Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återbrytande af dom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östra centralbanan, som fr. o. m. 1 jan. 1920
genom inköp helt öfvertagit densamma. Vid
öfverlåtelsen utgjorde Å. B. J:s bokförda
byggnadskostnad 817,353 kr., däraf banan med byggnader
798,292 kr. och inventarier 19,061 kr.
Aktiekapitalet uppgick till 303,900 kr. Se Östra
centralbanan.
F. P.
Åtvidabergs bergverk. Se Åtvidabergs
kopparverk.
Åtvidabergs kopparverk, beläget i Åtvidabergs
municipalsamhälle, grundades 1754, då fänrik
David Hallonqvist fick mutsedlar å Bersbo samt en
del andra koppargrufvor inom Värna och Åtvids
socknar samt å "Åtveds kopparverk". Tiden för
dessa grufvors första bearbetning är obekant, men
af ett bref af Erik af Pommern "om frihet på Å.
och för dem, som där bergsbruk öfva" (1413) synes
framgå, att bergsbruk sedan lång tid förekommit
i trakten. Grufvorna torde ha bearbetats före slutet
af 1400-talet, och traditionen förlägger bergsbruket
i Å. till tiden "före digerdöden". Gamla
gruföppningar och slaggvarp efter forna hyttor visa,
att bergsbruk förekommit i trakten sedan lång tid.
Grufdrift idkades af biskop Hans Brask som, innan
han rymde ur landet, fyllde igen de grufhål, som
bearbetats af honom vid Bersbo, samt af hertig
Johan af Östergötland, som införskref tyska
bergsmän, hvaraf namnet "Garpen" på en gammal grufva.
Driften låg nere större och senare delen af
1500-talet och ända tills inspektören Jonas Solberg och
undermarkschejdern Erik Solberg 1743–45 började
sofra i de gamla slaggvarpen samt bearbeta några
grufvor i Åtvids socken, hvilket arbete såsom
förlustbringande dock snart nedlades. Sedan
Hallonqvist associerat sig med direktören A. Schenbom
och krigsrådet J. Adelswärd (se d. o. 1), fick han
2 maj 1761 till stånd ett bolag med 100 lotter,
hvilket med Adelswärd som disponent bedref
arbetet med kraft. Småningom samlade Adelswärd
alla lotterna på sin hand, och kopparverket ingick
som en del i det af honom och hans hustru 1781
stiftade fideikommisset "Adelswärdska baroniet"
(se d. o.).
De grufvor, från hvilka malmen till Å:s
kopparverk hämtats, ligga i två skilda fält, nämligen
ett i Åtvids socken, omkr. 6,5 km. v. från Å.,
och ett 10 km. n. n. ö. därifrån, i Värna socken.
Det förra fältet, af hvars grufvor Mormorsgrufvan
är den största (med ett lodrätt djup af 407 m.),
arbetas icke längre. Under början af 1880-talet
vanns där dock ännu någon malm. I det andra
hufvudfältet, Bersbo (se d. o.), utgöres fyndigheten
af ett malmförande lager, som har formen af ett
omvändt S och en längd af omkr. 570 m. På detta
lager äro flera grufvor med olika namn upptagna,
men det hela utgör dock ett sammanhängande
grufsystem. Bland de olika grufvorna kunna anföras
Bondgrufvan, Katrinebergs- eller Storgrufvan och
Steffenburgsgrufvan. Malmerna i det böjda lagret
utgöras af kopparkis med magnetkis, zinkblände
och svafvelkis samt ha förekommit linsformigt efter
hvarandra med någon s. k. omstjärtning. På omkr.
350 m. djup började emellertid de rika malmerna
aftaga, och därunder ha inga brytvärda
malmer ännu anträffats. Under de senare åren har
i Bersbo grufva nåtts ett djup af 454 m. under
nollpunkten å dagytan. 1919 erhöllos vid
Bersbofältet 13 ton kopparmalm och 4 ton zinkmalm,
Omkr. 2 km. ö. s. ö. om Bersbo malmfält
ligger en annan grufva, Grönhögsgrufvan
(Björsäters socken), som ännu på 1880-talet arbetades
på kopparkis, men där denna malm mot djupet
alltmer utträngts af magnetkis. Grufvorna,
tillhörande västra fältet, förekomma i granulitisk
gnejs, inlagrad uti den i malmen eljest rådande
urgraniten. Enstaka grufvor träffas äfven i en
hornbländeskiffer. Äfven Bersbofältets grufvor ligga
i ett granulitiskt gnejslager, som stryker utmed
och böjer sig omkring ett dioritparti. Själfva det
malmförande lagret består af öfvervägande kvarts,
med pleonast samt magnetkis, brun glimmer m. m.,
hvari kopparkis och svafvelkis förekomma, dels som
en fin impregnation, dels som strimmor och ränder,
parallella med lagrets strykning.
För malmfrakten från Bersbo och Å. byggdes
1856–57 en järnväg, hvilken f. n. ingår i
Norsholm–Västervik–Hultsfreds järnvägar (se d. o.)
och genom hvilken Å. står i direkt förbindelse med
svenska järnvägsnätet. Malmen från grufvorna
smältes förr efter i Sverige vanlig metod, för
hvilket ändamål hyttebyggnader med suluugnar,
råkopparugnar, garhärd och raffineringsugnar
äfvensom vändrostningshus funnos uppförda vid Å. samt
hyttebyggnad för sulusmältning vid Edshyttan 7
km. från Å. När emellertid under 1870-talet
tillgången på i synnerhet rik malm började afta,
infördes koppartillverkning på "våta vägen", för
hvilket ändamål dels de gamla hyttebyggnaderna
vid Å. ändrats, dels nya därstädes uppförts. 1882
synes den nya metoden ha börjat tillämpas,
hvarigenom såväl "cementkoppar" som gyldiskt silfver,
rödfärg m. fl. produkter kunde framställas.
Kopparproduktionen ur den vid Å:s grufvor
vunna malmen framgår af följande tabell:
| År | Kg. |
| 1761–80 | 805,056 |
| 1781–1800 | 3,074,874 |
| 1801–20 | 1,936,101 |
| 1821–40 | 3,324,749 |
| 1841–60 | 10,644,893 |
| 1861–80 | 11,837,672 |
| 1881–1900 | 2,858,972 |
| 1901–02 | 135,018 |
| 1761–1902 | 34,617,335 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
