- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
4

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon såg på hans rygg, medan han sträckte sig för
att lägga upp sina reseffekter. Ja, det var den
välbekanta, smärta ryggen, denna bruna nacke, kring hvilken
hon så många gånger hade lagt sina hvita händer. Nu
vände han sig och såg bort åt det hörn, där hon satt.
Hon ryste till, men han fäste ingen uppmärksamhet vid
henne och satte sig till rätta i sitt hörn. Han tog af sig
sin resmössa och kastade den så där litet otåligt och
hastigt ifrån sig, som han alltid brukade kasta ifrån sig,
hvad som generade honom. Hon kände nog till det!
Och nu strök han med handen öfver pannan och håret.
Hur väl hon kände denna hand! Denna litet magra,
nervösa hand, som aldrig blef mycket solbränd men hade
samma bleka olivfärgade hud som ansiktet. Hon kände
hvarje finger på den och såg på hvart och ett af dem.
Fanns det någon ring på denna hand? Nej, ingen ring!
Den strök öfver pannan och ett par gånger upp i det mörka,
tjocka håret. Hvad hon afundades den! Hon älskade
detta hår, som ingen sax eller borste någonsin riktigt
kunde få bukt med, som inte kunde bli en half tum långt,
förrän det började krusa sig vid tinningen, detta mörka,
vackra, ostyriga hår, som alltid ville ned öfver pannan
för att liksom dölja, hvad den tänkte på. Hon satt
sammanknipen i sitt hörn med tillbakahållen andedräkt. Det
var, som om hon knappt kunde motstå begäret att springa
upp och säga: »Tag bort handen, det är min hand, som
skall stryka ditt hår och ligga på din panna!»

Han hade börjat läsa i en tidning, som han höll på
knäet och satt med nedslagna ögon. Ja, det var samma
ansikte men äldre och manligare. Hans mustascher hade
blifvit tjockare och snodde sig i en mera bestämd bukt
uppåt. Och munnen! Hvad hade det kommit för något
nytt och främmande vid munnen? Den hade fått ett hårdt,
nästan föraktfullt uttryck. »Ack, om hab blott ville le»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free