Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
7.
I Rom var skulpturen den herskande konstarten. Under hela detta skede
ställer den måleriet absolut i skuggan.
Under denna tid, som ser Frankrikes statsförfattning kastas om kull, ser
revolutionen dränka det gamla samhället i blod, ser länderna fyllas af krig
och ser Napoleon med sitt svärd rita om Europas karta, under denna tid,
som ser troner störta samman och folken resa sig och nya tider randas,
förblef Rom fristaten för världens intelligens, och antingen det var fejd eller
fredsamt på andra sidan Alperna, så lyste solen lika strålande öfver
tiberda-len, och fornvärldens minnesmärken predikade med samma upphöjda lugn
all storhets förgängelse och det skönas världsmakt.
Visserligen tränger tidens oro någon gång också dit>med revolution och
invasion, men stormarna gå öfver, man resignerar öfver de politiska
förhållandena och återgår till studierna och lugnet.
Rom är allt fortfarande idylliskt med sina svala, härliga parker och sina ruiner, ännu
halft begrafda i jorden och öfverväxta med frodigaste blomsterprakt och grönska, däri fåglarna
sjunga i sommarnatten. Först efter 1811 under fransmännens herravälde började Forum att
smått utgräfvas — alla gräfningar väckte både då och långt frain i tiden skarp opposition såsom
hotande att förstöra det romantiska och fantasiväckande hos ruinerna. Mänga konstverk, som
nu hänga i museerna, hade dä kvar sina gamla platser i kyrkorna. Vatikanska museerna,
som började upprättas pä 1700-talet, fingo först under detta skede den omfattning, de nu äga
(Museo Chiaramonti inrättades 1805, Braccio nuovo 1817).
Främste mannen bland konstnärerna är ännu Canova. Då Napolen
genom fredsslutet i Tolentino 1797 beröfvat de italienska museerna ett
hundratal konstverk, bland dem de mest oskattbara antikerna, och fört dem till
Paris, så blir det Canova, som med sin Perseus och sin Venus skall gifva
ersättning för Apollo di Belvedere och den mediceiska kärleksgudinnan.
Hans konst ger ett typiskt uttryck för tidens och hans landsmäns smak
såväl på det täckt behagfullas område som inom den heroiska och kyrkligt
monumentala skulpturen. Han är mera en representant för tidsandan än en
stark konstnärspersonlighet. Italienare är han i förtjänster och svagheter, lika
afgjordt italienare, som hans medtäflare Thorvaldsen är nordbo.
Canova är vid det nva århundradets inbrott redan en 43-års man. Hans
utveckling faller inom den tid, då Rafael Mengs var konstens förste i Rom
och då rococons traditioner ännu ej voro slagna till döds. Han blef i Italien
förmedlaren mellan de båda riktningarna, han slopade den traditionella
svulsten i människokroppens modellering liksom i draperierna, han älskade smärta,
ungdomliga kroppsformer, och han förstod att återgifva dem med den
delikatess och det pikanteri, som tiden ville ha, och därtill med känsligt
naturstudium och med stor skicklighet i marmorbehandlingen. Han vet att »endast
det behagliga behagar», och han nämner som sitt mål »studiet af den på
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
