Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högt öfver berget hänger gladan med utspända
vingar mot den blåa sommarluften. Inga skyar synas på
himmeln, det är en frisk, klar, litet kylig morgon, öfver
de aflägsna bergen står blott en lång rad af hvita, täta
sommarmoln lågt nere. Där borta vid horisonten ha
bergen en kylig, blåviolett färg, som då och då blir
dunkel, som om bergen fölle i allvarliga tankar, och som så
plötsligt ljusnar igen. Hela landskapet har få, klara och
skilda färger. Ingen solrök eller dimma öfver ij ärran
förenar dem. De ligga skinande och tydliga. Sjön i
ett blått, himmeln i ett annat, en ton ljusare.
Björkskogen ljusgrön, granskogen brungrön, men allt har en
strålande renhet och friskhet. Det är en natur, som man
snart uppfattar och snart kan. Den bringar en inga
behagliga eller obehagliga öfverraskningar. Det är som
att se in i ett ärligt, öppet ansikte, som man hastigt
förstår och hvars uttryck icke sviker en. Den förtrollar
en icke, men den gör en frisk och glad — och dock
vemodig.
Såsom den är, så är just vallflickans sång. — Hon
sitter där på stenen i hagen och viftar med en lång
gren efter korna. Det är en liten tös på en florton,
femton år med ett rund t, ljust ansikte, med två små klara
ögon och det ljusa håret uppstruket under den röda
Lek-sands-mössan. Händerna äro välformade och mörkbruna,
fotterna instuckna i ett par väldigt tjocksulade ekor.
Skjortlif, en yllekjol och ett randigt förkläde är hvad
hon för öfrigt har på eig. Hennes aneikte uttrycker
icke någon eärekild eorg eller glädje. Det eer lugnt och
nöjdt ut med de runda kinderna, den eläta pannan och
de klara ögonen utan ögonbryn.
Men nu vilja korna ut på vägen och tjuren med,
och hon reeer eig och eätter i väg, eå att kvietama ryka
om benen på henne och ropar och sjunger: »Snälla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
