Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
4.
Om dessa fyra män — Rousseau, Dupré, Corot och Millet — få anses
som skaparne af det moderna franska stàmningsmåleriet, »det intima
landskapet», som det blifvit kalladt, och den fullt ut lika intima skildringen af
människan — ännu så länge uteslutande bonden — i hennes naturliga
omgifning, så är det dock ej dessa fyra, som ensamma uppbära
framåtsträf-vandet.
Till Fontainebleaukretsen är ännu att räkna i främsta rummet Diaz och
Daubigny samt Troyon, den store djurmålaren.
Diaz (Narcisse Virgilio Diaz de la Pena, f. 1807, d. 76), spanjor till
härkomsten, var virtuosen och mångfrestaren ibland dem. Han målade Leda och
Adonis, amorinernas trädgård, nymfer, odalisker, galanta fester. Han blef berömd
som en ny Proudhon och en återuppstånden Giorgione. Hans själfständighet
i behandlingen af figurmotiv var ej stor, men hans vigör, målarglädje och
snabbhet i vändningarna så mycket större — han omtalas en gång ha gjort
20 helt och hållet olikartade studier på en och samma dag — och han tog
in mycket pengar under sin glanstid, som inföll närmast före och efter 1850.
Han var en sorglös och ej synnerligen skolad talang, en älskvärd och
osammansatt natur, eld och lif, en man som tog armodet kallt — hans lätta lynne och
prålande granna spanska namn utgjorde hans enda ägodelar, hans ungdom
var en enda följd af umbäranden, och han förblef samma lefnadsglada pojke,
sedan han blifvit rik. Han var den som förde ordet på fader Gannes värdshus,
han sjöng sina visor med full hals, talade ur skägget utan tvekan och äskade
ljud genom att bulta i golfvet med träbenet.
Han var improvisatören i Barbizonkretsen, fångade i en sprittande liflig
penselföring skogens färgprakt och solljusets glittrande lek genom löfverket.
Han trifdes aldrig i gråväder och kyla, söderns barn som han var. »Du målar
nässlor, jag föredrar rosor», sade han till Millet. Han var något taskspelare
med palettens medel, lekte med svårigheterna i fantasirik glädtighet.
Skogsinteriörer med virrvarr af grönska och soleffekter var hans egentliga område
som landskapsmålare, icke Corots beslöjade vårstämningar i silfverton utan
fullmogen sommar i flammande färgprakt. Man påstod, att han ej alltid var
så noga med att afbilda träden, sådana naturen skapat dem — »han låter
apelsiner växa på päronträd», sade en af hans vänner. Om han det gjorde, så
skedde det af idel välvilja mot naturen. Diaz’ naturkänsla hade vingar, den
kunde flyga bort ifrån verkligheten, han fick ej tid till annat ån att fånga
det första intrycket, innan visionen var förbi. Han liksom Corot målade
mindre träd, klippor och mark än solens och luftens verkan på det ena
och det andra. Han insatte gärna nymfer och amoriner som muntra färg-
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
