris, d. där 1891, var sedan
1877 en tid direktör inom mariningenjörstaten och
konstruerade den första franska undervattensbåten
(1888), ”Gymnôte” (se Undervattensbåt,
fig. 22).

Zedekia, konung, profet. Se Sedekia.

Zedler [tse′d-], Johann Heinrich, tysk
bokhandlare, f. 1706, d. 1763 i Leipzig som
preussiskt kommerseråd, förlade det stora encyklopediska
arbetet Grosses vollständiges universallexikon
aller künste und wissenschaften (64 bd, 1731–50;
med 4 supplementband, omfattande A–Caq.,
1751-54).

Zedlitz [tse′d-]. 1. Karl Abraham von
Z., friherre, preussisk statsman, af en gammal, från
Frankrike härstammande släkt, f. 1731, d. 1793,
var 1770–89 justitieminister och 1771–88
samtidigt kultusminister. I sistnämnda egenskap är
han bekant för sitt arbete för folkskoleväsendet och
därigenom, att han skapade en af kyrkan oberoende
högsta myndighet för undervisningsväsendet (”en
sekulariserad och centraliserad högsta myndighet”).

2. Philipp Gotthard Joseph
Christian Karl Anton von Z.–Nimmersatt,
friherre, tysk skald, f. 1790 på slottet Johannesberg
i den österrikiska delen af Schlesien, d.
1862 i Wien, utmärkte sig i 1809 års fälttåg mot
Napoleon som ung husarlöjtnant och ordonnansofficer
åt furst Hohenzollern, särskildt i slagen
vid Aspern-Esslingen och Wagram. Efter kriget
tog han afsked och var sedan bosatt på sitt gods
i Ungern, tills han 1837 trädde i statstjänst, som
tjänsteman i utrikesdepartementet, där han fick till
hufvudsaklig uppgift att i den officiösa pressen –
bl. a. i ”Allgemeine zeitung” – föra den
reaktionära metternichska politikens talan. Från 1845
var Z. ministerresident och chargé d’affaires vid
österrikiska hofvet för åtskilliga tyska småstater,
bl. a. Sachsen-Weimar. Det var som ung,
förmögen godsegare som Z. vände sitt intresse till
litterär produktion. Tidigast framträdde han som
lyriker i åtskilliga kalendrar och ”Musenalmanachen”.
På Cottas ansedda förlag utgaf han 1827
Todtenkränze och 1832 Gedichte. Z. utgår från
romantiken, men enär han framträdde först under
dennas efterblomstring, har hans poesi fått ett
inslag af samtidens obestämda frihetsträngtan, hvilket
förunderligt svär mot hans reaktionära
pressartiklar i Metternichs tjänst. Mest lyckad är Z.
i sin episk-lyriska diktning, så t. ex. i vissa ballader,
bl. a. Die worte des Koran, Wilhelm Tell
och framför allt den till ett flertal språk tolkade
Die nächtliche heerschau, där Napoleonsgestalten
frammanas med stor plastisk förmåga. De bägge
sistnämnda balladerna öfversattes af den unge
Snoilsky i ”Smådikter af Sven Tröst” 1861. Ännu
högre nådde Z. i den cykel af 134 canzoner, som
bildar ”Todtenkränze”. I sin fantasi vallfärdar
Z. till stora mäns, Wallensteins och Napoleons,
Tassos, Shaksperes och Byrons m. fl:s, grafvar och
visar med en skakande kraft, hvilken stundom kan
erinra om J. O. Wallins i ”Dödens ängel”, intigheten
af den lycka, som makten, äran eller skaldelagern
gett äfven dessa stormän. Den pessimistisk-elegiskt
anslagna tonen öfvervinner Z. i diktverkets
sista canzoner, hvari han varmt lofsjunger hänförelsens
anda och modet att uthärda verkligheten,
sådan den är. Med mindre framgång försökte sig
Z. på det dramatiska området, där han någon gång
skattat åt ödestragedien. 1829 utgaf han en
bearbetning af ett sorgespel af Lope de Vega,
Der Stern von Sevilla, och 1834 Kerker und krone

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>