Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bretagne - Historia - Breteuil, Louis Charles Auguste le Tonnelier - Brétigny - Breton, André - Breton, Jules - Bretoner - Bretonska klubben - Bretonska romaner el. Artursagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Breteuil—Bretonska romaner
806
villkor för B. kunde Ludvig XII av Frankrike
vinna hennes hand och hertigdöme. Motvilligt
hade Anna förmält sin dotter C 1 a u d e, som
1514 ärvde B., med Frans av Angouléme,
sedermera konung Frans I, som i Vannes 1532
bekräftade B:s privilegier. Genom detta giftermål
blev landet definitivt förenat med Frankrike.
Men ännu så sent som på 1700-talet stod strid
om B:s privilegierade ställning. Under senaste
årtionden har i B. uppstått en nationalitetsrörelse
med krav på autonomi el. självständighet för
landet, B r e t 0 n. Förespråkarna för denna
radikala lösning sökte under 2:a världskriget vinna
tyskt samförstånd till dess förverkligande.
Breteuil [bratö’j], Louis Charles
August e le Tonnelier, baron de B., fransk
diplomat (1730—1807). Han sändes 1763 av
Choiseul som ambassadör till Stockholm för att
hindra hattarnas fall, som dock inträffade vid
riksdagen 1765—66 trots B:s utlägg (2 mill.
livrés). Efter franska politikens svängning
våren 1766 till förmån för svenska konungamaktens
stärkande understödde B. hovpartiet men delade
ej Choiseuls uppfattning om lämpligheten av
revolutionära medel och återkallades 1767.
Därefter ambassadör i Holland, Neapel och Wien,
var B. 1783—87 minister för kungliga huset och
1789 en kort tid utrikesminister. Emigrerad ledde
han som Ludvig XVI :s förtroendeman konungens
hemliga förhandlingar med Europas makter. Han
återvände till Frankrike 1802.
Brétigny [bretinji’], by i fr. dep.
Eure-et-Loir, 9 km ö. om Chartres. Där slöts 8 maj
1360 fred mellan England och Frankrike, varvid
Frankrike måste avträda Calais, Gascogne,
Guienne, Poitou m. m. till England, varemot
Edvard III av England avsade sig sina anspråk
på Frankrikes tron och på Normandie.
Breton [bratå’], André, fransk författare
(f. 1896), en av grundarna av surrealismen. Han
offentliggjorde 1924 det första surrealistiska
manifestet. Ett andra manifest publicerade han
1929. B. kräver häri en revolution i konst och
liv. Surrealismen vill ge fritt utlopp åt de
krafter i själen, som förträngts av civilisationen.
Dikten skall vara ett direkt utflöde av det
undermedvetna själslivet och närma sig drömmen.
Med denna uppfattning förknippas ett ockult
drag, som kommer fram i B:s mest kända
roman ”Nadja” (1928). Det viktigaste av B:s
poesi ingår i ”Le
revolver å cheveux
blancs” (1932). S. å.
utgav han den
essäistiskt utformade
skriften ”Les vases
communicants”. Bland
hans senare verk må
nämnas
kärleksromanen ”Arcane 17”
(1946). Även i flera
senare skrifter har han
diskuterat
surrealismen. Under 2 :a
världskriget var B. som
po
litiskt hörde till yttersta vänstern, bosatt i
Amerika. Gunnar Ekelöf har översatt en del av B:s
poesi till sv. i antologierna ”Fransk surrealism”
(1933) och ”Hundra år modern fransk dikt”
(1934).
Breton [bratå’], J u 1 e s, fransk målare (1827
—1906). Han framställde bilder ur bondelivet
i n. Frankrike med lyrisk känsla och musikalisk
färgharmoni, idealiserat men utan sötaktighet.
B. var jämväl skald och utgav även
levnads-minnen ”Vie d’un artiste” (1890) och ”Un
peintre paysan” (1896) samt en bok om måleri
(1904). Monografi av M. Vachon (1899).
Bretöner, bretagnare. Adj.: Bretonsk.
Bretonska klubben, jakobinklubbens
ursprungliga benämning, se Jakobiner.
Bretonska romaner el. A r t u r s a g o r, en
grupp fornfranska episka dikter. De voro
rid-dardikter med keltiskt ämne och uppstodo på
1100-talet. Det är det då framträdande
riddar-väsendets ideal, som återspeglas i denna
diktning, som därav fått namnet épopée courtoise
(den höviska epiken). Namnet på denna diktart
har uppkommit därav, att i alla dessa dikter
vissa bretonska hjältar och sagor spela en större
el. mindre roll. Konung Artur och riddarna av
runda bordet förekomma i dem alla. Berättelsen
om denne konung fortlevde kraftigast hos de till
Bretagne under 400- och 500-talet flyktade
kel-terna, vilka alltjämt uppehöllo förbindelsen med
sina stamfränder i n. Emellertid uppflammade
efter den normandiska erövringen av England
1066 även där det länge undertryckta keltiska
nationalmedvetandet, och man började ånyo
sysselsätta sig med de gamla hjältarna. En utförlig
berättelse om Artur upptogs i Geoffrey of
Monmouths (d. 1154) krönika ”Historia regum
Britanniae”, som under närmaste tiden flera
gånger översattes till franska (berömdast av
dessa översättningar är ”Roman de Brut” av
Robert Wace omkr. 1155). Artursagorna
kom-mo i Frankrike på modet, och skalderna
uppsökte keltiska ämnen för sina dikter. De
upp-togo dem emellertid ej från krönikorna utan
från sagor från Bretagne. I dessa hade Artur
förvandlats från en walesisk nationalhjälte till
en sagokonung i ett ridderligt och lysande hov,
och berättelserna hade på mångfaldigt sätt
sammanvävts med inhemska bretonska sagoelement,
även med franska. Här och där kan man i dessa
dikter spåra uråldriga föreställningar från
keltisk mytologi, t. ex. om dödsriket. Även det
fantastiska, det underbara, féartade och
övernaturliga, som utgör ett väsentligt element i
sagorna, torde ha keltiskt ursprung. De franska
skaldernas förhållande till de bretonska
traditionerna var emellertid mycket fritt. De upptogo
bl. a. även orientaliska och antika motiv i sina
romaner, vilka diktades under inflytande av det
stegrade antikstudiet och den provensalska
kärlekslyriken.
Den äldsta av dessa bretonska romaner är
troligen ”Tristan”, säkerligen urspr. en serie av
fristående sagor, vilka slutligen löst förbundits
kring själva huvudmotivet. Kärleken uppfattas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
