Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget - Trettondagen el. trettondedag jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
341
Trettondagen
342
(juni 1629). Samtidigt drogo katolikerna genom
restitutionsediktet (1629) konsekvenserna av sin
seger.
3) Det svensk-tyska kriget (1630—
35). Nederländerna fortsatte emellertid
framgångsrikt sin kamp mot Spanien, och i Italien
ledde mantovanska tron följdskriget 1629 till
väpnad konflikt mellan Frankrike och de
habsburgs-ka makterna. Genom stilleståndet med Polen i
Altmark sept. 1629, som förmedlades av
Frankrike, fick Gustav Adolf fria händer. Han ville
på en gång tillgodose Sveriges och sina
tros-förvanters intressen genom att framtvinga
återställandet av de gamla förhållandena åtm. i
Nordtyskland och garantera deras fortbestånd
genom ockupationer. Militärt underlättades hans
företag därigenom, att kejsaren på
kurfurstedagen i Regensburg tvangs att offra Wallenstein.
Om Gustav II Adolfs lysande framgångar i
Tyskland 1631 (slaget vid Breitenfeld,
besättandet av Mainz m. m.) och våren 1632 (slaget vid
Lech, där Tilly dödades, och inträngandet i
Bayern) se Gustav, sp. 504 ff. Segrarna gjorde
det möjligt för Gustav Adolf att upptaga planer
på den tysk-svenska protestantismens
organisation i ett ständigt vapenförbund, som skulle ha
givit protestantismen ett dominerande inflytande
i Europas politik. Förgäves sökte Richelieu
inskränka hans aktion till kampen mot kejsaren
och balansera hans makt med ligan. Sedan
Wallenstein i dec. 1631 återfått befälet, mötte
Gustav Adolf ett hårdare motstånd, och hans död
i slaget vid Lützen 6/n 1632 tillintetgjorde för
alltid hans nyskapande organisatoriska tankar.
Axel Oxenstierna övertog nu ledningen, medan
befälet delades mellan G. Horn och Bernhard
av Weimar. Oxenstierna fullföljde ej sin
herres vittutseende planer. Såvitt möjligt
koncentrerade han Sveriges egna resurser vid Östersjön
och mot dess opålitliga grannar. Kriget i
Tyskland hoppades han kunna avsluta huvudsakl. med
de tyska protestanternas egna krafter. Det
lyckades honom också att på konventet i Heilbronn
sammansluta de sydtyska ständerna (april 1633),
men innan de övriga ständernas anslutning
vunnits, undanrycktes grunden för den bräckliga
byggnaden. Sedan kejsaren på grund av
Wallen-steins allt tvetydigare förhandlingar låtit mörda
honom (i Eger febr. 1634), kom större kraft i
den katolska krigföringen. Svenskarna blevo i
grund slagna vid Nördlingen (aug. 1634),
Heil-bronnförbundet föll sönder, de flesta ständerna
slöto, följande Sachsens exempel, fred med
kejsaren i Prag (maj 1635), och Sachsen började
till sist fientligheter mot Sverige, som ej antog
Pragfreden. Då Frankrike tvangs att mera
aktivt inblanda sig, övergick kriget i ett nytt skede.
4) Det svensk-franska kriget (1635
—48). Återstoden av Sveriges krigsmakt
räddades under otroliga svårigheter av Johan Banér,
som än föll tillbaka på sin operationsbas, än
hårt drabbade fienden genom djärva motstötar
(slaget vid Wittstock 1636, försvaret av och
den berömda reträtten från lägret vid Torgau
1637, försvaret av Pommern 1637/38, slaget vid
Chemnitz 1639). Icke minst Baners aktiva
krigföring gav Bernhard av Weimar tillfälle till
framgångsrika fälttåg vid Rhen. Samtidigt
fortgick kriget i Nederländerna, varjämte Frankrike
och Spanien mätte sina krafter på andra fronter.
Genom Bernhards av Weimar och Banérs
framgångar hade förutsättningar för en samverkan
skapats, som också efter Bernhards död (1639)
kom till stånd men ej ledde till avgörande
resultat. Sedan Banér 1641 avlidit, vände sig hans
efterträdare Lennart Torstenson (med avbrott
för danska fälttåget 1643/44) mot arvländerna
och nådde två gånger fram till Wiens portar,
1645 under ett ofruktbart försök till
samverkan med Siebenbürgen; en rad stora segrar
(Breitenfeld 1642, Jüterbog 1644, Jankov 1645)
ökade glansen av dessa lysande fälttåg. Vid Rhen
kämpade fransmännen under Guébriant, Condé
och Turenne mot de kejserliga och bayrarna.
Under Torstensons efterträdare Carl Gustaf
Wrangel återupptogo svenskarna den direkta
samverkan med fransmännen. Gemensamt
tillfogade de förbundna Bayem förkrossande
nederlag (1647—48). Samtidigt intog en svensk
här under Königsmarck och Wittenberg Lilla
sidan av Prag (1648) och beredde sig att
fortsätta belägringen. Underrättelsen, att fred
äntligen slutits (14 okt. 1648; se Westfaliska
freden), avbröt krigsföretagen. — Litt.: H.
Almquist i ”Svenska folkets historia”, 2 (1921—
22); J. Kretzschmar, ”Der Heilbronner Bund”
(3 bd, 1922); G. Wittrock i ”Sveriges historia
till våra dagar”, 6 (1927), ”Gustav Adolfs
krigföring i Tyskland” s. å.); P. Sörensson, ”Das
Kriegswesen während der letzten Periode des
dreissigjährigen Krieges” (i ”Historische
Vier-teljahrschrift”, 27, 1930), ”Krisen vid de
svenska arméerna i Tyskland efter Banérs död”
(1931); ”Från Femern och Jankov till
Westfaliska freden”, utg. av Försvarsstabens
krigshistoriska avd. (1948).
Trettondagen el. trettondedag jul,
den trettonde dagen efter juldagen, d. v. s. 6
jan. T., som avslutar julhögtiden, hette urspr.
epifaniadagen och firades tidigare, liksom ännu
sker i ortodoxa kyrkan, till minne av Kristi
dop. Snart förbands därmed minnet av hans
uppenbarelse (”epifani”) för hednavärlden,
representerad av de tre vise männen el. de ”heliga
tre konungar”. Under medeltiden blev t. i
Västerlandet uteslutande helgad åt detta senare
minne, vilket ännu är fallet i rom.-kat. och luterska
kyrkan, där t. betraktas som missionsdag.
Under medeltiden uppfördes på t. i kyrkan
av präster ett skådespel, som behandlade
händelserna vid Jesu födelse. I slutet av medeltiden
övertogos dessa skådespel av lekmän och
uppfördes utanför kyrkan. Till Norden kom
tretton-dagsspelet säkert genom skolans förmedling; på
vissa håll var det under reformationstiden ett
privilegium för gossarna i latinskolan, vilka vid
jultiden gingo från hus till hus, föredrogo sånger
och till lön fingo gåvor till sitt uppehälle. Dessa
s. k. stjärngossar ha ännu inte helt försvunnit.
En av dem bär stjärnan, en är maskerad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
