- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
785-786

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zillmera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

785

Zimmermann

786

T h e o d o r, österrikisk filosof och estetiker, son
till den förtjänstfulle pedagogen August Z. i
Prag, f. där 2 nov. 1824, d. 4 sept. 1898, stu-
derade filosofi i Prag, men for snart till Wien,
hvarest han studerade matematik och naturveten-
skap. 1847 blef han assistent vid observatoriet i
Wien, slog sig dock ånyo på filosofiska studier och
utnämndes till e. o. professor i filosofi i Olmiitz
1850, blef ord. professor 1852 i Prag och 1861
i Wien samt lämnade professuren 1895. Han var
sedan 1869 medlem af Akademie der wissenschaf-
ten. Som filosof slöt han sig till Herbart och
har utgett ett stort antal filos, skrifter, som huf-
vudsakligen behandla teorier framställda af Leib-
niz, Hume, Kant och Herbart. Mest bekant är
dock Z. som estetiker, förnämligast genom sitt stora
arbete Aesthetik (I-II, 1858-65). I och med
detta verk framträder Z. som den egentlige repre-
sentanten för den s. k. formestetiken. Liksom han
i sin filosofi var motståndare till Hegel och den
från denne utgående idealistiska riktningen, sökte
han i sin estetik vederlägga den på denna filosofi
grundade uppfattningen af det sköna såsom en
uppenbarelse af ett substantiellt innehåll. Gent-
emot ett dylikt uppfattningssätt, som i estetikens
historia vanligen benämnes substantialism och af
Z. betecknas med termen "materialism", sökte
han, med Herbart till utgångspunkt, visa, att det
sköna ligger i formen, i förhållandet mellan det
sköna föremålets delar. Den förra delen af hans
"Aesthetik", "Geschichte der aesthetik", har en
kritisk uppgift: den skall visa, att de i historien
framträdande estetiska åsikterna antingen satt eller
bort sätta det skönas väsen i formen. Han in-
delar nämligen samtliga de historiska åsikterna i
materialistiska och formalistiska och söker uppvisa
de senares företräde framför de förra. Den se-
nare delen af samma arbete, "Allgemeine aesthe-
tik als formwissenschaft", utgör den positiva delen
af hans skönhetslära och skall ange, hvilka det
skönas former äro, ange, hvilka de förhållanden
äro, som behaga intresselöst och allmängiltigt. -
Som förtjänster hos Z:s estetik kan man framhålla
dels den rent estetiskt historiska forskning, h varom
"Geschichte der aesthetik" bär vittne, dels hans
kritiska framhållande af det otillfredsställande i
att, såsom "materialisterna" göra, fatta det sköna
som en uppenbarelseform af det sanna, vidare
ock hans sträfvan att en gång för alla fixera det
i estetikens historia ständigt återkommande begrep-
pet form. Detta begrepp har han definierat såsom
liktydigt med begreppet relation, hvilket han åter
fattar som det blotta sammanvarat mellan motsatta
led. På ett sådant sammanvara ("zusammen")
mellan det sköna föremålets ("bildens") enskilda
delar beror enligt Z. skönhetsintrycket, ja skön-
heten är just detta sammanvara, m. a. o. "det
sköna är form". De enskilda delarna åter, som
stå i relation till hvarandra, d. v. s. själfva rela-
tions- eller formleden, äro för skönheten likgiltiga.
De enskilda marmorpartiklarna, t. ex. i en skön
marmorbild, äro ej sköna. Skön är blott relatio-
nen, förhållandet mellan dem. - Svårigheten vid
denna åsikt torde i korthet kunna uttryckas så-
lunda: Om, såsom Z:s afsikt är, den formalistiska
principen strängt fasthålles, så att det sköna allt-
jämt fattas såsom den blotta relationen mellan för

skönheten själf likgiltiga relationsleder, så blir det,
såsom vi skola visa, omöjligt att åt detsamma
vindicera någon som helst karakteristisk egenskap.
I sin "Geschichte der aesthetik" grundar Z.
formalismens företräde framför "materialismen"
väsentligen på det, såsom det synes, antagliga skä-
let, att hvarje skönt föremål visar sig för oss
såsom skönt endast därigenom, att dess delar stå
till hvarandra i viss relation. Men man kan lätt
iakttaga, att hvarje bestämning, hvarje egenskap
på samma sätt som det sköna kan föras tillbaka till
en relation, till ett sammanvara mellan två eller
flera förutsatta relationsled. Intet nytt föremål,
ingen ny egenskap kan af vårt tänkande fattas
framträda i vår värld, på annat sätt än därigenom,
att föremål (verkliga föremål, föreställningar, tan-
kar o. s. v.), som förut finnas, ställas i relation
till hvarandra; hvarje ord t. ex. förutsätter bok-
stäfver eller bokstafsljud, af hvilka det bildats
genom deras relation till hvarandra; ett nytt träd
kan icke tänkas uppväxa utan förutsättning af, att
förut finnes ett frö samt jord, luft och vatten och
att dessa senare stå i relation till det förra o. s. v.
Men om således intet i vår värld kan bli verkligt
annat än genom en relation, så följer visserligen
ej däraf, att det verkligblifna ej skulle vara något
annat eller mer än det blotta sammanvarat mellan
de förut gifna relationsleden. Däremot är af det
sagda klart, att det sköna genom sin egenskap
att framträda endast därigenom, att förut gifna led
sättas i relation till hvarandra, ej skiljer sig från
andra föremål eller egenskaper. Fasthåller man
emellertid strängt vid, att skönheten endast består
i ett förhållande (ett blott sammanvara) mellan
delar, så blir det sköna intet eller på sin höjd
ett "plustecken", ett det allra abstraktaste begrepp
om enhet. Men häraf följer, att man icke ens kan
fatta det sköna såsom någon viss bestämd form
eller såsom ett helt af dylika former eller relationer
och att man än mindre med Z. kan tillägga det-
samma vissa på dessa grundade egenskaper, såsom
storhet, enhetlighet, karaktär, korrekthet samt sken
af lif och andlighet. E. P:ni.

Zimmermann [tsi’m-], Arthur, tysk diplomat,
f. 1859, tjänstgjorde till en början vid olika
tyska konsulat i Öst-Asien och inträdde 1902 i
utrikesministeriet i Berlin, där han 1910 blef chef
för den politiska afdelningen och 1911 understats-
sekreterare. I nov. 1916 utsågs han att efterträda
utrikesministern von Jagow. Ministerskiftet inne-
bar ett skifte äfven i den tyska utrikespolitiken.
Z. tog ansvaret för det försök till uppgörelse, som
gjordes genom centralmakternas fredsanbud af 12
dec. 1916, och tvekade icke att, när detta af böjdes,
ge vika för de allt starkare krafven på att tillgripa
det oinskränkta U-båtskriget, äfven med risk, att
kriget skulle utvidgas genom Amerikas inträde i
ententemakternas led. Z. lyckades icke under sin
skriftväxling med amerikanska regeringen afvända
den allt starkare framträdande krigsfaran. För-
enta staternas krigsförklaring i april skadade emel-
lertid Z:s prestige, och han fann sig på sommaren
s. å. föranledd att träda tillbaka för friherre von
Kuhlmann. L-ts.

Zimmermann [tsi’m-], Albrecht W. P h.,
tysk botanist, f. 23 april 1860 i Braunschweig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free