Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Polarexpeditioner - Polarhare - * Polarisationsinstrument - Polarkommissionen - * Polarländer. 2. Sydpolarländerna - Polceller - Polcirkeln - Pol de Mont, Karel Maria - * Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen af hvad vi kalla det västantarktiska fastlandet,
redan 1820 upptäcktes af E. Bransfield och af honom
kallades Trinity land.
1 o. 2. O. N—d.
Polarhare. Se fig. 4 å planschen till
art. Polarländer.
*Polarisationsinstrument. Å sp. 1181, rad. 4—5
nedifr. står Nörremberg bör vara Nörrenberg.
Polarkommissionen. Se Meteorologiska kongresser. Suppl.
*Polarländer. — 2. Sydpolarländerna. I politiskt
hänseende synes hela Antarktien (se d. o. Suppl.) nu
kunna betraktas som brittiskt område. Officiellt
ligger saken så, att brittiska regeringen, när det
visade sig, att öarna s. om Syd-Amerika genom sina
möjligheter för hvalfångst hade ett stort värde,
1908 utfärdade ett meddelande, att dessa områden såsom
"Dependencies of the Falkland islands" ställdes under
guvernörens på dessa öar kontroll. 1917 bestämdes
närmare, att denna ockupation skulle gälla alla
områden från Sydpolen till 50° s. br. mellan 20°
och 50° v. lgd samt till 58° s. br. mellan 50° och
80° v. lgd. Förmodligen af samma anledning, den där
nyss påbörjade hval-fångsten (se Larsen, C. A.,
Suppl.), utfärdades 1923 en liknande order rörande
alla områden mellan 160° ö. lgd och 150° v. lgd samt
60° s. br. fram till Sydpolen. Dessa områden gjordes
underlydande under Nya Zeeland och fingo namnet "Ross
dependency". — Litt.: O. Nordenskjöld, "Polarnaturen"
(1918) samt "Die Nord- und Südpolarländer" (i
"Enzyklopädie der erdkunde", Wien, 1925).
O. N—d.
Polceller. Se Ägg, sp. 1166.
Polcirkeln, station vid statsbanan Luleå—Riksgränsen,
i Jokkmokks socken, Norrbottens län, omkr. 1 km. n. om
polcirkeln.
O. Sjn.
Pol de Mont [pål də må̄], Karel Maria,
belgisk-flamländsk författare, f. 1857, d. 1922,
sedan 1882 lärare i Antwerpen, var en af den flamska
rörelsens ledare och en af dess förnämsta skalder
och verskonstnärer. Af hans diktsamlingar må nämnas
Gedichten (1880), Lentesotternijen (1881), Idyllen
(1882), In noord en zuid (1887) och Claribella
(1893). På prosa är idyllsamlingen Op mijn dorpen
(1885). Bland hans litteraturhistoriska verk äro Losse
schetsen (3 bd, 1889—90) och Drie groote vlamingen
(1901; om Conscience, J. van Beers och P. Benoit),
hvarjämte han skref flera konsthistoriska böcker
(bl. a. om Vermeer van Delft).
*Polen (po. Polska), republik i Öst-Europa. Läge,
storlek, gränser. P. ligger mellan 55° 51′ 10″ (Düna)
och 47° 43′ 50″ (Skogs-Karpaterna) n. br. samt mellan
15° 47′ 45″ (Miendzychod) och 28° 22′ 45″ ö. lgd
fr. Gr. Hela arealen utgör 386,418 kvkm. Största
bredden från v. till ö. är 800 km. och största
längden från n. till s. 925 km. Naturliga gränser har
P. endast i s., där gränsen i det närmaste följer
vattendelaren längs Karpaternas bergskedja, samt i
n. v., där polska territoriet genom en landsträcka
("polska korridoren") når fram till Östersjön med den
smala landtungan Hela (se d. o.; po. Hel), hvarigenom
polska kuststräckan uppnår en längd af 132 km. Längst
i n. bildar Düna naturlig gräns på en sträcka af 40
km.; f. ö. äro gränserna uppdragna på grundval af
olika traktater med hänsyn till dels etnografiska,
dels, i somliga fall, till strategiska eller
kommunikationstekniska förhållanden. P. gränsar
i v. till Tyska riket, i n. till Tyska riket
(Ostpreussen), Litauen och Lettland, i ö. till
Ryssland (Hvit-Ryssland och Ukraina) samt i s. till
Rumänien och Tjecho-Slovakien.
Ytbildning. I stort sedt, är P. ett slättland och
utgör en fortsättning af nordtyska slättlandet
mot ö. samt bildar öfvergången till ryska
slättlandet. Endast längst i s. är landet
mera kuperadt intill Karpaternas sig brant
öfver slätten höjande skogklädda bergskedja,
hvars högsta och brantaste del utgöres af de i
v. befintliga Tátrabergen (högsta spets, Rysy, 2,503
m.). Längre mot ö. sänka sig Karpaterna åter för
att i närheten af rumänska gränsen höja sig till det
vilda och ödsliga Czarnohoramassivet (Hoverla 2,058
m.). Större höjdformationer förekomma f. ö. endast
i s. v. i trakten af Kielce, där Lysagóra-massivet
(medelhöjd 300 m.) tvingar Weichsel att beskrifva en
stor båge mot ö., samt i östra Volynien i närheten
af ryska gränsen i trakten af staden Kremenets
(po. Krzemieniec). Öfver låglandet i n. höjer sig
endast polska Pommern med natursköna moränåsar
(250 m.). Norr om en linje Łódż—Lublin—Równe
sänker sig landet och öfvergår närmare hafvet,
i västra P. och Masovien (po. Mazowsze), i
Baltiska-insjöbältet, som sträcker sig från
Brandenburg genom Stor-P.—Masuren—Vilnaområdet
ända upp in i Lettland. Kusten är flack och sandig;
en stor del utgöres af den 35 km. långa landtungan
Hela. Stranden är långgrund och försandas alltmer; på
enstaka punkter, såsom i hamnen Putzig (po. Puck),
är den tillgänglig för grundgående fartyg, men
endast vid fiskarbyn Gdynia (ty. Gdingen), omkr. 20
km. n. om Danzig, finns ett större djup (omkr. 6 m.),
hvarför där nu bygges en större hamn för sjögående
fartyg. Norra hälften af P., med sjöar och träsk i
sina lägst belägna delar och f. ö. stora, fordom till
stor del skogbevuxna sandslätter i Stor-P. (Posen
och Masovien), som i Kujavien äro starkt uppblandade
med rullsten, bär spår af att ha utgjort södra
utlöparen för den stora landisen, som vid sin
nedsmältning efterlämnat ett djupt täcke af sand och
erratiska block, med en kedja af sjöar, som först i
historisk tid reducerats till sitt omfång eller delvis
uttorkat. Under den tidigaste medeltiden bildade dessa
postglaciala sjöar i västra P., i trakten af sjön
Goplo, ännu ett stort, genom delvis farbara kanaler
förenadt sjöbäcken (Mare polonicum), antagligen med
aflopp i riktning mot Östersjön, hvaraf nu återstå
blott mindre, från hvarandra genom fast land åtskilda
sjöar. I södra delen af P., som icke kommit under
landisens inflytande, framträda löss-formationer
(Galizien, po. Malopolska) och utgöra den bördigaste
delen af P. jämte de östra landsdelarna, Podolien
och Volynien, där jordmånen bildas af den fruktbara
"svarta jorden".
Floder. Vattendelaren utgöres af berglandet längst
i söder, hvarför så godt som alla P:s vattendrag
flyta från söder till norr och falla ut i
Östersjön. Undantag bilda i ö. Dnjestr och Prut,
som ha sina källor i östra Karpaterna, flyta mot
s. ö. och utfalla, Prut i Donau (i Rumänien) och
Dnjestr i Svarta hafvet, samt Pripet (po. Prypeć),
från närheten af sjön Świteź, som flyter mot ö. genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
