Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miethe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Militärmarsch. Se Marsch 2.
Militärtåg. Se Järnvägståg. Suppl.
Militärveterinärsällskapet. Se Svenska militärveterinärsällskapet. Suppl.
*Militärväg, krigsv. Se äfven Förbindelser. Suppl.
*Miljukov, Pavel N., var medlem af tredje och
fjärde riksdumorna och framträdde i dessa som
den frisinnade borgerliga oppositionens ledare,
ifrade under Världskriget för energisk krigföring
i intimt samförstånd med västmakterna och väckte
1 nov. 1916 stort uppseende genom sitt våldsamma
anklagelsetal mot ministerpresidenten Stürmer. Vid
marsrevolutionen 1917 blef M. som utrikesminister
ledamot af furst Lvovs provisoriska regering och
sökte förgäfves vinna massorna för en konstitutionell
monarki med tsarevitj Alexej som tsar och storfurst
Mikael Aleksandrovitj som regent. Hans utrikespolitik
framkallade misstro hos socialisterna, som beklagade
sig öfver, att han i ett telegram (1 maj) betygade
Rysslands fasta beslut att i samförstånd med de
allierade "fullfölja Världskriget till afgörande
seger", men däremot ej omnämnde sovjets lösensord
"inga annektioner och inga krigsskadestånd"
(personligen vidhöll M. bl. a. krafvet på annektering
af Konstantinopel). M. nödgades 18 maj afgå. Efter
bolsjeviksegern (nov.) räddade han sig undan till
Kiev och sökte där 1918 kontakt med tyska regeringen i
hopp om konstitutionella förhållandens återställande
i Ryssland med tysk hjälp. Efter Världskrigets slut
har M. mestadels vistats i London och Paris samt sökt
åstadkomma en antibolsjevikisk samling af liberala
och rysk-nationellt socialistiska emigrantelement.
V. S—g.
*Milkontor. 1. Statens järnvägars milkontor lyder
fr. o. m. 1919 under Andra trafikbyrån. Personalen
vid kontoret utgöres numera (1925) af 1 föreståndare,
5 första bokhållare, 3 bokhållare och 30 öfriga
tjänstemän.
F. P.
*Miłkowski, Z., dog 10 jan. 1915 i Lausanne.
Milla, bot., namn på släktet Filipendula (se Spiræa).
Mille [mij], Pierre, fransk författare, f. 1864
i Choisy-le-Roy, juris doktor, krigskorrespondent
till "Journal des débats" under grekisk-turkiska
kriget och till "Le temps" under Världskriget,
f. d. kabinettschef för generalsekretariatet för
Madagaskar, har på offentligt uppdrag och för studier
genomrest bl. a. västra Afrika, Kongo, Indo-Kina och
engelska Ostindien. M:s alstring är ytterst rik och
skiftande: De Thessalie en Crète (1898), Au Congo
belge (1899; prisbelönt af Fr. akad.), Sur la vaste
terre (1905), Les deux Congo (1906), Barnavaux et
quelques femmes (1908), L’enfant et la reine morte
(s. å.), Quand Panurge ressuscita (s. å.), La biche
écrasée (1909), den vackra barnberättelsen Caillou
et Tili (1911), Louise et Barnavaux (1912), Paraboles
et diversions (1913), Le monarque (1914; "Monarken",
1924), En croupe de Bellone (1916), Sous leur dictée
(1917), Masr’ Eddine et son épouse (1918), Le bol de
Chine (1920), Histoires exotiques et merreilleuses
(s. å.), La nuit d’amour sur la montagne (s. å.),
L’ange du bizarre (1921), Les mémoires d’un dada
besogneux (1921), Myrrhine, courtisane et martyre
(1922), Monsieur Barbe-bleue ... et madame (s. å.),
Images exotiques et françaises (s. å.) m. fl. M. har
i sitt författarskap mycket ofta nyttjat motiv och erfarenheter från sitt reselif; som
skildrare af kolonialförhållanden har han till och
med jämförts med Kipling, hvilket är föga slående
som karakteristik af M:s läsvärda beskrifningar
och humoristisk-satiriska berättarkonst. Hans
förnämsta figurer, kolonialsoldaten Barnavaux och
"monarken", äro originellt uppfattade i sin blandning
af naivitet och medvetenhet, lefvande utanför den
reella världens kraf. Till sv. öfversattes 1924 äfven
"Tre kvinnor". Se Florian-Parmentier, "P. M." (1923).
R—n B.
Millenkovich [-vitj], Max von, österrikisk
musikskriftställare, f. 1866 i Wien (son till
skalden Stephan M., pseud. Stephan Milow,
f. 1836, d. 1915), har varit sektionsråd i
undervisningsministeriet och 1917—18 direktör
för Burgteatern. Han har under pseud. Max Morold
skrifvit operalibretter samt biografierna Stephan
Milow (1897), Hugo Wolf (1912) och Anton Bruckner
(s. å.), Die österreichische tonkunst (1918) m. m.
E. F—t.
*Miller (sp. 526). — 2. F. von M. d. y., numera
friherre von M., lämnade 1918 direktörskapet vid
konstakademien.
*Miller (sp. 526), Joaquin, dog 18 febr. 1913
nära San Francisco.
*Miller (sp. 527), W. D. Svenska tandläkarsällskapet
instiftade på sin 50-årsdag (1910) ett pris (Millerska
priset) för förtjänstfullt arbete på tandläkekonstens område.
Miller, John, pseudonym. Se Müller, J. S.,
sp. 17.
*Millerand, Alexandre, afgick från krigsministerposten
i Poincarés ministär några dagar före
presidentvalet i jan. 1913 till följd af häftiga
angrepp mot honom i yttersta vänsterns press i ett
befordringsärende. Kort efter Världskrigets utbrott
blef M. 25 aug. 1914 krigsminister och visade som
sådan synnerligen stor energi vid botandet af den
föregående regimens försummelser i fråga om arméns
utrustning Han afgick okt. 1915 med ministären
Viviani och tog under återstoden af krigstiden
liflig del i parlamentets förhandlingar. M. blef
mars 1919 som generalkommissarie styresman öfver
de återvunna provinserna Elsass och Lothringen
och bidrog på denna post väsentligt att jämna
öfvergången vid deras införlifvande i det franska
statslifvet. Bl. a. omorganiserades Strassburgs
universitet och förbereddes en utvidgning af stadens
hamn, hvarjämte han undvek alltför brådstörtade
uniformitetsåtgärder i fråga om förvaltningen. Under
valkampanjen 1919 hade M. väsentlig andel i
tillkomsten af det nationella blocket, och vid
Clemenceaus afgång jan. 1920 efterträdde han denne som
konseljpresident. Vid skadeståndsfrågans behandling
var öfverenskommelsen i Spa juni s. å. (se Skadeståndsfrågan.
Suppl.) M:s största framgång. Då
Deschanel af hälsoskäl nödgades afgå, valdes M. 23
sept. s. å. till republikens president. Han hade
på förhand tillkännagifvit, att han ej betraktade
denna post såsom uteslutande af dekorativ natur,
utan ämnade göra bruk af sina lagliga befogenheter i
intimt samarbete med sina ministrar. Också torde han
särskildt på det utrikespolitiska området mer än en
gång som president ha sökt göra sin mening gällande,
och på vänsterhåll beskyllde man honom för att under
valstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
