Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Änka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1245
Ärekränkning
1246
ringaktning för denne hos andra människor. Straff-
bestämmelser för sådana handlingar återfinnas i alla
strafflagar. Hvilket det intresse är, som därvid
skyddas, är en svår och mycket omtvistad fråga.
Säkert är, att svaret å densamma måste utfalla
olika för olika tider, ofta äfven med afseende på
samma tid olika för olika länder. Hvad nuv.
svensk rätt beträffar, torde denna icke under verk-
lig ärekränkning hänföra andra gärningar än
sådana, hvilka innebära ett angrepp på en persons
intresse att betraktas och behandlas såsom on
enligt en samhällelig genomsnittsmåttstock oför-
vitlig samhällsmedlem. Hvad som endast och alle-
nast innefattar ett underkännande af en persons
begåfning, kunskaper, yrkesskicklighet o. s. v.
blir icke utan vidare att anse som någon äre-
kränkning. Ej heller eljest blir en gärning äre-
kränkning blott därför, att den inverkar eller är
egnad att inverka irriterande på en annan per-
sons själfkänsla, som t. ex. då man intensivt stirrar
på en person på gatan eller ritar bilder på
annans husvägg. - Som en särskild svårare art
af ärekränkning framhålla lagarna vanligen den
form däraf, som kallas förtal. Därmed förstås ett
påstående om ett bestäm dt, för annan person ned-
sättande faktum, hvilket påstående f ramställes till
eller i närvaro af andra personer än denne.
Svenska Straff l :s ärekränkningskapitel (16 kap.)
egnar åt förtalet två §§, af hvilka den ena, § 7,
handlar om beskyllningar för brott, den andra, § 8,
om utsättande af rykte om gärning eller last, som
ej är straffbar enligt lag, men eljest menlig för
någons ära, goda namn och medborgerliga anse-
ende. Svenska lagen begränsar således förtals-
brottets område till beskyllningar för nedsättande
handlingar af annan. I sistnämnda § talas där-
jämte om den, som utsätter rykte emot annan om
gärning, som är menlig för hans "yrke, näring
eller fortkomst", och, för såvidt därvid äfven af ses
rykten, hvilka ej äro nedsättande i of van angifvet
hänseende, straffas här något, som i själfva verket
faller utanför ärekränkningsbrottets område. -
Med hänsyn till den yttre form, hvari ärekränk-
ningen eger rum, plägar man i fråga om öfriga
former af ärekränkning skilja emellan verbal-
in jurier, som ske i ord, realinjurier, som ske
medelst handgripligheter, samt symboliska injurier,
som ske genom bilder eller åtbörder. - I afseende
på gärningens inre sida har man af ålder inom
teorien fordrat s. k. animus injuriandi, och denna
fordran är fullt riktig, såvida därmed endast för-
stås, att gärningsmannen skall vara medveten om
sin gärnings egenskap att innefatta kränkning af
annans ära. Däremot behof ver motivet ingalunda
vara en önskan hos gärningsmannen att själf visa
eller hos andra väcka ringaktning för den person,
som är föremål för ärekränkningen. Äfven den
begår t. ex. ärekränkning, som för att vinna ett
vad riktar ett ärekränkande tillmäle till en per-
son, hvilken han i själfva verket alls ej vill något
ondt. I fråga om förtalsförbrytelserna uppställa
dock lagarna ofta kraf på en särskild skadeafsikt.
- Straffet för ärekränkning kan hos oss vid svårare
former af förtal bli straffarbete, men är i allmän-
het fängelse eller böter (som här kunna gå upp till
1,000 kr.), i lindriga fall till och med blott böter.
I regel kan detta brott åtalas blott af måls-
eganden själf. I främmande rätt kan däremot
ofta i större utsträckning än hos oss äfven allmän
åklagare föra talan efter angifvelse af målsegan-
den. -. Ett mycket omstridt spörsmål vid förtals-
brottet är, hvilken betydelse det framställda på-
ståendets sanning skall ega för detsammas straff-
barhet. Emot hvarandra stå här ett allmänt sam-
hällsintresse, som, åtminstone i betydande utsträck-
ning, kräfver, att framställandet af sanna påståen-
den icke belägges med straff, och å andra sidan
den enskilde medborgarens intresse, att icke pri-
vatlifvets intimiteter skola kunna strafflöst dragas
inför offentligheten. Sistnämnda intresse beaktas
äfven i de lagar, som principiellt bestraffa endast
osanna påståenden, i så måtto, att de alltid lägga
bevisskyldigheten för påståendets sanning å svaran-
den i ärekränkningsprocessen. Denne straffas alltså,
därest han icke mäktar prestera dylikt bevis. Icke
ens ett ursäktligt antagande, att påståendet var
med sanningen öfverensstämmande, befriar honom
från straffet. Men därmed anse dessa lagar ock hän-
synen till privatlifvets helgd tillräckligt beaktad.
Denna ståndpunkt inta bland oss närliggande länder
särskildt Tyskland och Danmark. Andra lagar ha,
särskildt under inflytande af franska rätten, gått än
längre i riktning af sistnämnda intresses tillgodo-
seende, i det att de öfver hufvud afstänga svaranden
från rätten att föra dylikt bevis eller åtminstone
i viss mån inskränka hans befogenhet i detta
hänseende. Särskildt går svenska Straff l. myc-
ket långt i denna riktning. Den medger sådan
bevisning allenast i fråga om beskyllningar för
brott, och det enda tillåtna bevismedlet är där-
vid en dom, hvarigenom den ifrågavarande per-
sonen förklarats skyldig till brottet. Har brottet
ej varit föremål för domstols prof ning, kan under
vissa förutsättningar beviljas uppskof med äre-
kränkningsmålet, på det att den tilltalade må bli
i tillfälle att åvägabringa en dom, som visar san-
ningen af hans beskyllning. I andra fall af
ärekränkning är hvarje bevisning om det ned-
sättande påståendets sanning svaranden helt för-
bjuden enligt svensk lag. - Mot dylika bevis-
förbud ha i nutiden mycket vägande invänd-
ningar blifvit gjorda. Först och främst åberopar
man den praktiska omöjligheten att i verkligheten
effektivt genomföra dem. Man kan visserligen på
denna väg förhindra svaranden att höra vittnen
ang. sanningen af påståendet i fråga, men man kan
ofta icke förhindra att på annan väg, t. ex. genom
parts muntliga eller skriftliga andraganden, åtskil-
ligt dylikt bevismaterial införes i processen. Vi-
dare åberopar man obilligheten uti att afstänga
svaranden från rätten att föra bevis angående en
tillvitelses sanning, då man icke afstänger och svår-
ligen kan afstänga käranden att föra bevis om
dess osanning, enär detta ju ofta kan utgöra en
viktig omständighet vid straffets bestämmande.
Slutligen åberopar man, att dylika bevisförbud
medföra ett otillräckligt rättsskydd för den verk-
ligt oförvitlige medborgarens heder. Den bestraf-
fade svaranden kan alltid göra gällande, att han
blifvit fälld därför, att han icke tillåtits bevisa
sanningen af sitt påstående. Icke ens en fällande
dom medför därför under sådana förhållanden någon
tillräcklig upprättelse för den verkligt oförvitlige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
