- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
771-772

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ziegenbalg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

771

Zifta-Zigenare

Rothschloss (17 maj 1741) chef för ’"Zieten-
husarregementet", med hvilket han påföljande
febr. stod framför Wien. Under andra schle-
siska kriget, då han utnämndes till general-
major (1744), befästes hans rykte, och han utförde
20 maj 1745 sin berömda marsch (Zietenritt) genom
hela den fientliga uppställningen i öfre Schlesien
för att öfverbringa markgrefve Karl konungens
order att förena sig med honom vid Frankenstein.
Under den därpå följande fredstiden utsattes han
för många kränkningar från konungens sida. Sju-
åriga kriget (1757-63) ådagalade dock mer än
väl, att Z. var en af preussiska arméns dugli-
gasto kavallerigeneraler, och i slagen vid Reichen-
berg, Prag, Kolin, Breslau, Leuthen, Domstadtl,
Hochkirch, Liegnitz och Torgau utförde han stora
bedrifter och blef under krigets lopp general af
kavalleriet. Z. var den populäraste af Fredrik
II :s generaler och ett föremål för nationens entu-
siastiska beundran. Fredrik Yilhelm II lät 1794
resa hans (af Schadow modellerade) staty på
Zietenplatz i Berlin. - Hans Ernst Karl
von Z., general, f. 1770, d. 1848, kommenderade
1813-15 under Kleist, var 1815-17 befälhafvare
för den preussiska ockupationskåren i Frankrike,
blef 1817 grefve och fick 1835 af sked som general-
fältmarskalk. C. O. N.

Zifta,_stad. Se Sifta.

Zigabenos. Se Euthymios zigabenos.

Zigenare är det i Europa allmännaste namnet
på ett från nordvästra Indien härstammande folk,
som, splittradt i många små stammar, i Asien
(ända upp till Sibirien), i norra Afrika och i
Europa ständigt fört ett kringirrande lif och
slutligen spridt sig äfven till Amerika och Australien.
Härledningen af namnet (ty., da. och no. zigeuner,
ry. tsigán, tjech. cikán, ung. czigany, rum.
tzigan, turk. tjingané, grek. tzinganos, it.
zingano, zingaro, sp. cingaro, cincalo, port. cigano)
är oviss. Språkhistoriskt bäst är Miklosichs från
det bysantinska atthi’nganos, medeltidsgrek.
atsingkanos (bulg. acigan, zigenare), som i början af
medeltiden var namnet på en judisk-kristen sekt i
Mindre Asien. De därifrån till sydöstra Europa
invandrade zigenarna skulle genom förblandning ha
erhållit detta namn. Andra rimliga härledningar
äro de Goejes från pers. tjengg, ett slags cittra,
och Trumpps från tjanggar, en som mycket oren
ansedd indisk stam, hvilken för ett zigenarlikt lif
utmed Sindhs stränder, i Afganistan och i Persien.
I olika länder ha dock zigenarna flera andra namn,
dels lånade från deras förmenta hemland Egypten
(grek. gyftos, eng. gipsy, skot jip, sp. gitano,
ung. farao népe, "farao-folk"), dels uppkomna
genom förblandning med andra folk (sv. tattare,
fi. tattari, ty., da. och no. tater, fr. bohémien),
dels ock härrörande från yrke, färg eller andra
egenskaper: skot. tinkler, caird ("kittelflickare"),
holl. heiden ("hedning"), pers. lur i (arab. nnri,
"musikant"), karaci ("svarting") m. fl. Själfva
kalla zigenarna sig med flera namn, allmännast
rom (säkerligen emedan de i Europa först vistades
i Bysantinska l. Östromerska riket och togo sig
samma namn som dess invånare, romaioi, romanoi),
och dessutom i de särskilda ländernas språk ofta
"rejsende", "travellers" o. d. – Till sitt yttre
äro zigenarna (se pl.) af medelstorlek, med smärt
och smidig, ofta bildskön kroppsbyggnad (fetma
förekommer blott hos äldre kvinnor), små händer
och fötter, långt, svart, oftare rakt än lockigt hår,
hög panna, något sneda, svarta ögon, lätt
bågformig näsa och mörk, grönbrun hy utan förmåga
af rodnad. Vanligen äro männen vackrare än
kvinnorna, hvilka, i den första ungdomen ofta
bländande sköna, vissna tidigt, i regel redan efter
första barnsbörden. Till karaktären skildras
zigenarna numera öfverallt som lättjefulla, lögnaktiga
och hämndgiriga, än krypande, än oförskämdt
pockande, allt egenskaper, som äro en naturlig följd
dels af deras kringflackande lif, dels ännu mer af
deras lott att nästan öfverallt vara föremål för
afsky och förakt. I små flockar, bestående af några
närbesläktade familjer, under en höfdings ledning,
draga de omkring med kärror och tält, men f. ö.
ytterst ringa husgeråd, och lägra sig vid
utkanterna af städer och större byar, där de under några
dagar, högst ett par veckor, söka medel till sitt
uppehälle. Deras förnämsta näringsfång äro
tiggeri, lagning af kökskärl, hofslagning och
hästbyte, björndans, spådom (i hand) och försäljning
af arcana samt, i östra Europa, dans och i
synnerhet musik, för hvilken de ega stor naturlig
begåfning (se Zigenarmusik). Snatteri
bedrifves allmänt af kvinnor och barn, men större stölder
och landsvägsrån äro mycket sällsynta; den gängse
tron, att de röfva barn, saknar all grund. Mycket
begifna äro de på spritdrycker och tobak; äfven
kvinnor och barn röka. Utan egna religiösa
föreställningar, låtsa de öfverallt tillhöra den härskande
religionen i det land, där de vistas. De gifta sig
blott inom sitt eget folk och anses i allmänhet föra
ett sedeslöst lif, men i några länder, såsom
Spanien, Krim och vissa trakter af Ungern, berömmas
de för en fullt sedlig vandel. I sistnämnda land
och till en del äfven i Rumänien, Turkiet och
Grekland ha de mer burgna släkterna blifvit bofasta
och tillvunnit sig medborgerligt anseende.

Senast omkr. år 1000 e. Kr. kunna zigenarna
anses ha utvandrat från sitt indiska hemland.
Dels genom omnämnande i historiska källor, dels
genom språkliga intyg (lånord m. m.) kan man
någorlunda följa gången af deras vandringar.
Persiska, armeniska och grekiska element i alla
europeiska zigenardialekter visa vägen genom Asien
och Grekland. Från detta land spredo de sig
norrut i sydöstra Europa och Tyskland och från
Tyskland dels österut till Polen och Ryssland,
dels norrut till Danmark, Norge, Sverige och
Finland, dels västerut, till Frankrike, England och
Skottland. Till södra Italien och Pyreneiska
halfön ha de kommit från grekiska, slaviska och
rumänska trakter. I början af 1300-talet
omnämnas de för första gången på de grekiska öarna
(Kreta, Korfu, o. a.) och i Valakiet. 1415–30
nämnas de i samtida handlingar för Moldau,
Siebenbürgen, Ungern, Böhmen, mellersta och
norra Tyskland, Schweiz, Italien, Provence och
Paris. Omkr. midten af 1400-talet uppträda de i
Spanien, 1501 i Polen och något senare i Ryssland.
Till England torde de ha nått omkr. 1500. I Sverige
omtalas de 1512. De blefvo tidigt och hårdt förföljda.
Men både detta och senare försök i motsatt
riktning, nämligen att tvinga dem till ett ordnadt lif,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free