Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
603
Tyskland
604
lertid snart på hårda prov. Balkankrisen, som
utmynnade i det rysk-turkiska kriget 1877—78,
ledde icke endast till en aktualisering av
motsättningen mellan Ryssland och Österrike utan
utlöste också en stigande motvilja å Rysslands sida
mot T. Uppgörelsen — på Berlinkongressen 1878
— stod T. dyrt. Ryssland visade öppet sitt
missnöje med Bismarcks sätt att leda förhandlingarna.
Dess hotfulla hållning föranledde kanslern att
ingå det tysk-österrikiska förbundet 1879.
Ryssland anknöt åter till Berlin, och 1881
återupplivades trekejsartanken, denna gång i form
av ett verkligt förbund av defensiv karaktär
mellan Ryssland, Österrike och T. 1882
kompletterades 1879 års fördrag genom trippelalliansen
mellan T., Österrike och Italien. Även
förbindelserna med västmakterna hade under 1870-talet
förbättrats. Bismarck förstod att skickligt
avväga de franska och engelska intressena mot
varandra. Det blev snart klart, att trekejsarförbundet,
som förnyats 1884, ej vidare skulle kunna
prolon-geras, då det utlöpte 1887. Samtidigt hade den
löftesrika utvecklingen av de fransk-tyska
förbindelserna avbrutits genom boulangismens
framträdande. För att förebygga en fransk-rysk
allians avslöt Bismarck 1887 det s. k.
återförsäkrings-fördraget med Ryssland. Detta garanterade de
båda kontrahenterna ömsesidig neutralitet i
händelse av enderas krig med en tredje stormakt,
såvida icke detta krig framkallats genom
någondera partens angrepp på Österrike el. Frankrike.
Kejsar Vilhelm I avled i mars 1888. Hans son
och efterträdare Fredrik III rycktes bort efter
blott 99 dagars regering, varigenom förhoppningen
om en mera liberalt orienterad regim grusades.
Han följdes av sonen Vilhelm II (reg. 1888—
1918), som under den första tiden fullföljde den
gamla kursens politik. Brytning inträffade
emellertid av olika orsaker med kanslern, som tvangs
att inlämna sin avskedsansökan (mars 1890).
Utrikespolitiskt blev detta början till en ny era.
Hans efterträdare Caprivi övergav den svårskötta
balanseringspolitiken. Han lät icke förnya
åter-försäkringsfördraget med Ryssland och lade
huvudvikten vid en obrottslig förbundstrohet mot
Österrike och Italien. Följden var, att Ryssland
drevs att ingå förbund med Frankrike (1894).
Caprivis främsta insats var hans arméreform,
efter en intensiv kampanj genomdriven 1893 och
innebärande en avsevärd höjning av fredsstyrkan.
Caprivi fick 1894 till efterträdare furst Chlodwig
zu Hohenlohe-Schillingsfürst, under vars
ämbets-tid T. under direkt kejserlig inspiration började
bedriva imperialistisk politik för att förvärva ”en
plats i solen”. Redan 1883 hade T. fått sina
första kolonier i Sydvästafrika; åren närmast efter
följde besittningstagandet av kolonierna på Nya
Guinea, Söderhavsöarna och i Östafrika. Denna
kolonialverksamhet genomdrevs av privata
initiativ och låg eg. utanför det bismarckska systemets
intressen. På 1890-talet gjorde sig T:s ställning
som ledande industriland med stark folkökning
gällande genom krav på vidgade
avsättningsområden, och denna utvecklingstendens främjades
entusiastiskt av kejsar Vilhelm personligen. T.
in
riktade sin diplomati på att stärka sin ställning i
Afrika och Främre Orienten, och då det
därigenom måste korsa andra kolonialmakters, främst
Englands, intressen, måste det också utveckla sig
till en sjömakt av betydenhet. Den därav
föranledda, starka utvidgningen av marinen jämte
upprättandet av sociala skyddsinst., som voro
anlagda på att beröva socialdemokraterna
agitationsma-terial, förorsakade riket stora budgetsvårigheter.
Under furst Bernhard v. Bülows kanslerstid 190c
—09 lyckades denne med en majoritet i riksdagen,
som före 1906 bestod av de konservativa och
centern, efter 1906 av ett konservativt-liberalt block,
att skärpa tulltariffens protektionistiska karaktär
och med avsevärda skattehöjningar finansiera
rustningar och kolonialpolitik. Sedan Bülow 1909
fallit på gr. av majoritetsblockets splittring på ett
arvsskatteförslag, efterträddes han av Th. v.
Beth-mann-Hollweg, som gentemot riksdagen intog en
svagare ställning än sin föregångare och
baserade sin kurs huvudsakl. på kejsarens förtroende.
Under åren före 1914 har man i T:s inrikespolitik
att framför allt lägga märke till
socialdemokraternas frammarsch 1912, vilket i sin tur förde till
större enighet mellan de borgerliga partierna,
ökade rustningsanslag under intryck av växande
yttre otrygghet och skärpt kritik mot Preussens
odemokratiska lantdagsvalordning. T:s
utrikespolitik efter sekelskiftet fick olyckliga
konsekvenser, då Bülow av hänsyn till Ryssland
försummade alliansförhandlingar med England 1901 och
därmed möjliggjorde det engelsk-franska
närmande, som resulterade i ententen 1904. Vilhelm II :s
försök att vinna Rysslands stöd mot England
genom Bj örkötraktaten blev resultatlöst, och T.
var efter den rysk-engelska utjämningen 1907
hänvisat till Österrike som enda pålitliga
bundsförvant. Till denna utveckling bidrog i hög grad
kejsar Vilhelms impulsiva och obestämda ingripanden
i utrikespolitiken, vidare utrikesrådet v. Holsteins
inflytande på politiken gentemot västmakterna,
framför allt under den s. k. Marockokrisen 1905
—06; men bakom allt lågo de nya
friktionsmo-ment, som voro en given följd av T:s industriella
expansion och växande sjömakt. Österrikes ökade
betydelse för T. gav det förra landet friare
händer att fullfölja sina egna intressen på Balkan.
Då den österrikiske tronföljaren 28/e 1914
mördats i Sarajevo, gav den tyska regeringen
Österrike oförbehållsamt stöd i dess krav på
upprättelse från Serbien och torde alltför sangviniskt
ha räknat med en ententemakternas
oförbereddhet på ett krig. Dess felbedömning av läget
visade sig dagarna 29/7—4/s med Rysslands
mobilisering, som föranledde T :s
krigsförklaringar till Ryssland Vs och Frankrike 3/s, varpå
följde Englands krigsförklaring till T. 4/s. Se
vidare Världskrigen, 1 :a v. Vid krigets
början visade T. prov på högsta statliga disciplin
och nationell enighet, riksdagen beviljade
enstämmigt den begärda krigskrediten på 5 milliarder
Mk, socialisterna ställde sig lojala, och
partistriderna avblåstes för en tid. Den tillfälliga politiska
utjämningen efterträddes dock av förnyade
parti-och intressemotsättningar, som ökades med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
