Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsaka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnad i juli 1906, nedlagd i dec. 1917, låg 2
km. från Tängs järnvägsstation i Jämtland samt
egdes och leddes af sin grundläggare. Dess
ändamål var att ge gossar, förutom vanlig
skolundervisning (realskolans 3:e–6:e klasser), uppfostran
till "arbetsglädje, ordningssinne och praktisk
duglighet". Såsom nästan likvärdiga med
skolundervisningen ingingo kroppsarbete och ekonomiska
öfningar (eget mynt), därjämte idrott, scoutöfningar,
studieutflykter och ett rikt sällskapslif. Tid till
lärjungarnas praktiska utbildning vanns genom
skolårets förlängning till 10 månader samt 4:e eller
5:e klassens uppdelning på 2 årskurser. Skol- och
hemlifvet hvilade på själfstyrelse med kårdomstol,
och alla skolhemmets arbeten utfördes af eleverna
själfva (tjänarinnor förekommo ej, lejd arbetskraft
fick ej anlitas). Antalet lärjungar plägade vara
30 à 40.
Åsgårdsstrand. Se Aasgaardsstrand.
Åshammar, bult- och smidesfabrik i Ofvansjö
socken, Gästrikland, tillhörig A:s bultfabriks-a.-b.
(grundl. 1899; aktiekap. 135,000 kr.), tillverkar
bultar, muttrar, nitnaglar m. m. till ett årligt
värde af omkr. 400,000 kr. Antal arbetare 55;
fastighetens tax.-värde 322,700 kr.
O. Sjn.
Åsheda, socken. Se Åseda.
Åsheda–Virserums järnväg. Se
Växjö-Virserums järnväg.
Ås härad, i Älfsborgs län, ingår i Borås
domsaga, Ås, Vedens och Bollebygds tingslag samt
Borås fögderi och omfattar socknarna Rångedala,
Toarp, Äspered, Tärby, Varnum, Brämhult,
Gingri, Södra Ving (med Töfve), Härna, Fänneslunda,
Grofvare, Hällstad, Murum, Södra Vånga, Möne,
Kärråkra. 46,895 har. 10,213 inv. (1921).
Åska (fsv. asikia, asækyn, af ett fno. ás-ekja
= åsens, gudens, d. v. s. Tors, åkning), fys.,
meteor., en med syn- och hörbara elektriska
urladdningar, blixtar (se Blixt 1), förbunden
kondensation af vattenångan i atmosfären. Det
blixten beledsagande dundret kallas åskdunder,
åskdön, åskknall, tordön (da. torden).
Vid urladdning till marken säges blixten eller
åskan "slå ned" (åskslag). Blixtskenet benämnes
stundom åskstråle eller åskvigg (se vidare d. o.).
De stora elektriska spänningsskillnader, som
uppkomma under åskväder och som framkalla
blixtarna, äro, hvad uppkomstsättet och
storleksordningen angår, af h. o. h. annat slag än de
spänningsskillnader, som normalt förefinnas mellan
luftlagren och jorden (jfr Luftelektricitet).
Beträffande blixtens form, verkningssätt m. m. se
Blixt. Det blixten åtföljande åskdundret består
i ett långdraget mullrande ("rullande") och ej,
som vid urladdning af en laddflaska, i en enda
knall. Detta anses bero på ljudets upprepade
reflexion (eko) från molnbankar, marken och
bergsträckningar. En annan orsak kan ligga däri, att
den väg, som blixten passerar, kan vara ganska
lång och ljudet af åskknallen, ehuru i själfva
verket liktidig på alla punkter af banan, af denna
anledning på skilda tidpunkter når fram till
observatörens öra. Ehuru kondensationen af
vattenångan icke i allmänhet är förbunden med
åskfenomen, är dock nederbörd eller åtminstone
molnbildning en nödvändig förutsättning för uppkomsten af
S. k. "blixt från klar himmel" är ett
bildlikt uttryckssätt, som saknar motsvarighet i
verkligheten. Det är sålunda vid molnbildningen, som
de elektriska spänningsskillnader uppkomma, hvilka
ge upphof till åskfenomenet. Vid vissa
molnformer, åskmoln (jfr Moln, sp. 864), äro
åskväder mycket vanliga, men det finnes knappast
någon molnform, vid hvilken icke blixtar
iakttagits. Enligt de meteorologiska betingelserna för
åskvädrens uppkomst brukar man indela dem i
värmeåskväder, hvirfvelåskväder och åskväder i
områden med stora horisontella
temperaturskillnader, men gränsen mellan de olika typerna är dock
icke skarp. Värmeåskvädren betingas af
ett labilt jämviktstillstånd i atmosfären, som
framkallas af stark uppvärmning af de lägsta
luftlagren, hvarvid samtidigt luftens halt af
vattenånga blir hög. Typiska värmeåskväder äro de
åskväder, som i våra trakter efter perioder af
ihållande värme under sommaren ofta uppkomma,
i regel på eftermiddagarna. Dessa åskväder ha
rent lokal karaktär och föranleda endast en
tillfällig, snart öfvergående ändring i väderleken.
Till denna typ höra äfven de i tropikerna under
regntiden vanliga åskvädren.
Hvirfvelåskvädren åter uppträda i samband med de stora
barometerdepressionerna (jfr Luftströmmar,
sp. 1314), i regel i randområdena eller i s. k.
sekundära minima. Vinteråskväder äro vanligen af
denna typ. Åskväder i områden med stora
horisontella temperaturskillnader
karakteriseras däraf, att dessa åskväder uppträda på
gränsen mellan varma och kalla områden under f. ö.
stabil skiktning af luftlagren. Dessa åskväder
uppträda oftast alldeles oväntadt, och deras uppkomst
tillskrifves ett kilformigt inträngande af kall luft
i det varmare området. Rent lokala förhållanden,
såsom terrängförhållanden, tillgången på vatten
o. s. v., kunna utöfva stort inflytande på
uppkomsten och utbildningen af kraftiga
uppåtstigande, med fuktighet mättade luftströmmar.
Nyssnämnda förhållanden kunna därför äfven inverka
på uppkomsten af åskväder och kunna utöfva stort
inflytande både på åskvädrens frekvens och
rörelseriktning. Dominerande höjder, bergsryggar med
vattensamlingar eller sumpmark i deras närhet
disponera för uppkomsten och utbildningen af
stationära åskväder. Åskvädren afta i regel i
talrikhet från ekvatorialområdet med växande
breddgrad. I polartrakterna äro de mycket sällsynta,
men äfven vid lägre breddgrader finnas stora
områden, där åskvädren äro mycket sällsynta, t. ex.
i midten af passadgördeln öfver oceanen och i de
regnfattiga kusttrakterna i Peru och Chile. I
allmänhet stiger åskvädersfrekvensen, ju närmare en
plats ligger intill bergstrakter. Stora slätter äro
vanligen mer sällan hemsökta af åskväder än
omgifningarna. Öfver öppna haf förekomma
åskväder mer sparsamt än öfver land. Med undantag
af de rent lokala eftermiddagsåskvädren i
bergstrakter ha de flesta åskväder en fortskridande
rörelse från v. och s. ö., i Sverige mestadels från
s. v. och s. Den hastighet, hvarmed ett åskväder
förflyttar sig, är något olika i olika trakter och
vid olika årstider, men torde i norra Europa kunna
i medeltal uppskattas till 36 à 41 km. per timme.
Åskvädrens frekvens är förutom af geografiska och
lokala förhållanden beroende äfven af årstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
