- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
121

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hennes farmor, Teresa Girini, hade mist både sin
man och sina två söner på sjön. Mannen hade drunknat
under en storm för många år sedan. Den äldste sonen
hade omkommit på korallfiske, den andre hade lidit
skeppsbrott utanför Capri. Då Teresa var några och
fyrtio år, var hon änka och barnlös. Hennes äldste son
hade varit gift, men hans hustru sörjde ihjäl sig öfver
hans död. »Hon förtärdes, förtärdes som ett vaxljus för
elden», sade Teresa och höll sina magra händer med
utbredda fingrar för bröstet.

Hon efterlämnade den lilla Maria Assunta, som nu
lefde hos farmodern, och hon var hennes allt i allom. Det
var också det mest förtjusande barn man kunde se. Hon
var tämligen lång för sin ålder men späd och fin som
en blomsterstängel, med händer så smala och förnäma
som en prinsessas.

Ofta, när jag gick förbi, satt hon utanför dörren
uppkrupen på en hög sten och såg ut öfver hafvet. Hon
var alltid klädd i ett hvitt bluslif, en liten kort kjol,
bunden om midjan, håret vridet högt upp på hufvudet,
så att man såg den runda, svarfvade nacken och de små,
vackra fotterna, till hälften instuckna i ett par trätofffor,
af den spetsiga sort utan bakkappor, som kvinnorna i
Sorrento begagna.

Hon hade ett smalt, ovalt ansikte, rak näsa och
den allra sötaste mun, riktigt en barnamun, — eller en
änglamun med halföppna, fuktiga läppar. Men både
munnen och de nötbruna ögonen sågo allvarliga, ja,
sörjande ut. Det var ett förunderligt, nästan tragiskt
uttryck öfver de smala, hvälfda ögonbrynen.

Det var, som om dessa dunkla, smältande ögon sågo
ut öfver hafvet efter ett sorgebud, som om all den smärta,
modern och farmodern hade genomlefvat, hade fått
uttryck i dessa barnaögon. Men det var också blott hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free