Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gall, Franz Joseph - Galla (medicin) - Galla (veterinärväsen) - Galla (folk) - Gallait, Louis - Galla Placidia - Gallarate - Gallas, Matthias, greve av Campo, hertig av Lucera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Galla—Gallas
656
upptäckter.
Regeringen förbjöd honom 1801
att fortsätta, enär hans
lära ansågs leda till
materialism. I
sällskap med sin trogne
medarbetare
Spurz-heim lämnade G. 1805
Wien, varefter de
under stort bifall
förkunnade frenologiens
grundsatser i olika
länder. 1807 bosatte
sig G. i Paris och
började snart en
före
läsningskurs, som hänförde många lärda. Tills,
m. Spurzheim utgav G. 1810—19 sitt förnämsta
arbete, ”Anatomie et physiologie du système
nerveux” (4 bd). G:s betydelse för
hjärnforskningen har undanskymts av hans
psykologiskanatomiska system, frenologien, som var i grund
och botten misslyckat.
Galla (lat. bilis, fel), en blandning av
levercellernas tunnflytande sekret och slem. G.
avsöndras kontinuerligt under mycket lågt tryck,
varför även ett ringa hinder för dess avflöde
kan framkalla gulsot (se d. o.). I vila lagras
g. delvis i gallblåsan och tömmes under
mat-smältningsarbetet så mycket rikligare i tarmen.
G. är vanl. guldgul; biåsgallan blir dock ofta
grönaktig. Reaktionen är alkalisk, smaken
intensivt besk. G :s karakteristiska beståndsdelar äro
gallsyrade salter, kolesterin och gallfärgämnen;
f. ö. innehåller den lecitin, neutralfett, tvål,
urinämne, salter m. m. Galls yrorna äro
uppbyggda av två slags beståndsdelar, å ena sidan
aminosyrorna taurin och glykokoll, å den andra
högmolekylära kolalsyror.
Viktigast av gallfärgämnena är b i 1
i-rubin, ett rödgult, kristalliserande, i alkalier
lösligt ämne, som genom syrsättning lätt övergår
först till grönt b i 1 i v e r d i n och sedan till
andra gallfärgämnen, bilicyanin, biliprasin,
bili-humin m. fl. Bilirubin är utan tvivel en produkt
av blodfärgämnets sönderdelning.
Mängden av den g., som en fullvuxen
människa under dygnet avsöndrar, uppskattas till
V2—1 1. Av denna mängd bortgår en del med
tarmuttömningarna, resten resorberas åter i
tarmen och beskriver sålunda ett slags kretslopp
i kroppen. Under normala förhållanden spelar
g. en mycket viktig roll som underlättande
diges-tionen och resorptionen, först och främst av fett,
i det att g. är ett utmärkt lösningsmedel ej blott
för neutralfett utan även för dess närmaste
sön-derdelningsprodukter, fettsyrorna, och därav
bildad tvål. Dessutom har g., vars avsöndring
växlar med den intagna födans beskaffenhet,
förmågan att aktivera enzymen i pankreas och
således påskynda pankreassaftens inverkan såväl
på fett som på äggviteämnen och kolhydrat.
G. är således av betydelse för digestionen av
samtliga näringsämnen. Eftersom åtskilliga
vitaminer tillföras organismen lösta i fettämnen,
för
svåras vid nedsatt gallflöde till tarmen kroppens
vitaminförsörjning, bl. a. med K-vitamin.
Galla, veter., abnorm utspänning av
ledkapslar el. senskidor genom ökad vätskeansamling.
Gallor uppkomma antingen av överansträngning
el. som följd av akut led- el.
senskideinflamma-tion. G. behandlas med tryckförband,
våtvär-mande omslag o. dyl.
Galla (de flesta kalla sig or omo’, ”människor”),
ett stort, i flera huvudgrupper och talrika
stammar (arussi, borana m. fl.) delat hamitiskt folk
i Etiopien och Somalilands inre delar samt i
n. Kenia. Deras antal uppskattas till 8 mill. G:s
storhetstid började på 1500-talet, då de en tid
t. o. m. behärskade hela centrala och s. Etiopien.
De rena g. äro Ijushj^ade, välvuxna och vackra.
I s. äro de mycket blandade med negrer. Urspr.
voro g. ett herdefolk och är ännu så i s., medan
de i n. även blivit bofasta jordbrukare. Bland
nomaderna råder ett patriarkaliskt samhällsskick,
bland de bofasta ett mera demokratiskt med
styrelse, bestående av ett valt råd, medan viktiga
beslut avgöras av hela folkförsamlingen. De
flesta äro hedningar, med tro på ett högsta
väsen (wak). Särskilt bland nomaderna spelar
gräset, som boskapen lever av, en viktig roll i
riterna.. De östliga g. äro delvis
muhammedaner; de i n. tillhöra den etiopiska kyrkan.
Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsförsök bland
g. började 1877; genom dess evangelist
gallamannen Onesimus (döpt 1872) ha bibeln och flera
skolböcker översatts till gallaspråket. — Litt.:
P. Paulitschke, ”Ethnographie Nordost-Af rikas”
(2 bd, 1893—96); N. Hylander, ”Om gallafolket”
69°7)- .
Gallait [galä’], Louis, belgisk målare (1810
—87). Han var en av det Delarocheska
historiemåleriets adepter och vann stort rykte genom
tavlor som ”Karl V :s tronavsägelse” och
”Skyttegillet inför Egmonts och Hoorns lik”.
Ga’lla Placi’dia, se Placidia.
Gallara’te, stad i Lombardiet i n. Italien, 40
km n. v. om staden Milano; 13,000 inv. Viktig
järnvägsknut. Bomullsindustri.
Ga’llas, M a 11 h i a s, greve av C a m p o,
hertig av Lucera, kejserlig generallöjtnant (1584
—1647). Han kom först i spansk tjänst, därpå
1618 i ligans och blev 1629 kejserlig
generalmajor. 1631 blev han överstefälttygmästare, 1632
fältmarskalk och 1633 generallöjtnant. G. var
överbefälhavare för de kejserliga trupperna i
Italien under mantovanska tronfölj dskriget,
deltog sedermera i kriget mot svenskarna i
Tyskland och åtnjöt stort förtroende hos
Wallen-stein, som gjorde honom till sin närmaste man.
G. svek honom dock vid konflikten med kejsaren
och erhöll därför riklig belöning. Efter
Wallen-steins död hade G. stor del i segern över
svenskarna vid Nördlingen. Han förde 1635—36
befälet mot Bernhard av Weimar i Rhentrakterna,
1637—39 mot Banér, i början med framgång,
sedermera olyckligt, och nedlade då sitt befäl. 1643
blev han på nytt överbefälhavare men led
upprepade motgångar mot Torstenson, varpå han
1645 åter avgick som överbefälhavare och i
stäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
