Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Å ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärobok i allmän samhällslära från den boströmska
filosofiens ståndpunkt (1879), Darwinismens
betydelse för sedliga och religiösa frågor (1881),
Granskning af P. Wikners kritik af den boströmska
verldsåsigten (1882), Ett genmäle till doc. C. P.
Wikner (1883), Om sedelagens allmängiltighet och
den sedliga viljans material (i "Upps. univis
årsskr." 1885), Hegels och Boströms rättsfilosofiska
grundtankar (ibid., s. å.), Några ord om tiden ur
psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad
(1890), Fyra föreläsningar (1891) och Två
profföreläsningar (utg. efter förf:s död 1895).
För en större publik af sågos hans båda förtjänstfulla
monografier Den boströmska verldsåsigten, i sina
grunddrag framstäld (1882) och Carl Pontus
Wikner, hans lif och läror (1889). I populär form
gjorde han en mångfald inlägg i tidens frågor: En
blick på våra äktenskapslagar (1879), Granskning
af K. Wicksells arbete om samhällsolyckornas viktigaste
orsak och botemedel (tills. med D. Davidson,
A. Nilsson och A. Bendixson, 1880), Betraktelser
öfver Ibsens "Gengangere" (1882), I äktenskapsfrågan
(1883), Olika dagrar, samtal i religiösa ämnen upptecknade af
Amicusveritatis (1884), under samma
pseudonym Skilda färger, samtal i politiska frågor
(1886), Mannens äktenskapsålder af Styrbjörn
Starke (1888), under samma pseudonym Stat
och kyrka (1890) och Kristendom och kultur
(1892). Därjämte var han, vanligen med signaturen
L. H. Å., en flitig medarbetare i dåtidens
svenska tidskrifter och lämnade flertalet af de
filosofiska artiklarna till 1:a uppl. af Nordisk
familjebok. Efter Wikners död utgaf han dennes
arbete "Tidsexistensens apologi" (1888). Jfr
minnesrunor af F. von Schéele i "Ny illustr. tidn."
(1895) och af E. Svenson i kalendern "Nornan" (1896).
1. R.T–dt. 2. S–e.
Åberg, Enrique (Henrik), arkitekt, f. 1841
i Linköping, begaf sig, efter afslutade studier vid
konstakademien i Stockholm, 1869 till Buenos Aires.
Hans framstående begåfning blef där genast
uppmärksammad, och 1874 utnämndes han till Argentinas
”nationalarkitekt” och chefinspektör för
civilingenjördepartementet, hvilken post han beklädde
i tio år. Bland de många offentliga byggnadsverk
han utfört i Argentinska republiken må nämnas
regeringspalatset (se Buenos Aires, sp. 518),
general San Martins grafkapell och flera hospital i
Buenos Aires, vet. akad:s hus i Córdoba och
naturhistoriska museet i La Plata. Dessutom har han
där byggt en stor mängd privata palats, herrgårdar
och villor. För att rädda sin angripna hälsa inlade
han 1884 sin afskedsansökan, och 1886 inskeppade
han sig till Italien och bosatte sig i San Remo.
Åberg, Jon Olof, författare, f. 1843 i Ås
socken, Kalmar län, d. 1898 i Stockholm, var
sedan 1872 bosatt i Stockholm som litteratör och
utgaf en mängd större och smärre berättelser med
ämnen ur svenska historien, skrifna för skolpojkarnas
föga grättna smak. Sina motiv hämtade han
från Engelbrekts befrielsekrig, hela storhetstidens
örlog på utländsk mark, finska kriget 1808–09,
våra mer folkliga konungars karaktärsdrag o. s. v.
Exempelvis må nämnas Carl XV:s skyddsling
(1872), Hjeltarne från Savolaks (1875), Banér i
säcken (1876), Karl XIIs värja (1878),
Snapphanarne (1882), Svenskarne på Hammershus (s. å.)
och ”Bondpinan” på Rumlaborg (1892).
Samlingar af kortare berättelser och skisser af Å:s
hand äro bl. a. Från skilda tider (1880–81) och
Svenska bragder skildrade för folket (1883–84).
Åbergsson, Gustaf Fredrik, skådespelare
(hette urspr. Åberg), f. 27 mars 1775 i Stockholm,
d. 20 juli 1852 på Furusund, vardt elev vid
k. operans kör 1786, öfvergick 1792 till
Stenbergs Svenska komiska teatern, där han
visade klena skådespelargåfvor, och
debuterade 1798 vid Dramatiska teatern som
Yngve i "Oden". Han utvecklade från denna
tid en oväntadt god förmåga, gjorde lycka
i älskarroller genom sitt nobla yttre och
drog nytta af upprepade studieresor till
Paris. I tragedien var Å. användbar genom sin
imponerande figur och goda hållning, men öfverdref
den franska skolans fel med våldsamma tonfall,
ögonrullningar o. s. v. I komedien var hans skola
likaledes fransk, det vill där säga utmärkt. Särskildt
som grand-seigneur och som Tartuffe ansågs
han oöfverträfflig. Han berömdes äfven som Hamlet
(den första på Stockholmsscenen, 1819). Mellan
honom och Lars Hjortsberg rådde alltjämt konstnärsafund.
Å. vardt vid sidan af sitt aktörskap
ordningsman vid k. teatern 1807 och var med
hofsekreterares titel "styresman" för scenen vid
operan 1812-20 samt 1823-27 (under mellantiden,
1820-23, förestod han egen teater i Göteborg).
Från nov. 1828 uppträdde han icke längre
som skådespelare, men var några år instruktör vid
elevskolan och till 1834 scenisK styresman vid
Dramatiska teatern. Vid sin af gång erhöll han titeln
öfverdirektör. – Å:s hustru i andra giftet,
Ottiliana Karolina Å., född Kuhlman, f.
15 nov. 1778, d. 21 april 1866 i Stockholm,
första aktris vid K. teatern 1800-33, var först
(1799-1802) gift med Louis Deland (se denne),
kallade sig efter skilsmässan fru Kuhlman och
trädde 1815 i äktenskap med Å. I yngre år var
hon k. teaterns förnämsta talang i älskarinnefacket,
full af behag och natursanning i sitt spel,
väckte sedermera bifall i subrettroller och spelade
slutligen med värdighet mère noble. – Å:s son i
första giftet, Johan Ludvig Å., f. 1795, d.
1832 som stadsmäklare i Stockholm, öfversatte
flera dramer af Kotzebue o. a. för k. teatrarnas räkning.
E. F–t.
Åbergsson, Anders Viktor, ämbetsman, f.
26 mars 1835 i Stockholm, d. 7 aug. 1897 å
Furusund, blef student i Uppsala 1855, undergick
examen till rättegångsverken 1859 och inskrefs
s. å. vid Svea hofrätt. Han blef 1862 vice härads-
höfding, 1866 adjungerad led. i Svea hofrätt, 1868
fiskal och 1872 assessor där, konstituerades 1876
till revisionssekreterare och blef 1883 expeditions-
chef i Justitiedepartementet. 1884 utnämndes Å.
till justitieråd. Å. var 1879–84 en af Stockholms
stads representanter i riksdagens Andra kammare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
