- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag /
293-294

(1925) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lovénska medaljen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rätthålla neutraliteten och sökte efter förmåga
afvärja dennas kränkande från tysk sida under
handelskriget. L. var 1920 designerad till tyskt
sändebud i Rom, men missnöje hos Italiens allierade
häröfver kom utnämningen att gå om intet. I
stället är han sedan okt. 1921 tyskt sändebud i
Haag.
V. S—g.

*Luck. Under Världskriget eröfrades L. af
österrikarna 31 aug. 1915, men återtogs af ryssarna 23
sept. Brohufvudet ö. om L. kom dock i österrikarnas
händer 26 i s. m., hvarefter L. återbesattes af
dem. Under Brusilovs första offensiv 1916 togo
ryssarna tillbaka L. 6 juni. Heta strider utkämpades
sedan i trakten såväl under återstoden af
1916 som under 1917, hvarjämte L. bombarderades
af tyska flygare 29 juni 1916 samt 8 och 9 jan.
1917. Sedan Tysklands krig med Ryssland 10 febr.
1918 återuppblossat, intogo tyskarna L. 18 febr.
s. å. Jfr Världskriget, sp. 193, 194, 206
och 245.
L. W:son M.

Luckner [lo′-], Felix von, grefve, tysk
sjömilitär, f. 9 juni 1884 i Dresden, gick först
i kofferditjänst, men blef 1911 officer vid flottan,
där han efter hand befordrades till kommendörkapten
af 2:a graden (korvettenkapitän) 1922. Samma
år tog han afsked. Som kapten deltog han
ombord på slagskeppet ”Kronprinz” i Skagerakslaget
31 maj—1 juni 1916, blef därefter chef på
hjälpkryssaren ”Seeadler” (segelskepp), med hvilken
han jan.—aug. 1917 uppbringade eller sänkte
14 handelsfartyg tillhörande ententemakterna.
Fartyget strandade 2 aug. s. å. vid Mopelia-ön (ö. om
Sydney), och L. togs till fånga af engelsmännen,
men lyckades fly på en segelbåt, togs efter 28
dagars ytterst strapatsrik färd åter till fånga på en
af Fidji-öarna, rymde ånyo, på en motorbåt, men
togs efter 8 dagar för tredje gången till fånga (vid
Kermadec-öarna) och förblef fången, så länge kriget
varade. L. har besökt Sverige och (1922) hållit
föredrag i Stockholm. Sina minnen har han skildrat
i Seeteufel, abendteuer aus meinem leben (1921;
”Hafvets demon”, s. å.).
H. J—dt.

*Lucretius. Se J. Paulson, ”Index Lucretianus” (1911).

*Ludder, äfven Luddertrådar. Se vidare Stubin.

Luddvårel, bot. Se Arabis. Suppl.

*Ludendorff, F. W. Hans, blef 1921 direktor
för astrofysikaliska observatoriet i Potsdam och är
sedan 1921 en af utgifvarna af Astronomische
gesellschafts ”Vierteljahrsschrift”.

illustration placeholder

2. Erich L., den föregåendes äldre broder,
tysk militär, f. 9 april 1865 i Kruszevnia,
nära Posen, blef 1882 officer vid infanteriet, 1895
generalstabsofficer, 1906 lärare vid krigsakademien och
1908 öfverstelöjtnant och chef för operationsafdelningen
i stora generalstaben. Som sådan yrkade
han, 1911, energiskt på uppsättandet af tre nya
armékårer, hvilket dock icke vann gehör hos
regeringen och föranledde hans afgång ur generalstaben
och utnämning till öfverste och chef för
fysiljärreg. 39 (Düsseldorf). I april 1914 blef han
generalmajor och chef för 85:e inf.-brigaden (Strassburg).
Vid Världskrigets utbrott blef han
öfverkvartermästare vid 2:a armén (v. Bülow) och
åtföljde som förbindelseofficer Maasarmén (v.
Emmich) vid dennas inmarsch i Belgien. Vid eröfringen
af Liège tog han (5 aug. 1914) själfmant befäl
öfver en inf.-brigad, hvars chef stupat, och trängde
genom fortens mellanrum in i staden, där han,
åtföljd endast af en adjutant, begaf sig till citadellet,
hvars besättning förmåddes ge sig fången. När v. Hindenburg 22 aug. öfvertagit befälet öfver 8:e
armén (i Ostpreussen), blef L. hans stabschef och bibehöll denna befattning, när Hindenburg blef
öfverbefälhafvare på tyska östfronten. I nov. s. å. befordrades L. till generallöjtnant. Vid
Hindenburgs utnämning till generalstabschef i aug. 1916 blef L., som samtidigt befordrades till
general af infanteriet, hans förste generalkvartermästare
och kvarstod som sådan till 26 okt. 1918, då han
af politiska skäl erhöll begärdt afsked. Som Hindenburgs
närmaste man kom L., på egen begäran
”medansvarig för alla fattade beslut och åtgärder”, att
utöfva ett bestämmande inflytande först på
operationerna på östfronten och sedan på Tysklands
krigföring på hufvudkrigsskådeplatserna. Hans
strategiska planer ha karakteriserats som storslagna och
förde såväl under krigets första år (Tannenberg,
Masuriska sjöarna, höstfälttåget i Polen 1914) som
hösten 1916 (Rumänien) till åsyftadt resultat. Däremot
kunde den planlagda omfattningen af ryska
härens högra flygel 1915 icke fullföljas — på grund af
krigsskådeplatsens militärgeografiska beskaffenhet
och brist på trupper. Den stort anlagda offensiven
på västfronten 1918 (Amiens, Lys, Chemin des
dames) misslyckades äfven, genom Fochs skickliga
motåtgärder, som gjorde det möjligt för de allierades
orörda reserver att i rätt tid ingripa. De allierades
stora öfverlägsenhet i stridskrafter och modern
krigsmateriel tillförsäkrade dem därefter initiativet
och den slutliga segern. Förhållandena blefvo den
tyska krigsledningen öfvermäktiga. Till sin karaktär
viljekraftig och målmedveten, förstod L. att till
det yttersta taga i anspråk alla krigsskådeplatsens
och hemortens förfogbara hjälpkällor för vinnande
af krigets mål, sådant han uppfattade detta: de
tyska vapnens fullständiga seger, på hvilken han i
det längsta hoppades. L:s stora förmåga som
taktiker och organisatör erkännes äfven af hans
motståndare. Han omdanade på grund af erfarenheten
från krigets första år infanteriets uppträdande i
striden — särskildt vapenslagets försvarstaktik —
och fullständigade dess utrustning. L. införde ock
i anfallsstriden det öfverraskningens moment, som
under krigets senare skede vid många tillfällen
förskaffade tyskarna framgångar.
H. J—dt.

Ursprungligen ej alls politiskt framträdande, kom
L. att som Hindenburgs stabschef på östfronten
handlägga äfven politiskt betydelsefulla
förvaltningsärenden rörande de ockuperade områdena,
särskildt Litauen och Polen. Som generalkvartermästare
i stora högkvarteret bragte omständigheterna
honom ännu mer att syssla med politiska frågor,
och han blef den drifvande kraften inom högsta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:22:14 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcq/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free