- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
5

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tänkte hon, men han log icke. Han hade underläppen
en smula framskjuten och ett försmädligt uttryck i
mungiporna. Nu drog han litet på munnen. Hur hånfullt!
Hon hade ibland sett honom le på det viset och hade då
blifvit rädd för honom.

De långa ögonhåren lågo som en frans och slogo på
kinden. Hur ofta hade hon icke kysst uort tårarna från
dem, när de hade gråtit! Månne dessa ögon ännu kunde
gråta? Hon skulle vilja se dem. Hvarför kunde de icke
en enda gång lyfta sig från tidningen!

Då ljöd med ens en oväntad signal, ett af dessa
tecken, som äro obegripliga för passagerarne men alltid
väcker deras uppmärksamhet. Det var två, tre korta skri af
pipan, och omärkligt saktade tåget sin gång. Han såg
upp. Han såg åt det hållet, där hon satt. Jo, det
var hans ögon, djupt liggande med stora ögonlock, under
de energiska, runda ögonbrynen, men det var icke hennes
ögon, icke de ögon, hon hade älskat och tillbedt. De
sågo framför sig med ett hårdt, iskallt uttryck, liksom
med en förnärmad fråga, om hvad som egentligen tillät
sig att störa hans ro. Ännu en gäng ljödo dessa korta
signaler. Han rörde läpparna som med en undertryckt
ed och rynkade ögonbrynen. Medan han satt på det
viset med upprätt hufvud och lyssnade, såg hon honom
helt och hållet. Ja, det var samma ansikte, och dock —
dock ett helt annat ansikte än förr. Det var som om
hvarje spår af vekhet hade försvunnit därifrån. All den
melankoli och drömmande undran, som det förr så ofta
hade uttryckt, hade nu lämnat rum för en skärpa i
blicken. som hastigt skulle kunna förvandlas till vrede.

Den bestämda hakan hade blifvit så markerad, att
ingen skulle kunna tvifla på att en oöfvervinnelig
envishet gaf dess linier denna hårdhet. Och i synnerhet
munnen! Denna mun, som hade sagt henne de ömmaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free