Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delavaud, Louis Charles Marie - Delbos, Étienne Marie Justin Victor - *Delbrück. 2. B. D. - *Delbrück, Hans - *Delbrück. 2. Max D. - Delbrück, Clemens Gottlieb Ernst von - Del Cano. Se Cano, J. S. del. - *Delcassé, Théophile - *Delfi - Delfinryggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
et secrétaire d’état (1911),
Un ministre de la marine, J. P. de Pontchartrain (s. å.),
Les français dans le Nord, notes sur les premières relations de la France avec les royaumes scandinaves etc. (1912),
Au siège de La Rochelle 1627–1628 (s. å.),
Scènes de la vie diplomatique au XVIII:e siècle (1914; i "Revue du XVIII:e siècle")
och andra tidskriftsuppsatser samt
Quelques remarques sur la question de l’authenticité des Mémoires de Richelieu (1921).
D. har dessutom ledt utgifningen af 3 bd af
"Mémoires du cardinal de Richelieu".
V. S–g.
Delbos [delbå], Étienne Marie Justin Victor,
fransk filosof, f. 1862 i Figeac, d. 1916 i Paris,
professor i Paris, verkade särskildt för att göra Kants
kritiska filosofi bekant i Frankrike, bl. a. genom
La philosophie pratique de Kant (1905, prisbelönt
af Franska akad.) och en öfv. af Kants "Grundläggning till
sedernas metafysik" med inledning och kommentar (1907).
S–e.
*Delbrück. – 2. B. D. dog 4 jan. 1921.
*Delbrück, Hans, lämnade 1919 utgifvarskapet af
"Preussische jahrbücher" och 1921 sin professur vid
Berlins universitet. Af hans stora verk
Geschichte der kriegskunst
ha hittills 3 delar utkommit (1900–06, del. 1–2 i
reviderade uppl. 1920–21), behandlande krigskonstens
utveckling fram till medeltidens slut. D. har
ytterligare skrifvit
Erinnerungen, aufsätze und reden (1902; 3:e uppl. 1905),
Historische und politische aufsätze (2:a uppl. 1909),
Bismarcks erbe (1915),
Krieg und politik (3 bd, 1918–19; behandlande åren 1914–18),
Ludendorff, Tirpitz, Falkenhayn (1920)
och den mot Ludendorff riktade häftiga stridsskriften
Ludendorffs selbstportrait (1922),
hvari han söker åhvälfva general Ludendorff
hufvudskulden till Tysklands nederlag och skarpt
kritiserar ej blott dennes politik, utan äfven
hans krigföring.
Jfr M. Hobohm, "Hans D." (1918). –
Hans D:s broder, Ernst B., f. 4 juni 1858 i Bergen
(Rügen), var 1887–89 professor vid en rättshögskola
i Tokyo, 1891–1904 ämbetsman i Tyska patentverket,
1904–12 föredragande råd i riksinrikesministeriet
och blef 1912 president i tyska statistikstyrelsen.
2. Max D., den föregåendes broder, zymotekniker,
f. 16 juni 1850 i Bergen på Rügen, d. 4 maj
1919 i Berlin, filos. doktor 1872, assistent
vid Berliner gewerbeakademie 1872–73 och vid
försöksanstalten i Halle 1873–74, fick 1872
af Verein der spiritusfabrikanten i uppdrag
att organisera deras försöksanstalt i Berlin,
som under hans ledning utvecklades till den i
förbindelse med landtbrukshögskolan där stående
stora forsknings- och läroanstalten Institut für
gährungsgewerbe. Han blef 1881 lärare och 1882
professor vid nämnda högskola och var 1898–99
dess rektor. D. intog en ledande ställning inom
forskningen på jäsningsvetenskapens område och hade
stort inflytande på jäsningsteknikens utveckling. Han
utarbetade under krigsafspärrningen en metod för
massframställning af jäst till utfodringsändamål och
medverkade äfven vid potatistorkningsindustriens
utveckling. Han var led. af Landtbr. akad. (1909)
Skrifter:
Handbuch der spiritusfabrikation (tills. med M. Maercker; 9:e uppl. 1908),
Hefe, gärung und fäulnis (tills. med Schrohe; 1904),
System der natürlichen hefereinzucht (jämte Schönfeld; 1895).
D. redigerade "Zeitschrift für spiritusindustrie".
1. V. S–g. 2. H. J. Dft.
Delbrück, Clemens Gottlieb Ernst von, tysk
ämbetsman och politiker, f. 19 jan. 1856 i Halle,
d. 18 dec. 1921 i Jena, blef 1885 landtråd i den
västpreussiska kretsen Tuchel, 1892 regeringsråd i
öfverpresidiet i Danzig och var 1896–1902 staden
Danzigs öfverborgmästare. På denna post vann D. i
hög grad Vilhelm II:s bevågenhet, och hans befordran
gick sedan snabbt: han blef 1902 oberpresident i
Westpreussen, 1905 preussisk handelsminister, 1909
statssekreterare i riksinrikesministeriet och 1914
vice-president i preussiska statsministeriet. Nedtyngd
af inrikesministerpostens under Världskriget oerhördt
stora arbetsbörda, afgick D. juni 1916 och öfvertog
kort därpå en statsvetenskaplig professur i Jena. En
kort tid okt.–nov. 1918 var han chef för kejsarens
civilkabinett. D. slöt sig efter revolutionen
till det nybildade tysknationella folkpartiet, var
1919–20 led. af konstituerande nationalförsamlingen
och från 1920 till sin död af tyska riksdagen. Som
inrikesminister genomförde han flera betydelsefulla
lagar på socialförsäkringens område, och vid den nya
tyska författningens utarbetning hade hans på grundlig
administrativ sakkunskap fotade kritiska anmärkningar
rätt stor betydelse. D. upphöjdes 1916 i adligt
stånd. Jfr R. Bahr, "Dr. Clemens von D." (1916).
V. S–g.
Del Cano. Se Cano, J. S. del.
*Delcassé, Théophile, höll sig åren närmast
efter sin dramatiska afgång från utrikesministerposten
1905 i bakgrunden, men återvände till aktiv politik
som marinminister i ministären Monis i mars 1911,
behöll denna post i ministärerna Caillaux och Poincaré
(till jan. 1913) och blef i febr. s. å. fransk
ambassadör i Petersburg; där han skickligt företrädde
Poincarés sträfvanden att stärka och till allt större
intimitet utveckla den fransk-ryska alliansen. Han
aflöstes i febr. 1914 af Paléologue, blef efter
Världskrigets utbrott utrikesminister i Vivianis
nationella försvarsministär 27 aug. 1914 och
hade på denna post ledande andel i tillkomsten
af den engelsk-fransk-ryska konventionen af
5 sept. s. å. med dess utfästelser mot hvarje
afslutande af separatfred eller förhandling
därom. D. afgick 14 okt. 1915, delvis af sjuklighet,
men förnämligast af missnöje öfver de allierades
beslut att fullfölja Saloniki-expeditionen,
äfven sedan den genom Venizelos’ fall och
Greklands ändrade hållning förlorat en af sina
grundförutsättningar. D. framträdde sedan ej
mer i förgrunden; han sökte 1919 ej återval till
deputeradekammaren och afled 21 febr. 1923 i Nizza.
V. S–g.
*Delfi. Några mera omfattande gräfningar ha ej
företagits, men vid kontrollgräfningar har man,
framför allt inom och strax ö. om Athena Pronaias
heliga område, gjort rika fynd från mykensk tid,
vittnande om, att D. varit en betydande kultort
redan i förhistorisk tid. – Inom Apollons heliga
område ha ett par af de bäst bibehållna monumenten
restaurerats, förutom atenarnas skattehus, det stora
altaret framför templet och ett par baser. Litt.:
Bourguet, "Les ruines de Delphes" (1914), och
Frederik Poulsen, "Oraklet i Delfi" (1919).
A. W. P–n.
Delfinryggen, svenska namnet på Dolphinrise
(se d. o. och Atlantiska hafvet, sp. 337).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
