Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåvik - Blåvikens revir - Blåvingar - Blåvitriol - Blåvärme - Blåyta (blåved) - Bläck - Bläcka - Bläckfiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Blåvikens revir—Bläckfiskar
312.
by och Rinna ett pastorat i Linköpings stift,
Göstrings kontrakt; tillhör storkommunen Södra
Göstring.
Blåvikens revir, adr. Lycksele, tillhör Umeå
distrikt och omfattar delar av Lycksele socken
i Västerbottens läns lappmark. Areal 44,358 har
statsskogar.
Blåvingar, Lycaena, ett släkte
dagfjärilar, i allmänhet av rätt ringa storlek. De ha
fått sitt namn av den vackra blå färg, som
vanligen pryder översidan av hanens vingar.
Honorna däremot äro oftast mörkbruna med svagt
blå glans vid vingbasen. Larverna hos en del
arter avsöndra ur en körtel en vätska, omtyckt
av myror, som medföra larverna till sina bon,
där de förpuppas. Till b. höra bl. a.
allmänna blåvingen el. argusfjärilen
(L. argus) och ängsblåvingen (L.
semiar-gus), som äro vanliga på ängar.
Blåvitriöl, dets. som kopparsulfat.
Blåvärme, se Blåskörhet.
Blåyta (b 1 å v e d), en genom inverkan av
svamphyfer framkallad missfärgning av
barr-trädsvirke, främst tallvirke. En del av dessa
svampar tillhör ordn. Sphaeriales bland
pyre-nomyceterna, andra äro hyfomyceter. De livnära
sig av vedparenkymets plasma och assimilater
(stärkelse, fett o. s. v.). Då hyferna äro
beroende av denna näringskälla, kommer deras
utbredning att begränsas till stammens
splintman-tel; kärnveden går fri från angrepp. Den
blå-aktiga färgtonen beror på att de fint fördelade,
mörkbruna hyferna skimra igenom vedens
gulvita cellväggar. Ehuru b. icke innebär någon
försämring av virkets tekniska egenskaper,
åtminstone icke nämnvärt, medför den alltid en
väsentlig kvalitetsförsämring. De egentliga
härjningarna uppstå i timmerförråd och brädgårdar.
För att hindra b. bör virket komma i vatten så
snart som möjligt efter avverkningen.
Bläck, färgade vätskor, avsedda att användas
vid skrivning för hand. Det b., som i forntiden
användes, bestod av i vatten uppslammade
färgämnen jämte något bindemedel. Under
medeltiden framställdes b. av galläpplen och järnsalter.
Vid mitten av 1800-talet började s. k. a 1
isari n b 1 ä c k framställas, vilket är en verklig
lösning av järnsalter med förmåga att tränga
djupare in i papperet. Därmed blir det svårare
att utplåna. Det innehåller järnsalter av
garvsyra och gallussyra jämte ett lämpligt
anilin-färgämne, som förlänar b. färg. Den avsedda
stabila, mörka färgen framkommer efter
skriftens torkning på gr. av luftens oxidation. I
Sverige utfärdades bestämmelser om
normalbläck 1907.
Färgade b. äro vattenlösningar av olika
organiska färgämnen, vanligen försatta med något
gummi.
Kopiebläck äro sammansatta av samma
beståndsdelar som vanliga skrivbläck men äro
mera koncentrerade och dessutom försatta med
hygroskopiska ämnen, vilka hindra full
intorkning, nämligen vanligen glycerin el. dextrin,
socker el. kalciumklorid. Vid kopieringen färgar
den halvtorra skriften lätt av sig på det vita
kopiepapperet.
Hektografbläck äro mera tjockflytande
genom tillsats av större mängd gummi el.
dextrin och innehålla vanligen som färgande
beståndsdel något organiskt färgämne.
Märkbläck. En vattenlösning av
silver-nitrat, ammoniak och gummi ger på tyg en
skrift, som vid strykning med varmt järn
svartnar genom utfällning av metalliskt silver.
Sympatetiskt b. (osynligt, hemligt b.)
avser att dölja skriften, tills den med lämpliga
medel göres synlig. En som b. använd utspädd
lösning av koboltklorur låter skriften framträda
blå vid uppvärmning men åter försvinna efter
avkylning. En skrift med j ärnkloridlösning
framkallas genom bestrykning med en lösning
av gult blodlutsalt.
Bläcka. Vid utstämpling av skog utmärkas
de till avverkning bestämda träden genom att
man med yxa vid brösthöjd avflår ett stycke
av barken, en s. k. bläcka, så att den vita veden
blir synlig på en yta av omkr. en flathands
storlek. I stället för att bläcka träden, som
därigenom utsättas för rötskador, brukar man måla
märken på dem. Genom bläckning el. målning
utmärkas även färdleder i obebyggda trakter.
Bläckfiskar, Cephalo’poda, en klass av blöt-
Tioarmad bläckfisk, Sepia officinalis.
An anus, Dep trattens neddragare. Fl fena, H
urinblåsa, K gäle, Kh gälhjärta, Kn broskgropar på
tratten, Km de i fördjupningarna passande
förhårdningar-na på manteln, L lever, N njuröppningar, P penis.
Sch och Schi mantelns från varandra dragna snittytor,
T bläcksäck, Tr tratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
