Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Förenta staterna
496
Nordstaternas och Sydstaternas demokrater
nominerade skilda kandidater; det republikanska
partiet erövrade alla icke slavstater utom en och
tryggade därmed segern för sin kandidat
Abraham Lincoln.
Det demokratiska partiets sprängning samt
valet av Lincoln, som i Sydstaterna betraktades
som en representant för en sydstatsfientlig
minoritet, medförde unionens sprängning. South
Carolina, där separatismen alltid var särsk.
stark, utträdde omedelbart ur unionen; en stark
folkrörelse i Sydstaterna resulterade i att även
flertalet andra slavstater utträdde, efter en tid
förenade i Amerikas konfedererade stater under
Davis som president. De underhandlingar, som
fördes i syfte att åstadkomma en fredlig lösning,
blevo resultatlösa. I och med att South
Carolinas myndigheter läto beskjuta Fort Sumter
och Lincoln besvarade detta med inkallande av
milisen, var nordamerikanska inbördeskriget (se
d. o.) ett faktum.
Republikaner och demokrater.
Samhällets omdaning. 1864—1901.
Inbördeskriget, som 1865 ändade med
Nordstaternas fullst. seger, bringade unionens finanser
i oordning. Sydstaterna voro utarmade, och
genom Lincolns emancipationsakt av 1862 hade
slaveriet där förklarats upphävt. Efter segern
var det Lincolns mening att åter upptaga
Sydstaterna i unionen mot att de erkände denna
bestämmelse. Men Lincoln föll 1864 offer för en
fanatisk sydstatsmans kula; hans ersättare
Andrew Johnson fick övertaga den föga
tacksamma uppgiften att gentemot en
segerdruc-ken representation av nordstatsmän, ledd av T.
Stevens och C. Sumner, föra talan för den
återställda unionens samfälla bästa. Dessa
nord-statspolitiker, de s. k. radikala republikanerna,
voro ej nöjda blott med slaveriets avskaffande;
åtskilliga republikaner krävde full
medborgarrätt för negrerna i Sydstaterna, för att dessa
skulle upptagas i unionen, samt straffåtgärder
mot de tredskande Sydstaterna. Förgäves
kämpade Johnson emot; kongressen drev sin vilja
igenom, och negrernas valrätt stadfästes genom
igæ tillägget till unionsförfattningen.
Rekonstruktionslagen av 1867 ställde Sydstaterna under
militärförvaltning, tills I5:e tillägget antagits.
Tvångsregementet, som fyllde hela U lys ses
Gr an t s presidenttid (1869—77), framtvingade,
att Sydstaterna antogo detta tillägg; i spetsen
för negrerna och skyddade av militärväldet styrde
och ställde i Sydstaterna tvivelaktiga existenser,
carpetbaggers, från Nordstaterna. Det är
otvivelaktigt, att regeringssystemet i Sydstaterna var
rent vanstyre; den inhemska befolkningens
reaktion häremot tog sig uttryck bl. a. i hemliga
sällskap och terroristdåd mot de nya makthavarna;
först sedan Rutherford Hayes 1877
blivit president och återkallat trupperna från
Sydstaterna, åstadkoms här full ordning.
Sydstaternas egna män återtogo makten; på olika sätt
lyckades man utestänga negrerna från politiskt
inflytande och beröva dem deras valrätt; de vitas
rashat mot negrerna, särsk. starkt i Sydstaterna,
går tillbaka till tiden efter inbördeskriget, The
Reconstruction Period. Genom mangrann
uppslutning kring det demokratiska partiet, som
inom unionsrepresentationen bekämpat de radikala
republikanernas politik, kunde man åter
tillförsäkra sig ett visst inflytande inom unionen:
sedan de v. staterna i huvudsak anslutit sig till
republikanerna, var den gamla alliansen mellan
The Solid South och Tammany Hall med anor
från Jeffersons dagar återställd.
Republikanernas parti var urspr. en allians
mellan Nordvästerns farmare och Nordstaternas
merkantilt orienterade befolkning. Efter kriget
undergick detta en förvandling i samband med
näringarnas uppsving. Under årtiondena efter
kriget gick industrien hastigt framåt, gynnad av
en ny protektionistisk tariff av 1862. Över huvud
var 1870-talet en spekulationens tid, varvid särsk.
stora järnvägsbyggen lockade. I dessa företag
intresserade sig de ledande republikanerna, och
företagens ledare intresserade sig i det
republikanska partiet. Republikanerna i härskarställning
dominerades av industriella och merkantila
intressen. Den korruption av partiledningen, som
följde av samgåendet med storfinansen, samt
Grants hänsynslösa tillämpande av
spoils-syste-met födde en stark opposition bland partiets s. k.
”liberala” element. I kravet på en reform av
förvaltningen samt korruptionens bekämpande hade
de ofta gemensamma intressen med demokraterna.
Många kvarblevo i partiet och hävdade
därigenom sin särställning; de republikanska
presidenterna Hayes, James Garfield (1881) och
Chester Arthur (1881—85) motsvarade
också i vissa avseenden de liberala önskningarna.
Men när J. Blaine nominerades till republikansk
presidentkandidat, bröt en stor grupp sig ut ur
partiet {The Mugzvump Revolt) och gick vid
1884 års val samman med demokraterna;
alliansens kandidat Grover Cleveland blev vald,
men han lyckades knappast genomföra några
betydande reformer och besegrades 1888 av
republikanen Benjamin Harrison, under vars
tid 1890 en ny protektonistisk tulltariff
genomfördes. Motståndet mot tullpolitiken förde än en
gång 1893 Cleveland till Vita huset. Han
genomdrev, att ytterligare ett stort antal ämbeten
undandrogos från spoils-systemet och att 1890 års
tulltariff modifierades något. I huvudsak intogo
presidenterna från Lincolns död fram till
sekelskiftet icke en ledande ställning, och de förmådde
svårligen hävda sig gent emot de främsta
kongresspolitikerna. Congressional Government är en
term, som använts för att visa, var maktens
tyngdpunkt under detta skede var belägen.
Under tiden efter inbördeskrigets slut kunde
man först inhösta vinsterna av Polks
landvinningar. Homestèadlagén av 1862, som bl. a.
avsåg att under det pågående inbördeskriget knyta
nordvästerns nybyggare fast till Nordstaternas
sak, gav de nybyggare, som önskade upptaga
land till odling, så fördelaktiga villkor, att de
knappast kunde bli bättre. Till följd härav och
på grund av den starka immigrationen från bl. a.
Tyskland och Skandinavien blevo även v. F. lag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
