- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
154

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och en ovanligt vacker mun. Pannan var till hälftén dold
af den lilla slöjan, som föll ned från den mörka sommar»
hatten, men därunder lyste ett par stora, gråa ögon med
fina, svarta ögonbryn, — ett par själfulla, kloka,
melankoliska ögon, som icke fästades på någon eller något omkring
Tienne. Hon satt med ryggen mot räcket och med den
långa regnkappan tätt dragen tillsammans omkring sig.
De små, handskklädda händerna lågo öfver hvarandra i
bennes knä, de höllo hvarken någon bok eller något
pa-Tasoll. Under den gråa resdräkten stack spetsen af en
liten känga fram, och så satt hon orörlig, alldeles
orörlig den ena timmen efter den andra. Hon såg icke ned.

Hon såg framför sig ut öfver sjön, men hennes blick
Ti vilade icke på något. Det var, som om hon blott satt
och såg ut efter någon stor, förfärlig, ofattlig sorg,
hvil-ken hon grubblade och grubblade öfver.

Om dessa ögon gråtit mycket, så voro de trötta nu,
ty de hade detta hjärtgripande uttryck, som all stum
smärta har. Hennes minspel förändrade sig då och då.
Det kunde plötsligt rycka till i musklerna kring
munnen, eller de fina ögonbrynen sänktes och gåfvo blicken
ett ännu mörkare, nästan hotande uttryck. Därpå lade
det sig åter som ett krusadt vatten, hvilket jämnar ut
«ig, och hon satt åter orörlig och stirrade ut efter sin
förlorade lycka.

Ser man någon gråta, så tycker man, att man har
ett slags rätt att fråga hvarför, eller åtminstone att vara
Tänlig mot honom; men en sådan stum sorg imponerar
förunderligt på en, jag skulle icke ha kunnat rikta ens
den likgiltigaste fråga till henne, och jag kände det
nästan som en förnärmelse emot henne, när man talade och
skrattade för mycket i hennes närhet. Men hon tycktes
själf icke märka någonting, hon hade hela sin själ och
alla sina tankar koncentrerade på ett, något som hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free