- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
141

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det är många nere för att ta afsked och nu, liksom vid
alla afsked, vilja alla i sista ögonblicket ovillkorligen
säga en hel mängd fullkomligt likgiltiga saker, som de
redan sagt femtio gånger förut.

En dam är mycket orolig.

Hon har oupphörligt glömt något och ropar med
förtviflad stämma till en halfvuxen gosse med långa ben
och halmhatt, som står på kajen: »Axel, mitt parasoll!
Jag har glömt det i vagnen!» Och då den långbente
bär det till henne, har hon uppdagat nya förluster. »Min
bukett, Axel! Jag glömde den bestämdt på Strömsborg.

— Bär den till moster Lina! Hör du, moster Lina kan
få — Och? — Hvad? Nej, men jag har inte Lovisas
porträtt i min väska! — För all del gå till Henriette
och se efter, om jag har glömt det i sängkammaren, och
skicka det med posten, — packa in det ordentligt —,
och så — Axel! Jag har fått orätta galoscher! Det
måtte vara Amalias galoscher! Bed henne» — —, här
öfverröstas hon alldeles af bullret omkring.

Några utvandrare äro med ombord; de skola sedan
fortsätta resan öfver Atlanten. De ha trängt sig
tillsammans vid relingen för att till sista ögonblicket kunna
se dem af sina släktingar, som ha följt dem ombord
och hvilka nu stå på kajen och oafvändt stirra på
fartyget. Där står en ung hustru, som skall säga farväl till
sin man. Han skall »dit bort» för att försöka lyckan.
Hon har ett barn på armen och ett annat vid handen,
och hon gråter oafbrutet utan att kunna torka tårarna.
Hennes unge man ombord har ett bestämdt, nästan hårdt
utseende. Han nickar till henfce med små uppehåll och
ler uppmuntrande, men hon fortfar att gråta.

En gammal, krokryggig man har följt sina två
döttrar ombord. Det är bondflickor norr ifrån, bredaxlade,
starka, ljushåriga flickor, hvilkas ansikten icke kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free