Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åreälfven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jämtland mellan Kallsjön i n. ö. och Åresjön i s. v.
belägna Åreskutfjället (se fig. ofvan å
pl. vid sp. 1032). Detta sammanhänger
visserligen med den stora skandinaviska fjällryggen,
men genom sin ansenliga höjd öfver den
omgifvande trakten framstår det som ett isoleradt
bergparti, af omkr. 120 kvkm. areal. Toppens
höjd är 1,472 m. ö. h. och 1,000–1,100 m.
öfver de angränsande sjöarna. Berget uppnår ej
snögränsen, men i dess högre belägna klyftor
kvarligger dock snön året om och ger näring åt
flera smärre vattendrag. På södra sluttningen,
med dess för denna breddgrad oväntadt rika
växtlighet, ligga flera byar, på den norra, där naturen
är kargare, endast Huså kopparverk och Fävikens
by. Från toppen (Sv. turistföreningen uppsatte
där 1892 en fjällhydda) har man den mest
storartade utsikt, som omfattar såväl Storsjöns leende
stränder som de snöklädda fjällen. Som berget är
jämförelsevis lätt att bestiga, besökes det mycket
af resande. Under de senaste åren har det
blifvit en omtyckt vistelseort för många, som af
hälsoskäl böra inandas den friska fjälluften. – Fjällets
hufvudmassa utgöres af kristalliniska skiffrar, den
s. k. Sevegruppens bergarter, nämligen öfverst en
gnejs, därunder hornbländeskiffer, glimmerskiffer
och kvartsitskiffer, eller de s. k. "fjällskiffrarna",
hvilka i öfrigt förekomma öfver stora områden af
fjällsträckningarna längs riksgränsen. Å:s fot
består däremot af en, in under fjället från v. svagt
lutande, mäktig bädd lerskiffer med kalkstenslager,
innehållande åtskilliga förstenade lämningar af
koraller, sjöliljor m. m. och tydligen tillhörande
silursystemet. De förenämnda, ofvanliggande
kristalliniska bergarterna, som i viss mån ha likhet
med urformationens, äro af prekambrisk ålder
(algonk, se d. o.) och anses numera ganska
allmänt ha erhållit sin nuv. plats ofvanpå
silurlagren genom öfverskjutning (se d. o.) i samband
med bergskedjebildningen.
A. G. E. E.
Åreälfven. Se Indalsälfven.
Årfotade fåglar, Steganopodes, zool., namn på
en ordning i äldre tiders fågelsystem, hvilken
omfattade de s. k. pelikanfåglarna (jfr Fåglar, sp.
185–186).
L-e.
Årgång. Se Årsgång.
Århus. Se Aarhus.
Årjäng, ångbåtsstation och handelsplats vid
Västra Silen, belägen i Silbodals socken,
Nordmarks härad, Värmland, står genom Dalslands
kanal i förbindelse med Vänerhamnarna. Ehuru
samhället ej har någon kommunal särställning, har
det med sin industri, postkontor, bankkontor, apotek,
många handlande och handtverkare karaktär af
centralplats för en rätt stor bygd.
O. Sjn.
Årkesta (fordom Orkasta), socken. Se Orkesta.
Årlifoss, ett 17,2 m. högt vattenfall i Tinelven,
Telemark fylke, Norge, eges af "Skienfjordens
kommunale kraftselskab" (Gjerpen, Solum och
Porsgrund). Dess kraft (11,000 hkr) utnyttjas
sedan jan. 1918 till elektrisk belysning samt
industriel drift i nämnda kommuner.
M. H.
Årliga hjälpen. Se Byggningshjälpen.
Årliga hästar, kam. Se Fodring.
Årliga räntan, den skatt af jorden, som från
urminnes tid utgjorts till kronan, detsamma som
jordeboksränta (se d. o.).
Årliga upp- och nedgången, astron. Se
Heliakisk.
Årlig parallax, astron. Se Parallax, sp. 34.
Årlig variation, meteor. Se Årskurva.
Årnäs. Se Aranäs 2.
År och dag, jur. Se Natt och år.
Åros. Se Aros, sp. 67.
Årsafslutning kallas i allmänna läroverk m. fl.
offentliga och enskilda undervisningsanstalter den
högtidliga slutakt, som eger rum å vårterminens
sista dag, då ungdomen af eforus eller inspektor
(se dessa ord) hemförlofvas, handarbeten, ritningar
o. d. förevisas och stundom musik utföres,
hvarefter det hela afslutas med bön och psalmsång.
Vid de allmänna läroverken följer denna afslutning
efter årsexamen, ett förhör i några få ämnen,
och föregås af en uppvisning i gymnastik. Förut
afslöts äfven höstterminen på högtidligt sätt. Nu
sker det under enkla former af rektor, föreståndare
eller föreståndarinna.
J. C.
Årsberäkning, kam. Se
Byggnadsskyldighet.
Årsbok, en en gång om året af ett
vetenskapligt samfund, politisk eller social förening e. d.
utgifven publikation. Om Årsbok för
Sveriges kommuner se Sveriges officiella
statistik.
Årsbokstaf. Se Kontrollstämpling.
Årsexamen. Se Årsafslutning.
Årsflyttning, pedag. Se Flyttning 2.
Årsgång (fsv. ars ganger). 1. I dialekter
("årgång") årets större eller mindre fruktbarhet,
årsväxt, äring ("god årgång", "svag årgång"). –
2. Att gå årsgång var i Sverige en
urgammal och på sina ställen, t. ex. i Småland, ända
in på 1800-talets början kvarlefvande plägsed att
genom nattliga vandringar, under hvilka vissa
bestämmelser måste noga iakttagas, söka vinna
kännedom om kommande tilldragelser under det
följande året. De nätter, som bättre än andra
lämpade sig för årsgång, voro Tomasmässo-, jul-,
Stefansmässo-, nyårs- och trettondagsnatten, men
äfven midsommarnatten och än mer Lucianatten
voro tjänliga därtill. Vandringen ställdes alltid till
någon kyrkogård. Årsgångaren borde ej ha sett
eld under samma dags lopp. Han måste vara
fastande och besjälad af djupt allvar; han fick ej
hälsa på en mötande, ej tala, ännu mindre skratta
o. s. v. Såg han grafvar uppkastas på
kyrkogården, stundade farsot. Fick han se små män
(dvärgar, nissar) bära sädeskärfvar, eller såg han
möss draga hölass, var god årsväxt att vänta.
Hörde han det huggas i skogen eller såg han
väpnade män rida på vägarna, stod krig för dörren
o. s. v. När någon sålunda på regelrätt vis hade
gått årsgång i sju år, mötte han den sista natten
han var ute i sådant ärende en ridande man
(Oden?), som hade en runkafle i munnen. Var då
årsgångaren nog modig och stark att rycka till sig
denna kafle, vardt han med ens tillika en "klok",
d. v. s. han hade vunnit kunskap om alla
förborgade ting och kunde sia om framtiden, utan
att någonsin mer behöfva göra någon årsgång.
Se Hyltén-Cavallius, "Wärend och wirdarne"
I, § 100).
Årshygge, skogsh. Se Hygge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
