Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk musik - Italienskt bokhålleri - Italiensk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Italiensk musik—Italiensk teater
272
Italiensk musik framträder täml. sent som
fullt individuell tonkonst. På 300-talet började
kyrkomusiken i Västerlandet få en egen
centralpunkt i Milano med biskop Ambrosius, men
denna musik var ännu på 600-talet i det stora
hela bunden av den orientaliska traditionen.
Gregorius den store fastställde omkring år
600 ordningen för musiken vid gudstjänsten, och
fr. o. m. denna tid framträder Rom som
medelpunkt åtm. för den liturgiska musiken. På
1000-talet fick Italien sin första mera betydande
musikerpersonlighet i Guido från Arezzo,
som införde solmisationen och förbättrade
notskriften. Först med 1300-talet framträdde en
verkligt inhemsk tonsättarskola med Florens som
centrum. Italien förblev dock under hela
1400-talet och förra hälften av 1500-talet mera
mottagande än givande. Först med Palestrina (d.
1594) blev Italien centralpunkten inom musiken,
och det bibehöll två sekel denna dominerande
ställning (1550—1750). Två skolor voro de ledande:
den romerska, med ren, ädel, kyrklig, polyfon
a cappella-sti\, och den venetianska, med
flerkö-rig stämgruppering och strävan efter
vokalinstru-mental stil. Till den förra hörde utom Palestrina
bl. a. bröderna Nanini, Luca Marenzio,
A n i m u c c i a; till den senare Cipriano de
Rore, Andrea och Giovanni G a b r i
e-1 i samt teoretikern Z a r 1 i n o. Omkr. 1600
började den sceniska musiken samla huvudintresset
till sig, och Florens blev för en kort tid
medelpunkt för denna. C a c c i n i och P e r i skapade
där operastilen med solosång, ackompanjerad av
instrument. I början hade denna solosång endast
recitativisk form, men efter hand blev melodiken
mera framträdande, och två skilda stilarter
utbildades, recitativ och aria. Monteverdi i
Mantova förde operan upp på ett mera
konstnärligt plan. Med 1640-talet vann Venedig främsta
platsen med C a v a 11 i och C e s t i som
ledande. I Rom verkade C a r i s s i m i för
kyrkomusiken. Oratoriet och kantaten blevo hans främsta
konstarter. Även inom den instrumentala
musiken intog Rom en ledande plats med orgelspelaren
Frescobaldi och violinisten C o r e 11 i. Med
1700 talets början begynte Neapel intaga främsta
platsen i Italiens och därmed Europas musik. Den
förste, som skapade denna Neapels
centralställning, var Alessandro Scarlatti, lika
betydande som kompositör av operor, oratorier och
kantater som i egenskap av lärare och
konserva-torieledare. De närmast följ, mästarna blevo
Pergolesi, Leo och D u r a n t e. Vid
sidan av Neapel framträdde Venedig med goda
konservatorier. De främsta bland männen där
voro L o 11 i och G a 1 u p p i. Violinens yppersta
mästare vid samma tid voro även norditalienare,
Geminiani, Tartini, Locatelli och
P u g n a n i. — Efter 1750 började Italien
långsamt glida ned från sin ledande ställning inom
Europas musik, och Tyskland trädde i dess
ställe. Till de italienska mästare, som vågade
upptaga tävlan med de tyska mästarna, hörde P i
c-cini, Cimarosa och Paesiello, alla
framstående som kompositörer av komiska operor
(opera buffa). Mot slutet av 1700-talet
framträdde några nya mästare, men de föredrogo att
stanna utanför hemlandet och anpassa sig efter den
tyska skolan: Salieri, Cherubini, S p o
n-t i n i och P a è r.
Denna Italiens musikaliska svaghetstid fortsatte
fram till mitten av andra årtiondet av 1800-talet, då
ånyo en ledande mästare uppstod, som kunde tävla
med de bästa tyska och franska, R 0 s s i n i. Efter
honom följde B el lin i och Donizetti.
Inom sången framträdde konstnärer med europeiskt
rykte, ss. Rubin i, Tamburini och L
a-b 1 a c h e samt sångerskorna Pasta, P e r s i
a-n i och G r i s i. Av andra artister må nämnas
violinisterna V i o 11 i och Paganini. —
1840—80 stod musiken ånyo lågt i Italien. Endast
en större tonsättare framträdde, V e r d i, och vid
hans sida B o i t o. Efter 1880 skedde småningom
en utveckling till det bättre, i det att
undervisningsanstalterna reorganiserades, operorna
förbättrades, föreningar för kör-, orkester- och
kammarmusik bildades. Italien lyckades, åtm. för en
tid, vända uppmärksamheten till en ny konstform
inom operan, v e r i s m e n. De ledande namnen
voro M a s c a g n i, Leoncavallo, P u
c-c i n i. Inom den instrumentala och kyrkligt
vokala musiken framträdde mot århundradets slut
Giovanni Sgambati, Enrico Boss i,
M a r t u c c i och W o 1 f-F e r r a r i. För
1900-talet ha bl. a. följ, varit representativa: Al f
redo Casella, Mario C a s t e 1 n. u o v
o-T e d e s c o, Francesco Malipiero,
II-debrando Pizzetti och O 11 o r i n c
R e s p i g h i. Stora italienska orkesterdirigenter
som Toscanini ha i sin tur varit lysande
företrädare för Italiens höga musikkultur. — Litt.:
”Handbuch der Musikgeschichte”, utg. av G.
Ad-ler, 1 (2: a uppl. 1930).
Italienskt bokhålleri kännetecknas av
dagboks-posternas direkta införande i huvudboken. Jfr
Bokföring.
Italiensk teater. Teatern uppstod i Italien
liksom annorstädes ur de liturgiska spelen, som i sin
ordning under 1200-talet utvecklats ur
växelsångerna (laude) vid de kyrkliga högtiderna. Le sacre
rappresentazioni fingo i Prato della Valle sin
första och i Florens på 1300-talet sin slutgiltiga
form. Uppförandet blev ej längre prästernas sak
utan övertogs av särskilda compagnie di pietå e
devozione. Vid hoven och universiteten uppfördes
samtidigt skådespel på latin efter Senecas
mönster. Mot slutet av 1400-talet återupplivades i Rom
under påvarna Paul II och Sixtus IV intresset
för den antika teatern. Likaså vid de
konstäls-kande hoven i Ferrara (Este) och Mantova
(Gon-zaga), där Polizianos ”Orfeo”, det första på
italienska skrivna profandramat, uppfördes 1471 och
där tidens främsta yrkesskådespelare voro
anställda. Den litterära farsen framträdde någon
gång som moralitet, oftast blott som tidsfördriv,
ss. den neapolitanska. Under 1500-talet voro i
tragedien de gamla grekerna och i komedien de
gamla romarna mönstren, ehuru också en
självständig komedidiktning framträdde. De religiösa
spelen upptogos under 1500-talet också vid hoven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
